Regnig torsdag mitt i november

Det har regnat mer eller mindre oavbrutet i 3 dagar nu... Solen skymtade fram i typ 20 minuter en dag i början på veckan. Ljust blir det knappt alls nu. Hur orkar man igenom november? Varje år är det samma visa - mörkt, blött, grått och trist. Ändå bara susar tiden förbi, hoppsan, där gick en vecka till! Inget blir dock gjort, just. Jobba, jobba, jobba, tvätta lite på helgerna och kanske till och med städa lite och sen ny vecka, mer jobb.

Förra veckan var jag på jobbet nästan 50 timmar, lägg på 7,5 timmar i pendeltid varje vecka och det innebär att jag var hemifrån nästan 60 timmar förra veckan. jag sov nästan 35 timmar under veckan och 20 timmar under helgen. Detta lämnar nära 55 timmar kvar. 1 timma varje morgon till sånt man gör innan jobbet - 50 timmar. 1 timma varje dag till att laga mat - 45 timmar. Helgen är kanske 30 timmar vaken tid, fredag kväll till söndag kväll.

Kvar blir 15 timmar, uppdelat på 4 dagar, knappt 4 timmar varje dag till att ... Läsa läxor med sonen (sonen är dock bara vaken 2 av dessa 4 timmar), försöka hålla hemmet i någorlunda ordning, hålla kontakt med vänner och försöka hitta nya, umgås med sambon *ler* och hålla liv i förhållandet. Tur att han pendlar med hem nästan varje dag.

Den här veckan blir det nog bara 45 timmar på jobbet *ler*

Jag undrar dock hur folk under 30 orkar gå ut och festa på helgerna? När fredagskvällen äntligen kommer är jag oftast så slut att jag somnar i soffan vid 21-tiden... Har jag tur slumrar jag bara till en liten stund och orkar faktiskt vara social en stund efter detta.

Ändå, trots allt detta gnäll, tycker jag om mitt nya liv... Nästan jämt. Ibland känner jag att jag försummar min son men det brukar snart gå över, han är ganska självständig som tur är. Ibland tycker jag att jag borde jobba mer, det är alltid mycket på jobbet. Det brukar dock oxå gå över ganska snart, man bör ju faktiskt ha ett liv utanför jobbet, även om det är svårt att hinna med att vara social.

Jobbigast är väl ändå bristen på sol och ljus... Mörkret tär liksom på en på något sätt. Jag längtar efter lite snö, bara liiite, det gör ändå allting mycket ljusare. Tyvärr säger alla att det inte brukar vara så mycket snö i den här änden av världen. Snart är i alla fall november slut och december brukar ju bara försvinna. Snart är det alltså januari, nytt år, 2010 *ler* Januari brukar alltid vara en nystart, jag brukar orka börja träna igen och hoppas kunna klämma in det också nästa år, jag känner att jag behöver det igen.

Har januari väl anlänt brukar det snart vara mars och så är det plötsligt maj och juni och sommaren är här *ler* Då hoppas vi kunna flytta från den här skitlägenheten till en som vi faktiskt tycker om. Sommaren är snart här! Glittret i havet, salta bad och sol i massor. Då är väl Göteborgstrakten rätt ställe att bo på?

Söndag, dagen efter

Riktig skitsöndag.

Gårdagen var underbar men det går ju upp och ner, som bekant. Idag är det ner, ner och ännu lite mer ner. Jag har ingen förklaring, jag är bara sur, trött och grinig. Inget känns bra, jag vill bara krypa in under en sten och stanna där tills ... Ja, inte vet jag, jag vill bara slippa från allt.

I går älskade jag mitt liv och det borde jag ju rent logiskt göra idag oxå, inget har ju förändrats.

Det är visst fars dag idag... Min far bor 25-26 mil bort och bryr sig just inte. Fanns just ingen anledning till att bry sig om det då, kände jag. Sonens far är ju borta sedan länge och är begravd nästan 30 mil bort. Sambons son ringde och "gratulerade" eller vad man nu gör på fars dag.

Nej, inget jag gjort idag, vilket i ärlighetens namn inte är mycket, har lett till någon större glädje. Tvättmaskinen har gått varm och det är väl mest för att vi inte skulle haft så mycket att ta på oss i veckan om jag INTE tvättat... Resten av tiden har jag kurat i soffan under en filt eller i sängen, under täcket.

Jag HATAR verkligen att jag blir såhär, äckligt känslosam och gråtmild. Jag har gråtit flera gånger idag, helt utan anledning. En släng av höstdepression? Hormoner? Inte vet jag, jag vet bara att jag inte tycker om det men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Nu är klockan iaf 21 och jag kan faktist gå och lägga mig snart, jag är fullständigt utmattad.

Skitsöndag!

Lördag, 7 november

Sen lördagkväll och livet är underbart *ler* Vi har haft en bra månad, även om det är mycket jobb så har allt funkat oväntat bra senaste tiden. Inget krångel från sonen, sambon och jag kommer lika bra överens fortfarande och allt flyter på. Livet är bra.

Pappa och hans fru hälsade på häromhelgen. De bodde på hotell nere i stan så det blev inte lika jobbigt som när mamma hälsade på *ler* De kom hit och fikade på fredagseftermiddagen och så träffades vi för middag på lördagskvällen. Efter middagen gick vi guidad tur på Lights in Alingsås. Vi fikade efteråt, på ett fik nere i centrum och så gick de till hotellet och vi gick hem. På morgonen åkte de hem, utan att träffa oss *ler*

Jag älskar givetvis både mamma och pappa och deras nya makar... Men jag känner ändå att en viss distans inte är av ondo. Pappa och jag har alltid haft denna, vi har väl ändå alltid vetat var vi har varandra. Mamma och jag har väl haft större behov av varandra... Det var jätteskönt när jag fortfarande bodde kvar i Småland, att veta att hon ställde upp på kort varsel. Jag hade inte ens något emot att hon dök in då och då för att "dricka kaffe" men hamnade i diskbaljan oxå.

I mitt förra inlägg beskrev jag mammas visit här hos oss. Man ser en tydlig skillnad på mina föräldrars besök *ler* Tur att de skiljde sig, de passar båda mycket bättre med den de är med nu. Hur som helst så känner jag mig mer vuxen med pappa... Där kom det där igen, mer vuxen... Jag är 34 år! Jag har varit vuxen i nästan 15 år *ler* Flyttade ju hemifrån när jag var 19.

Det är lördagkväll och livet är underbart *ler*

Torsdag, mitt i oktober...

Jag är trött... Riktigt jättetrött men ändå ... Hmmm, ja, jag vet inte riktig, jag är ändå piggare än jag varit på ett tag men samtidigt jobbigt utmattad. Svårt att förklara hur det känns. Livet börjar ju kännas normalt igen. Mitt liv har inte varit normalt sedan ... typ jul, eller så. Sedan juni/juli har jag kört på ren viljestyrka och det kanske är det jag får lida för nu *ler* Inte för att jag egentligen lider, jag trivs ju riktigt bra med livet, livet är underbart *LER* Men jag är trött...

Jag saknar verkligen mitt badkar. Det var min avkoppling innan jag flyttade. Ett riktigt varmt bad, med salt och olja, en god bok och en skvätt sprit. Nedsänkt i varmt, oljigt saltvatten tills jag blev alldeles skrynklig och vattnet kallnat. Då slappnar kroppen av ordentligt. I somras ersatte jag detta med klipporna och havet, riktigt saltvatten och glitter i krusningarna. Lisa för själen om inte för kroppen.

Nu saknar jag både mitt badkar och havet, som jag bara sett genom fönstret på mitt nya jobbs nya lokaler förra veckan. Det är alltför länge sedan vi tog oss tid att åka till havet och bara sitta och titta, eller promenera och titta. Allt tar sån tid, var tar tiden vägen? Veckorna rusar förbi och jag hinner inte reagera, måndag, fredag, måndag, fredag. Dagarna däremellan är mest som ett blurr, om nu det är ett ord *ler*

Jag tycker om mitt jobb, det gör jag verkligen, men en kväll i förra veckan drömde jag faktiskt mardrömmar om just jobbet. Kollegan var sjuk flera dagar förra veckan och det rasade in remisser och diktat. Massor att göra och varken tid, lust eller ork att faktiskt jobba över.

I helgen var mamma och hennes man här och hälsade på. Väldigt trevligt men samtidigt ganska jobbigt. Min mamma tenderar att ta över när hon dyker upp, hon är som någon slags naturkraft man inte kan stå emot. Hon hade maten, och kaffet, klart när vi kom hem från jobbet i fredags. Underbart! Men samtidigt var både sambon och jag helt slut efter veckan så kvällen blev lite ansträngd. Lördagen fortsatte på samma spår, frukosten var klar när vi klev upp och hon plockade undan efter den oxå. Sedan bar det iväg till Göteborg, de ville ju se Saluhallen.

När vi kommit genom 80 % av den upptäckte hon att de varit där redan *ler* Ja, sedan ville faktiskt jag shoppa så vi gick till Nordstan. Jag köpte en stekpanna... Jag skulle ju ha vinterstövlar och söta små skjortor och kanske en ny kjol och varför inte en liten kofta och en scarf till? Nej, det blev en stekpanna. Visst behövde vi verkligen en ny stekpanna men det blev ju inte den shoppingtur jag tänkt mig.

Mamma lagade middag och på kvällen gick vi en promenad. Lights in Alingsås var trevligt men mindre spektakulärt än jag förväntat mig. Efter promenaden blev det fotboll (BLÄ!) och sprit (gin&tonic - gott!) i soffan. Det var riktigt trevligt faktiskt, fast jag verkligen inte gillar fotboll.

På söndagsmorgonen var det samma visa, mamma gjorde frukost. Denna gången "glömde" hon plocka undan *ler* Ja, hur som helst åkte dom hem efter frukosten och jag måste erkänna att det faktiskt var riktigt skönt... Jag upptäckte att mammas närvaro gjorde mig mindre vuxen. Jag känner mig mera vuxen nu än jag gjorde innan jag flyttade. Jag är ändå 34,5 år och har känt mig vuxen sedan innan jag fick barn, för drygt 10 år sedan, men konstigt nog känner jag mig mer vuxen nu...

En helt vanlig vardagskväll...

I går kväll var jag trött… Somnade nästan i soffan vid 20:30-tiden. Jag lyckades dock hålla mig vaken men tänkte gå och lägga mig vid 21. Tyvärr var jag inte riktigt snabb nog utan klockan hann bli 21 och då upptäckte jag att det var House på tv. Jag ÄLSKAR House *ler* Så jag stannade givetvis uppe för att se det. Sambon tycker också om House så vi såg på det tillsammans och satt nära varandra och myste. Vi gick och lade oss direkt när det var slut.

Jag var som sagt trött och det var han också. Vi pratade en stund och sa sedan god natt och skulle sova. Jag fick någon slags klådanfall och kliade lite här och lite där och så lite till både här och där och så började det någon annanstans. Jag vet ju att när det väl börjat kan man just inte göra annat än att sluta klia. Fortsätter jag kliar det tills lut överallt och jag kliar hål nånstans. Inte bra. Så, jag vände över på magen och tänkte att då kan jag inte fortsätta. Givetvis började det då klia mitt mellan skulderbladen *ler* Sambon vände sig om i sängen precis då så jag bad honom klia lite, precis där, där man inte själv kommer åt, mitt mellan skulderbladen.

Det gjorde han så gärna och när han hörde mig grymta belåtet fortsatte han röra vid mig, smekte mig rygg precis så som jag gillar. Försiktigt, fjäderlätt och underbart *ler* Jag ryser och utstöter ofrivilliga ljud, så som vid samlag *ler* Han fortsatte smeka mig över ryggen och snart spred han sig ut över armarna och ner över benen. Jag bara låg där och njöt i fulla drag. Jag njöt verkligen av beröringen, kroppen slappnade av och hjärnan stängde av sig. Jag kunde på något sätt känna kärleken strömma in i mig, genom hans händer, jag kände mig vacker och kroppen reagerade.

Ni kan själva räkna ut hur det slutade *ler*

02:00, lördag natt...

och jag kan inte sova! Eller, jag har somnat, flera gånger, men vaknat med ett ryck. Mycket irriterande, jag är ju faktist trött och vill sova. Eftersom jag numera faktist inte sover ensam och jag somnade på hans arm väckte jag honom oxå och nu är vi båda vakna.

Så, vad är det då som rycker mig ur sömnen? Efter bara någon/några minuter... Livet är ju underbart. Jag bor äntligen med mannen jag älskar, jag har ett jobb jag verkligen trivs med och sonen verkar ha funnit sig en plats i skolan och i livet i största allmänhet. Ändå känner jag något slags oro...

Den här lördagen har varit riktigt bra. Vi sov länge, underbart länge. Inga lekande barn utanför som väckte oss alldeles för tidigt som de brukar göra på helgerna och inga barn hos oss som väckte oss heller, följden blev att vi alla sov till 10:30 idag. Strax efter att jag klivit upp kom en kompis till sonen och knackade på och någon timma senare gick barnen hem till honom.

Sambon och jag har alltså varit själva i princip hela dagen. Det är ju något vi inte är bortskämda med *ler* Ja, vi passade på att gosa lite extra men faktist så har vi pysslat hemma hela dagen. Vi köpte skrivbord och kontorsstolar i går och de har han satt ihop. Själv har jag försökt strukturera upp våra köksskåp, rensa ur sådant som vi redan märkt att vi inte kommer använda och plocka om så att det är lättare att komma åt. Givetvis har jag tvättat oxå och pysslat lite allmänt.

Det absolut enda påhela dagen som inte varit riktigt bra var väl att sonen inte gillade tandkrämen vi köpt åt honom. Han lät detta bli känt och krävde att vi skulle köpa en annan tandkräm. Ja, så fort den där tuben är slut köper vi en ny...

Sambon och sonen är väl det som inte fungerar till 100%. Allt annat flyter på helt underbart. Ni som läst min blogg tidigare vet att sonen är 10 nu. Hans pappa dog när sonen var 2 år och 3 månader gammal och sedan dess har det varit han och jag, med ett kortare undantag 2003. Då hade jag ett förhållande som snart kraschade. Detta minns inte sonen. Allt han vet är han och jag.

Som de flesta mammor har jag säkert skämt bort honom lite *ler* Hans mor- och farföräldrar (mest farföräldrar) har spätt på detta. Jag har försökt lära honom att stå på sig och tala om vad han vill, försöka bli en individ, inte en sådan som grupptrycket kväver senare. Jag vet givetvis inte än om jag lyckats men han brukar tala om när han inte gillar något, ganska tydligt.

Det har varit en jobbig vår och sommar, för oss allihop. Det känns ändå som om vi faktist landat nu. Livet fungerar igen och vi står inte och stampar på samma ställe längre. Kanske... kanske störs jag mer än jag trott av relationen mellan sonen och sambon... Häromdagen var det en månad sedan vi flyttade in. Personligen tycker jag att det känns som om det var MYCKET längre sedan.

Tiden bara flyger ju iväg, det är måndag och måndag och måndag igen, de andra veckodagarna bara försvinner. Jobba, laga mat, tvätta, sova. Och så om igen, och igen. Ibland känns det som om jag försummar sonen och det är inte en känsla en mor vill ha. Det är inte ofta men det händer. Jag... Tiden räcker inte till allt man vill. Jag älskar mitt jobb, jag älskar sambon, jag älskar sonen. Hur prioriterar man? Jag har ändå alltid prioriterat mig själv först. Mår inte jag bra mår inte sonen bra. När vi nu är 3 har jag sagt mig själv att jag ska fortsätta prioritera mig själv först, sedan förhållandet, sonen och sedan jobbet.

Det kanske är så att jag försummat mig själv...? Jag har varit trött och sliten ganska länge och i veckan som gick var jag sjuk, jobbade bara fredag. Den värsta förkylningen på flera år. Jobbigt. Hostan sitter kvar och den är superjobbig när jag inte tar udden av den med hostmedicinen chefen skrev ut åt mig.

Ett annat problem sambon gjorde mig uppmärksam på för en mycket liten stund sedan är att jag har svårt för att prata när det blir jobbigt. Min ventil har varit, och är, den här bloggen. Jag måste nog lära mig att TALA om mina känslor snarare än att skriva om dom. Men, här kan jag skriva och skriva och skriva och nästan resonera mig fram till vilka känslor jag egentligen har. Kan man göra det verbalt? Känslor är knepigt.

Det jag absolut vet är att jag älskar dom båda, sambon och sonen. Sonen kommer ju alltid att finnas där men kommer sambon göra det? Oroar jag mig för att han kommer lämna mig när han upptäcker hur vardagstrist livet är med oss...? När jag inte längre orkar raka benen och när den vilda förälskelsen avtagit... Jag är ju ovan vid förhållanden, det är RIKTIGT länge sedan jag behövt ta hänsyn till någon annan och diskutera beslut.

Det har fungerat än så länge och jag hoppas ju verkligen att jag inte gör bort mig och ... Tanken på att bli ensam igen skrämmer mig, oändligt mycket. Jag vet ju att jag klarar mig själv, det är inte det, det är ... Tanken på att jag skulle behöva leva mitt liv utan just HONOM, jag klarar knappt av den, hela magen känns som en stor klump och tårarna börjar nästan rinna bara av tanken.

Nu är klockan 02:43 och jag ska försöka sova igen...

Onsdag, 16 september 2009.

Körigt på jobbet idag… Min kollega och en av sköterskorna är sjuka och jag har massor att göra… Inte så många diktat men mycket annat, remisser som ska skannas och bokas, pärm efter pärm med papper som ska gås igenom och en MASSA papper som ska skannas in i journalerna. Ovanpå allt detta får jag svara i telefon idag, vilket jag inte är van vid, det brukar sköterskorna göra men eftersom en av dom är sjuk idag måste jag hjälpa till. Jag har upptäckt att jag vant mig av med att bli störd av telefonen hela tiden, jag kommer av mig och tappar tråden, det är jag absolut inte van vid. På mitt förra jobb ringde telefonen ofta och då gjorde det inget.

Jag är ju ganska ny fortfarande *ler* Jobbade första dagen den 27 augusti… Att jag kommer av mig kan ju möjligtvis bero på att jag inte riktigt kan svara på frågorna i telefonen… Känns ovant, det också.

Annars har jag landat bra i mitt nya liv, tycker jag… Jag fick jobb mycket snabbare än jag trodde var möjligt och jag har inte kört vilse på länge. Det funkar att pendla, även om jag fortfarande är lite ovan vid alla köer. Sonen har funnit sig väl till rätta i skolan och har hittat en kompis i klassen. Han säger att det funkar med den nya klassen och skolan och att alla är snälla. Jag väcker honom på morgonen innan jag åker och så kliver han upp och fixar frukost själv. Jag har ännu inte hört att han kommit försent till skolan så jag måste ju anta att det funkar.

Själv häpnar jag fortfarande över mängden tvätt… Att en enda extra person i ett hushåll kan göra sån skillnad… Berget bara växer och jag tvättar och tvättar och tvättar men det verkar inte hjälpa. Kanske beror det på att jag inte hinner tvätta lika mycket på helgerna som jag gjorde tidigare… Sambon vill göra saker på helgerna och visst, det vill ju jag också men hushållssysslorna får stå tillbaka. I helgen som gick var jag sjuk så då blev just inget gjort hemma. Sambon tvättade och städade bilen, det behövdes verkligen men tvätten… och städningen…? Tur i alla fall att vi har diskmaskin *ler*

I helgen som kommer blir det inte nåt gjort heller, vi ska till Småland på släktträff. Oklart ännu om vi åker på fredag kväll eller lördag morgon, i vilket fall som helst blir det lite körigt och långt att köra/åka. Jag ser just inte fram emot själva resan, en 10-åring och en 7-åring på en 27 mil lång bilfärd… Hmmm… Ja, man kan ju hoppas att de somnar.

Nu är klockan snart 21 och jag är gräsänka… I 2 hela dagar, och nätter, ska sambon vara borta på jobb. Känns väldigt konstigt… Sova ensam i den stora sängen, ingen som pussar mig på pannan innan han går hemifrån på morgonen… Det känns konstigt att det känns som jobbigt, jag var ju ändå singel i nästan 8 år…

länge sen...

2009-08-06
Det är torsdag morgon. Mitt goda humör från tidigaste morgonen försvann som i ett trollslag för en stund sedan.

I går var det givetvis onsdag och min andra halva var på after work med sina kollegor. Det har han givetvis all rätt till men jag kände direkt hur oron satte sig magen, där den brukar sätta sig på mig.

Det har varit mycket under våren… Vi träffades och blev tokkära *ler* Mycket trevligt men också jobbigt på flera olika sätt. Nu har han precis bytt jobb och vi har flyttat. Vi har en gemensam lägenhet fast just nu är det bara han som bor där, jag jobbar fortfarande i Småland. Allt detta kombinerat med en del annat tjafs sätter spår, i oss båda.

Min kropp har reagerat med viktnedgång… Trevlig biverkan av stor psykisk stress men ändå en faktisk biverkan.

Min oro under gårdagen ökade när jag förstod att han faktiskt drack alkohol och förmodligen inte åt alls under kvällen… Den ökade än mer när han blev kvar länge på krogen. Vi bor en timma utanför Göteborg och han kliver upp vid 5 varje morgon och börjar jobba runt 6, halv 7. Vid halv 1 i natt fick jag sms som talade om att han var hemma… Ni förstår själva att han inte sovit mycket.


2009-08-19
När jag väl visste att han var hemma släppte den värsta nervositén men jag var orolig och stressad hela dagen. Följande dag åkte jag hem och när jag kramade om honom stönade han, krama inte så hårt, jag har ont, säger han. Ja, han hade ett riktigt stort blåmärke längs höger sida av revbenen, klart det gjorde ont. Han hade också ett sår på vardera pekfinger och ett sår till höger i pannan.

2009-08-20
Idag är det min näst sista dag på jobbet… Det är torsdag förmiddag och jag är allmän oinspirerad. Känner just inte för att göra så mycket men det gör inte så väldigt mycket för det är lugnt på kliniken just nu.

I 4 veckor nu har jag bott hos min pappa… Jag var lite skeptisk till arrangemanget men det har faktiskt fungerat oväntat bra. Jag är ju inte så förtjust i fotboll så just de TV-kvällarna kunde jag ju hoppat över men nu är det ju friidrott på TV och vi är alla överens om att vi vill se det *ler* Första veckan jag bodde där fick pappas hund valpar… Strävhårig tax *ler* Valparna är nu drygt 3 veckor gamla och börjar kravla runt lite och piper och gnäller och skäller faktiskt lite då och då. Hur söta som helst. Fast jag gillar egentligen inte hundar… Jag kan stå ut med dom men jag vill ABSOLUT inte ha en! Fast de är ju söta när dom är valpar…

På lördag morgon packar jag och sonen ihop våra väskor och åker hem. Hem till Alingsås. Det ska bli så underbart att verkligen få komma igång med livet igen. I flera månader nu har det mest känts som en lång väntan. Allt har varit upp och ner och det har märkts i kroppen, både min egen och i den andra halvan. Men nu är det snart slut. På lördag börjar vårt liv igen. Ingen mer väntan och ingen oändlig längtan veckorna igenom.

Förra helgen hade vi planerat att umgås med goda vänner och bara ta det lugnt och ha det bra tillsammans. Inga barn och inga krav. Fredagsmorgonen började för min del med ont i magen… Jag försökte medicinerna mot magkatarr, det var så det kändes, och det hjälpte tillfälligt men så åt jag smörgåstårta och då tog det fart igen. Jag medicinerade igen, mot magkatarr, och det släppte av, liiiite grann iaf. Det var svårt att jobba, magen gjorde ont och jag mådde illa. Vid 11-snåret försökte jag med en annan medicin, mot gallbesvär, som brukar fungera ganska omgående. Men, inte då, smärtorna bara fortsatte, illamåendet tilltog. När lunchen kom gick jag ut och rökte… ingen mat. Jag bestämde mig för att jag faktiskt inte stod ut med att ha ont längre så jag gick ner till akuten, jag jobbar ju faktiskt på ett sjukhus *ler*

Ganska snart fick jag komma in på ett rum och en trevlig sjuksköterska stack mig några gånger i armen och frågade en massa. Jo, en dryg timma skulle det ta innan blodproverna var klara och jag kunde få träffa en läkare. Strax efter att hon gått kände jag smärtorna klinga av och jag lyckades faktiskt somna *ler* Totalt tillbringade jag nästan 5 timmar i det lilla rummet, doktorn sa att jag har gallsten, jag blev inte så jätteförvånad, det hade jag ju räknat ut själv.

Hur som helst så ledde ju detta till att jag lämnade sjukhuset en timma senare än jag planerat. Jag kom hem till Alingsås strax efter 8, helt slak i kroppen, jag hade ju inte ätit sedan halv 10. Jag duschade och lyckades faktiskt äta lite, lite *ler* och piggnade till. Vi träffade våra vänner på en pub i Göteborg, bara en dryg timma försenade. Resten av helgen drack jag Coca Cola och petade lite i maten, pasta och ris, vitt bröd… Jo, man måste ju äta men allt går inte ner i ett sånt läge. Coca Cola, ljummen och lätt avslagen, funkar alltid. Jag gick ner 2 kilo på 2,5 dygn.

I dag är det alltså torsdag och hela veckan har jag haft småont i magen och känningar lite då och då. Mycket irriterande att hela tiden må halvbra. Jag äter och får ont, medicinerar och blir bättre. Äter och blir sämre, jag ni fattar. Man måste ju äta…

Jag hoppas att besvären släpper av och aldrig dyker upp igen när jag kommit på plats i mitt nya liv, med ny man, ny lägenhet och nytt jobb. De säger att sannolikheten för gallsten ökar om man stressar mycket. Jag är vanligtvis den mest ostressade människa jag känner men den här våren och sommaren har varit jobbig, och underbar.

Nu är klockan 11:20. Jag är hungrig men samtidigt har jag ont i magen. Jag vill äta men mår samtidigt lite illa… Det är ärtsoppa och pannkakor i personalmatsalen idag, det är ju torsdag. Det är inte ens lönt att överväga gå dit, jag betalar inte 67 kronor för att äta 2 små pannkakor och dricka lite hembubblat vatten. Tanken på att äta ärtsoppa gör att magen vänder sig ut och in… Jasminris med lite kyckling… Coca cola. Ja, nu är jag där igen *ler*

Nu är klockan 13:40. Jag har ätit lite choklad och lite surt godis, mycket vatten… Magen känns precis som innan, hela tiden. Jag har SÅ tråkigt! Motivationen är inte riktigt med idag *ler* Sista dagen i morgon och lugnt med diktat på hela kliniken… Dessutom en ny sekreterarkollega, började i måndags, som frågar hela tiden så även om jag faktiskt gör något blir jag avbruten hela tiden. Just idag gör det ju inget, för det är ju lugnt *LER* Tur att det var lugnt de första veckorna jag jobbade här också, för snart ett år sedan. Jag undrar ju om jag verkade lika… Hmmm.. .Jag vill ju inte säga trög, för det är hon inte, men ja, vad säger man då? När man frågar, får svar och så kommer på en ny fråga och en till och en till *ler* Hon är vetgirig och villig att lära sig. Men tyvärr lite osäker fortfarande, jag hoppas att det går över. Man måste kunna vara bestämd med läkare och inse att de inte är ofelbara, tvärtom *ler*

Luftballong *ler*

Mitt huvud är stort som en luftballong *ler* Efter en riktigt jobbig vecka räcker det med ett par uppskattande ord för att huvudet ska svälla till sällan skådad storlek…

Veckan började inget vidare… Jag kom sent ur sängen men i tid till jobbet. Såg verkligen fram emot att börja jobba på mitt vanliga jobb igen… Det ska bli trevligt att sitta på en ny avdelning tillsammans med en mycket trevlig kollega, tänkte jag. Jag blev snabb mindre lycklig när jag kom dit jag skulle och upptäckte att kollegan faktist hade semester en hel vecka till och jag skulle sitta där själv hela veckan… På en avdelning där jag aldrig satt min fot tidigare.

Ja, det var ju bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Jag hade redan veckan innan bestämt att jag skulle äta lunch tillsammans med en kollega så jag hade ingen lunchlåda. Vid halv nio var jag totalt utsvulten eftersom frukosten bestod av kaffe i bilen och just inget mer, mitt bröd visade sig ha oidentifierat grönt lurv på sig, så det blev ingen frukost.

Som tur är finns här ju faktist ett cafe så jag behövde ju inte svälta. Jag köpte en macka och gick till kollegans avdelning och fikade där. Det blev en lång fika *ler* Mycket att prata om efter att vi inte sett varandra på 4 veckor. Lunchen blev också lång och likaså eftermiddagsfikan drog ut på tiden… Jag fick inte mycket gjort i måndags, det erkänner jag men ärligt talat, vem får det första dagen efter semestern…?

På tisdagen kändes det aningen lite bättre och onsdagen var ännu lite bättre, även om jag klivit upp senare och senare varje morgon, jag har varit SÅ trött… Kvällarna har gått till att packa grejer och även om det inte gått med raketfart när jag ska göra det själv så har det just inte blivit mycket vila. Jag har sovit dåligt och oroat mig för att inte hinna. I går morse var jag så trött att jag faktist övervägde att ringa mig sjuk. Jag släpade i väg mig till jobbet men på eftermiddagen var jag färdig att ge upp… Precis när jag skulle lyfta luren för att ringa chefen och meddela att jag skulle gå hem såg jag att det dykt upp en epikris med hög prioritet, den skulle vara färdig senast dagen efter…

Ja, det var bara att bita ihop och skriva den. Jag hann precis innan det var dags att samla ihop sig och gå hem. På kvällen tog jag faktist ledigt från flyttandet och hälsade på goda vänner som höll på att grilla en gris, hel, över öppen eld *ler*. Jo, jag blev lovad helgrillad gris vid halvsjutiden sådär, via telefon dagen innan. Jag var där strax före halv sju och där var människor från både Stockholm och Göteborg i olika stadier av berusning. Vi hade ganska trevligt men nån gris fick jag inte förrän klockan var drygt nio. En anings felberäknad grilltid, men god var den.

Idag är det så fredag och jag vaknade faktist och kände mig ganska pigg… Jag kom till jobbet och kände att jag faktist visste vad jag gjorde. Hon som är ansvarig överläkare på den här avdelningen råkar också vara verksamhetschef för medicinkliniken och när hon skulle gå hem, ett par timmar före lunch *ler* kom hon in till mig och sa att det var jättetrevligt att jobba med mig. Det var ordning och reda och jag hade koll. Då svällde mitt huvud *ler*

Nu har jag precis varit och ätit lunch tillsammans med ett par kollegor och några andra arbetskamrater och livet känns bara helt underbart… Tänk att några vänliga ord kan göra sån skillnad…

Reflektioner

Jag sitter på jobbet och skrev nyss om en farbror om förlorade sin hustru för 6 dagar sedan. Han är född 1925 och hade nog varit gift med henne i 60 år eller så. Detta fick mig att tänka på mitt förhållande… Jag är fortfarande helt övertygad om att det kommer hålla tills vi dör. Då får man ju hoppas att vi dör samtidigt ler Just nu känner jag att jag faktiskt inte klarar tillvaron utan honom, inte på längre sikt. Vi bor ju fortfarande inte tillsammans men SNART är vi där och jag har redan släppt efter så pass att jag faktiskt ibland känner att jag inte orkar när problemen hopar sig. Det har jag annars inte känt på riktigt många år. Även om livet har sparkat på mig så har jag ändå, på något sätt, orkat.

Bland mina tidigaste blogginlägg kan man se en tydlig negativ ton. Denna berodde på långtidsarbetslöshet, depression och hypotyreos. Då hade jag inte så stor tro på livet och jag orkade kanske inte mycket men jag kände aldrig att jag ville släppa taget och bara gråta…

Den här våren har varit riktigt jobbig - underbar, hemsk och jobbig. Jag satte ut för att hitta en man och efter några felsatsningar hittade jag då äntligen Mr Right, på andra sidan världen. Han har verkligen vänt upp och ner på HELA min tillvaro. Jag var inrutad och hade mina rutiner, det fungerade. Nu vet jag snart inget längre, utom att jag faktiskt älskar honom av hela mitt hjärta och absolut inte kan tänka mig att leva mitt liv utan honom.

Jag har givetvis funderat över detta… Man rycker inte upp hela sitt liv och flyttar 25 mil utan att reflektera och fundera. Där har funnits stunder när jag tvivlat och som hastigast tänkt att det kanske är bättre att stänga in känslorna och stanna kvar i det som jag känner till. Ensam med min son, i den by där jag bott hela livet. Som hastigast, sa jag, och det har det verkligen varit, även om just de stunderna varit ganska ångestladdade. På något sätt har han ändå alltid lyckats skicka ett SMS eller ringa precis då och då har tron på kärleken tagit över igen.

En av mina favoritartister sjunger:
If love was a river
and I was a drowning man
Would you get in the water
Would you lend me a hand
If love was a river
Would you sit on the land

Love may only knock so many times upon you door
Heaven only knows if it’ll come back

Detta tolkar jag som att man måste våga ta chansen och tro på kärleken. Stunderna av tvivel har funnits men de har varit korta. Tanken på ett liv utan honom fyller mig med oändligt mycket mer ångest än flytten från släkt, vänner och allt som är välbekant gör.

Ibland känner jag verkligen att jag vill krypa ner under täcket och gråta, stänga ute allt, gå i ide och krypa fram igen när jag lyckats resa muren kring mina känslor igen. Samtidigt vet jag ju så väl att man måste släppa fram sina känslor. Känslor är bra, de är viktiga. Tyvärr ställer de till det så, jag vet ibland inte vad som är upp och vad som är ner.

I september är det 8 år sedan sonens pappa dog. Då hanterade jag det genom att stänga in allt. Sonen var 2 år och 3 månader gammal, jag hade precis börjat på Vuxenutbildningen och jag var tvungen att klara mig. Känslor hade jag inte utrymme för då. Ett år senare satt jag på golvet i min lägenhet och grät hysteriskt. Då var det någon som petat hål på min mur och det är jag tacksam för idag, det fick mig att tänka på hur jag levde livet då. Jag lagade hålet men gjorde inte muren lika stark och hög. Jag lämnade kvar en del plats för känslor men jag ska villigt erkänna att det inte var så mycket.

Ett halvår senare blev jag förälskad, eller nåt… När jag nu ser tillbaka tycker jag att jag nog aldrig varit kär förut. Hur som helst så hade jag en pojkvän under våren 2003. Det höll i ungefär 3-4 månader och sedan var det slut. Jag blev förmodligen mindre sårad än min son som verkligen fäst sig vid denne man. Plötsligt blev muren lite högre och starkare igen.

Det finns en trappa som jag kan relatera till ganska ofta. Länge var jag arbetslös och såg just inte så mycket framtid och då kände jag inte heller behovet av att ha en man i mitt liv. Vi klarade oss bra, sonen och jag. Förra hösten började jag på mitt nuvarande jobb och det tog inte lång tid förrän jag kände att jag faktiskt hade en framtid, jag kunde nog få vara kvar där. Framtiden såg ljusare ut. Plötsligt kom då denna längtan efter en man som successivt tilltog. Nu har jag en man men känner samtidigt att grunden liksom gungar under mig. Nu kan jag ändå lita på att min man hjälper till att hålla tillvaron flytande…

Söndag kväll, igen

Jo, det är söndag igen... Veckan som gått har varit underbar *ler* Semester, sol och bad, allt i sällskap av sonen och mannen jag älskar och hans son. Verkligen underbart. Det blev helt fantastiskt lyckat även att vi bodde trångt och värmen nog tärde lite på oss allihop. Veckan blev bättre och bättre ju längre den led och det var verkligen svårt att åka hem den här gången.

Men jag var ju tvungen att åka hem, även om det bara var för några timmar... Vi kom hem vid 3-tiden i fredags och vid 6-snåret åkte vi vidare. Sonen visste bara var vi skulle tillbringa natten *ler* Det gjorde vi hos hans farmor och farfar.

Tidigt i lördags morse gick så färden till Ölands djurpark. Det var jag, sonen, hans farmor och farfar, min mamma och hennes man, sonens faster och farbror och deras respektivar som åkte. 10 personer totalt. Resan var sonens födelsedagspresent, han fyllde ju 10 år nu i början av juni.

Hela vägen satt vi alla och försökte villa bort honom *ler* Inte förrän vi körde upp på Ölandsbron kom han på vart vi skulle. Han var så lycklig att han studsade fram när vi skulle gå in i parken. Verkligen roligt att se.

Så, vi tillbringade större delen av dagen i parken. Såg en hel massa roliga djur och en del mindre roliga, som krokodiler som aldrig rör sig och ormar som bara ligger stilla. Där finns ju nöjesfält och vattenland också och till och med jag åkte faktist en karusell, som gick runt, runt, runt jättefort. Kjolen blåste upp hela tiden så det var lite kämpigt en stund att inte visa trosorna för alla som tittade på. Sonen åkte alla karuseller han hann med innan han såg vattenlandet *ler*

Själv badade jag inte men sonen i princip vägrade kliva ur vattnet på 2 timmar. Han var som en fisk, åkte rutschbanor och kravlade i och på allt han kom åt. Skvätte vatten på farmor när hon skulle kliva i *ler* Hon kom ju i mycket fortare då.

Dagen gick fort och vi blev trötta och hungriga. Maten i parken var dyr och fastän det stod snabbmat överallt måste det ha varit den långsammaste snabbmat i världen. Illa organiserat och ovan personal. Vi åt lunch i parken men middagen gick faktist fortare att laga själva.

När vi installerat oss i våra små stugor någon mil söder om själva parken grillade vi middagen och sköljde ner den med vin, och öl och mer vin. Det var en riktigt bra dag och vi somnade skönt allihop. Tyvärr fortsatte inte sömnen vara god, det var nog den hårdaste säng jag någonsin sovit i. Hur jag än låg fick jag ont någonstans. Låg jag på sidan fick jag ont i höften, låg jag på ryggen somnade hela armarna, fråga mig inte hur det gick till men så var det. Ingen bra natt alltså *ler*

Den här dagen har försvunnit i en rasande takt den oxå. Frukost på Öland och så hemresa, däremellan lite shopping på Ölands köpstad. Trevligt men nu är jag helt slut igen. Det ska bli riktigt skönt att få krypa ner i en STOR säng (120 cm) alldeles SJÄLV och förhoppningsvis sova gott till morgonen. Då börjar jag jobba igen, på vår lokala vårdcentral.

Underbart väder...

Eller hur?! Jo, det är soligt och varmt och jag har solat och badat i havet idag igen. Jag höll på att smälta under den korta promenad vi har ut till klipporna här i Långedrag och för en gångs skull blåste det nästan inte alls ute vid havet idag. Barnen fortsatte gräva och bygga med det projekt de påbörjade häromdagen när vi var på samma ställe. Själv lade jag mig på en handduk på en klippa och försökte njuta av livet.

Jag måste erkänna att jag lyckades sådär... Efter bara en kort stund kände jag hur det började bränna i urringningen. Jag satte mig upp och solade ryggen istället men det tog inte lång stund förrän det började bränna där oxå. Eftersom jag är notoriskt rädd för solen i vanliga fall hade jag ändå smörjt mig med solskyddsfaktor 50+. Idag hjälpte inte det så bra som det brukar, tyvärr. Jag blev ju helt enkelt tvungen att bada *ler* Jo, det var kallt idag oxå men just idag kände jag ändå att det gott kunde varit lite kallare ändå.

Efter 5 minuter på min handduk var jag i princip lika varm igen. Jag var helt torr och solen brände, ingen vind alls. Vi klagar när det inte är fint väder och när det så äntligen blir fint väder klagar vi för det *ler* Lagom är väl aldrig hemma, eller hur är det man brukar säga?

Så, idag har jag faktist badat mer än en gång, jag var helt enkelt tvungen att bada igen och då låg jag där i vattnet en stund för att verkligen kylas ner. Inte en manet så långt ögat kunde se, så det gick ju ganska bra. Tyvärr innebar ju detta att min vattenTÅLIGA solskyddskräm sköljdes av, till stora delar. 5 minuter efter att jag kommit upp på min handduk igen var det samma visa *ler* Solen brände och jag LED.

Kidsen hade ju så roligt att jag faktist led en stund för deras skull men snart såg jag att deras armar och ryggar oxå började bli rosa så de fick skölja av sig leran och så gick vi hem.

Nu, efter några timmar och mycket vatten och lite glass och en hel del skugga känner jag ändå att livet är njutbart igen. Den värsta värmen har lagt sig och barnen, en kompis till dom och min andra halva har haft vattenkrig härute på gräset. Jo, det var visst blött härinne oxå men det märkte jag inte ens *ler* Jag har lärt mig att koppla bort allt oväsen när jag sitter vid datorn och skriver.

Nu ska jag gå ut i skuggan och dricka en kopp kaffe och röka en cigarett och se på när barnen leker.

Semester!

Ja, jag har semester... En hel vecka ledigt *ler* Jag har ju egentligen semester 4 veckor men 3 av dessa ska jag jobba på vårdcentralen där jag bor, istället för sjukhuset, där jag vanligtvis jobbar, som ligger 7 mil hemifrån. Det blir ju rena semestern att bara behöva pendla 2 mil totalt varje dag, istället för 14.

Den här veckan är sonen och jag i Göteborg, hos min andra halva. Idag har jag badat i havet för första gången... Jag har ju badat i Östersjön, för en sådär 20 år sedan, men det räknas tydligen inte, det är inte havet *ler* Och jag måste ju erkänna att det var ganska annorlunda. Lika kallt i och för sig men havet på den här sidan av världen är ju salt, riktigt ordentligt salt. Rent logiskt så visste jag ju det men det var ändå en överraskning.

Våra barn lekte med maneter och fiskade krabbor, de trivdes som... Ja, som fiskar i vattnet *ler* Jag måste erkänna att jag var skeptisk mot maneter, jag tycker de är läskiga, fortfarande, men de där vanliga maneterna är ju inte farliga, även om jag skrek som ett barn när jag fick en på mig när jag solade. Barnen skrattade och tyckte jag var larvig men jag tycker faktist inte om maneter, så är det bara.

I förrgårs kväll var vi ute på klipporna och såg solen gå ner. Det låter ju larvigt romantiskt och det kanske det är men ... Klipporna är ju vackra nästan jämt och när det inte finns ett moln på himlen och solen glittrar i vattnet är det verkligen helt underbart. Är det då dessutom så att himlen skiftar i regnbågens färger och man sitter där med någon man älskar, ja, hjärtat smälte än mer. Havet är vackert, även om det är kallt och salt och det finns maneter i *ler*

måndag igen

Jo, det är måndag igen... Just nu är livet en plåga. Jag vet att jag nämnde häromdagen att jag hade ont i höften. Idag har jag haft ont i ryggen men nu har smärtan, nej, värken, koncentrerat sig till höften igen. Jag brukar kunna härda ut men jag har precis tagit 2 värktabletter. Och, inte nog med att jag har ont i höften, jag har ont i axeln och huvudet oxå. Huvudet är förmodligen spänningshuvudvärk, jag känner igen det, jag är spänd. Men höften... Snart går jag till doktorn *ler*

Som läkarsekreterare aktar man sig gärna för att gå till doktorn så länge man kan... Men ibland måste man ju, tyvärr. Och det måste jag nog snart. Jag blir så irriterad, jag jobbar nu bara 3 dagar till, sedan har jag semester. Från mitt vanliga jobb, vill säga. Jag är ledig sammanlagt 10 dagar, helgerna inräknade. Sedan börjar jag jobba på min lokala vårdcentral. Detta bestämde jag i januari *ler* LÅNGT innan jag visste att jag skulle bli tokkär och flytta mitt i sommaren.

Sonen och jag åker till Gbg på fredag morgon. Han har inte varit med dit någon gång och han ser fram emot det, även om det blir lite tajta boendeformer... Vi kommer alltså vara 2 vuxna och 2 barn i en etta på 42 kvadrat, med kokvrå, i nästan en vecka. Vi ber till gud om fint väder, så att kidsen kan vara ute. Vi hoppas på att kunna hitta på en massa istället för att sitta inne i en pytteliten lägenhet, då blir vi nog tokiga allihop.

Nej, nu ska jag lägga mig i soffan och lida till värktabletterna gör nytta.

Jag måste försöka förklara

hur jag känner idag. Det blir nog inte lätt, jag känner redan att jag troligtvis kommer börja svamla snart.

Jag är trött, orkeslös, har ont i kroppen lite här och där. Jag saknar min andra halva något helt otroligt och jag är sur, grinig och blir yr så fort jag reser mig. Jag är oändligt godissugen samtidigt som bara tanken på att äta sötsaker äcklar mig.

Vart kommer känslor från? Han får mig att må bra bara genom att vara i närheten och nu är han inte det, han är på andra sidan världen igen och vi kommer inte ses förrän på fredag. Gråten sitter i halsen och jag vill att han ska vara här och bara hålla om mig och få mig att må bra igen.

Livet som ensamstående mamma kräver att man har koll, kontroll på allt. Under alla de år som jag faktist var ensamstående mamma hade jag det, mitt kontrollbehov var mycket välutvecklat. En period var det nästan sjukligt men det gick över efter att någon petat och pillat och petat och pillat på det riktigt ordentligt, jag bröt ihop, helt enkelt. Efter det släppte det allra värsta av men ... När man är ensamstående mamma MÅSTE man ta allt ansvar själv, man måste fatta alla beslut och se till att pengarna räcker. Se till att man har mat, tak över huvudet och skor på fötterna. Själv.

Detta har jag klarat i snart 8 år, även om det nog har varit som det kan i perioder. Som jag minns det har jag i något tidigare inlägg här nämnt att jag ville ha någon att dela ansvaret med, någon som kan hålla upp taket när det börjar luta. Någon som jag kan luta mig mot när jag inte orkar riktigt. Ansvar är jobbigt. Kontroll är utmattande.

Nu har jag haft ett förhållande i drygt 2 månader, helt otroligt, det känns som längre... Hur som helst är jag inte ensamstående längre. Samtidigt är jag ju det fortfarande, vi bor ju inte tillsammans än. Hela situationen är skitjobbig. Jag måste packa och jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har inget jobb från och med 1 september, det har börjat stressa mig lite nu. Jag verkar ha släppt efter på kontrollen fast det kanske är lite tidigt, eftersom vi fortfarande faktist inte kan stötta varandra riktigt som jag vill.

Jag vet ju att vårt gemensamma liv kommer bli underbart och långt men ännu så länge har det inte riktigt börjat. Samtidigt så känner jag förändringen i kroppen. Jag behöver honom. Hela tiden. Alltid. Det är både underbart och skrämmande. Jag har ju klarat mig själv så länge, inte varit beroende av någon, även om jag måste erkänna att jag nog inte klarat mig utan min och sonens familjer. Känslan av att jag faktist BEHÖVER honom för att må bra är tveeggad, minst sagt.

Nej, nu ska jag tappa upp ett varmt bad, med salt och olja, och ligga där tills kroppen slutar göra ont och jag är skrumpen och vattnet kallnat. Då kanske jag orkar härda ut till slutet av veckan, när vi ses igen... Kanske

Ny hårfärg

Ja, plötsligt är
jag blond *ler*
Det var riktigt
länge sedan men
jag är faktist
riktigt nöjd.

Skolavslutning

Ja, idag/kväll var det avslutning i sonens skola. Visst är det bra att den är på kvällen, då slipper man ju ta ledig från jobbet... Men, av någon anledning verkar jag vara den enda förälder som måste upp vansinnigt tidigt för att åka och jobba. Jag väcker sonen klockan 06:00 varje morgon och för att han ska orka hela dagen måste han gå och lägga sig vid 20-tiden.

Jag kände mig återigen som världens mest elaka mamma när jag, efter att ha LIDIT i kyrkan i drygt 2 timmar, tar med sonen hem innan den roliga delen av skolavslutningen börjar.

Resten av dagen då? Ja, jag har suttit bredvid vår pensionär idag. Hon begriper sig fortfarande inte på vårt nya datasystem och jag var SÅ nära att tappa tålamodet med henne idag. Jag vet, helt säkert, att jag visade henne saker förra gången vi satt i samma rum som jag visade henne idag. Jag vet oxå att flera av mina kollegor visat henne samma saker flera gånger. Ska det vara så svårt att fatta?! Jag kan skylla mitt dåliga tålamod på PMS *ler*

Tyvärr ledde hennes förvirring till att jag inte kunde tänka klart heller. Saker som är helt naturliga när hjärnan fungerar blir plötsligt krångliga när hjärnan går på tomgång för att hon trasslar till allting, så mycket som bara möjligt. Ok, jag måste erkänna att tisdagar inte är den bästa dagen på veckan, rent generellt. Är det dessutom den dag mensen ska börja och jag blivit sen på morgonen och vet att jag ska sitta och lida i en hård kyrkbänk på kvällen, ja, då är tålamodet kort.

Nu är jag och sonen i alla fall hemma. Han har förhandlat till sig en liten extra stund innan jag stoppar om honom och jag måste äta nåt. Vi hann ju inte ens äta middag idag. Dessutom saknar jag min andra älskling något vansinnigt. Det är på något sätt alltid värst just tisdagen efter att vi träffats på helgen...

Mmmmåndag

Jag snoozade en gång för mycket, som vanligt nuförtiden, i morse. Det var väl inte hela världen, jag kom ju dit jag skulle ändå, i tid till att börja med. Men, sedan var där vägarbeten och för mycket trafik så jag kom ändå lite sent till jobbet idag.

Dagen har jag tillbringat på en avdelning där jag bara suttit i 3 dagar förut. Alltså, jag har ingen aning om nåt, jag har skrivit lite på känn. Jag tror ju givetvis att det är rätt men jag vet inte säkert. Det känns jobbigt i en sekreterares hjärna att inte veta säkert.

Dessutom har jag haft ont i höften ett tag. Det är något som kommit och gått under flera år och jag vet inte vad det beror på. På hemväg idag var det så illa att jag ville ta värktabletter och så illa har det aldrig varit förut. Det är jobbigt att ha ont, man blir trött. Är man dessutom trött redan innan ... Ja, jag somnade nästan på vägen hem, fast jag hade så ont. Dessutom var de inte klara med vägarbetena så jag kände att jag blev stressad.

Jag ordnade så sonen kunde gå till min bror för att slippa stressa. Då kunde jag passa på att stanna på Konsum och handla. Jag handlade för 1500 kronor i torsdags men allt det åt vi upp i helgen, på kalasen. Kylen ekade tom och i frysen är det mest is och frost. Så fick jag mess från svägerskan som talade om att sonen kunde äta middag där och då kände jag livslusten vakna igen. Självklart blev jag erbjuden middag jag oxå men jag valde faktist att krypa ner i ett riktigt varmt bad, med salt och olja, och slappna av med en rejäl Gin&tonic.

Jag låg där tills groggen var urdrucken för länge sedan, jag var alldels skrumpen och vattnet hade kallnat. Redan när jag kände vattnet stiga upp för ryggen infann sig välbehaget, jag riktigt kände hur mina spända nackmuskler mjuknade. Varmt, riktigt varmt, efter att ha frusit hela dagen... Salt och olja för min torra hud och alkohol för min trötta själ. Underbart.

Jag säger ju alltid att man måste prioritera sig själv, men, jag har inte riktigt hunnit skämma bort mig på det sättet på flera månader. Jag har ju haft fullt upp med att vara kär och ordna med lägenhet och det. Nu är det helt klart med lägenheten och kärleken kommer bestå *ler* Det är för alltid, det vet jag.

Så, visst borde jag kanske ätit middag men jag åt lunch sent och kände att jag prioriterade avslappningen. Efter badet tog jag en rejäl smörgås och ännu en gin&tonic, det är ju så gott. Nu är jag så avslappnad att jag nästan ramlar av stolen *ler* Jag hoppas att det sitter i så länge att jag kan somna sedan...

Jo, söndag kväll igen

Den här helgen har varit tuff... Sonen fyllde 10 år i veckan som gick och vi har nu haft kalas både lördag och söndag. I lördags barnkalas. Bara 5 barn totalt och riktigt smärtfritt men det är ändå en hel del som ska fixas med, både före och efter. I lördags kväll hade vi dessutom kaffegäster så det blev ganska sent. Idag har vi haft 18 gäster till lunch *ler* Det var en pärs, tur att det är länge till nästa kalas. Nu i kväll har jag kört min andra halva till tåget, 18 mil totalt, det blir man ju inte direkt piggare av.

Jag såg nu att det är nästan en månad sedan jag skrev förra gången. Det har ju hänt en del sedan dess. I förra inlägget nämner jag att jag nästan säkert fått en lägenhet i Alingsås. Och, jo, det fortsatte bra, jag kom överens med killen jag pratade med om att jag skulle få lägenheten och en hel del specifika detaljer. Den här killen är ny i företaget, han ska ersätta en kvinna som är gravid och alltså ska vara mammaledig. Exakt varför jag sedan fick prata med henne vet jag fortfarande inte men vi kom i alla fall överens om att jag skulle titta på lägenheten. Jag var mycket noga med att tala om att jag ändå absolut ville ha lägenheten, oavsett hur den såg ut. Jag ville ju ha någonstans att bo.

Vi kom överens om ett datum och en tid. En vaktmästare var där och släppte in mig. Detta var fredagen den 22 maj, klämdagen. Följande måndag glömde jag faktist att ringa bostadsbolaget, jag tyckte väl inte det var SÅ bråttom, jag var ju säker på att lägenheten var min. Hur som helst så kom jag ihåg att ringa på tisdagen, tidigt. Den gravida kvinnan var oanträffbar så jag fick prata med hennes ersättare. Han var luddig och visste inget så han föreslog att jag skulle ringa igen strax före lunch, vilket jag gjorde.

Tyvärr var kvinnan oanträffbar fortfarande men ersättaren meddelade att hon hyrt ut lägenheten till några andra, de skulle skriva kontrakt dagen därpå. Jag kan just inte hitta ord för att beskriva hur chockad jag blev... Vi hade ju bestämt, sa jag. Hon hade bestämt med andra, sa han. Ja, ni kanske kan föreställa er vad irriterad jag blev. Kommunikation! Efter att jag ställt till med ett herrans liv via telefon lovade dom mig en annan lägenhet. Den har jag nu skrivit kontrakt på utan att veta hur den ser ut. Jag vet var den ligger men har absolut ingen aning om hur planlösningen ser ut eller hur tapeter och golv är.

Skönt är i alla fall att nu vet jag var jag ska bo. Nu ska bara resten ordnas, skola, jobb, fritidsaktiviteter och själva flytten *ler* Jag ser just inte fram emot den delen. Packa ihop ett helt hem och köra iväg det 25 mil... Det längsta jag flyttat förut är 3 mil, jag har aldrig bott längre än 2 mil från den plats jag bor nu. Jag har flyttat många gånger och det är lika besvärligt varje gång. Samtidigt är det ju spännande och roligt, konstigt nog. Mycket blandade känslor, måste jag säga.

Jag har bott själv med sonen i snart 8 år... Hur ska det gå att bo tillsammans med en annan vuxen? Jag vill ha toalocket stängt men han glömmer det. Jag bryr mig inte så hårt om det står disk på diskbänken men det gör han. Alla såna små vanor och ovanor man har som man just inte tänker på... Klart jag är lite orolig, samtidigt kan jag definitivt inte tänka mig att fortsätta leva utan honom, vi är ju 2 delar av en hel. Vi fattas varandra när vi inte kan vara tillsammans.

Nu är det ett tag sedan, igen

Ja, nu är det i alla fall inte söndag kväll, som det brukar vara när jag bloggar. Det är faktist onsdag kväll och det är 1,5 vecka sedan jag hade nåt att berätta...

Så, vad har hänt...? Förra veckan flöt på som vanligt, varken upp eller ner egentligen, det var jobb, träning, matlagning och så, som vanligt. Fredag eftermiddag stämplade jag ut en timma tidigt och susade iväg till Göteborg igen *ler* Det regnade HELA vägen, bitvis var där faktist åska oxå. Det klarnade upp när jag precis kom fram till Gbg och jag kom dit jag skulle utan större problem, jag körde bara fel en gång, och inte på samma ställe där jag brukar *LER* Jag var bara en sväng uppe i Halland och vände innan jag kom rätt.

Rätt kom jag i alla fall till slut och där var han, min andra halva. Det var så underbart att se honom igen, orden räcker inte riktigt till att beskriva det, även fast det bara var knappt 5 dagar sedan vi sågs.

Det var inte direkt något underbart väder, även fast det var soligt, det var blåsigt och kallt men vi satt på uteplatsen en stund och bara njöt av att vara tillsammans igen. Om han hade haft en soffa hade vi krupit ihop där men det har han ju inte så vi fick snällt sitta vid köksbordet och titta på tv, och hålla handen *ler* Stirra varandra sådär fånigt i ögonen och bara le...

Lördagen gick i ungefär samma takt, vi kurade under täcket, det regnade och blåste riktigt kallt, blandat med strålande sol och helt vindstilla. Vi åkte till IKEA en sväng och jag köpte en ny filt, väl hemma igen slappade vi tills solen kröp fram igen på kvällskvisten. Då gick vi ut till vattnet och köpte glass, tittade på glittret i vattnet. Vi tittade på båtar och såg någon slags vattenfåglar med små ulliga bebisar som försökte hålla jämn takt med mammorna på vågorna.

Kvällen kom snart och så satt vi där vid köksbordet och såg på tv igen, Da vincikoden. Jag orkade inte se hela så jag kröp ner i sängen och somnade gott. Mitt i natten någon gång vaknade jag av att en myra kröp på min rygg, irriterande små kryp. De ska vara utomhus, inte i sängen med mig!

Söndagsmorgonen fanns inte längre när jag vaknade till liv, det var redan förmiddag, klockan var halv elva och det var riktigt länge sedan jag sov så gott. Myran borträknad givetvis.

Ja, det var ju söndag så det var i princip dags att ge sig iväg hem, 3,5 timma i bilen senare var jag hemma och då fixade jag middag till 6 personer. Grilla hos min bror, trevligt värre även om barnen var allmänt skeptiska. Det var bara Johanna, den som brukar gnälla mest som åt allt och tyckte det var gott. Min unge åt inte köttet och hans kusin åt inte potatisen. Tur att allihop tycker om majskolvar...

Måndagen var lite orolig, magen kände av oron och ville inte ha mat så jag skolkade från träningen och diskade istället. Gårdagen var orsaken till oron... I går morse åkte jag med min mamma till sjukhuset i Västervik där blev jag sövd och steriliserad. Inga fler barn för mig. Narkosen var den egentliga orsaken till min oro. Jag opererades för cellförändringar på livmodertappen i juni förra året och även fast jag bara var sövd 20 minuter då så mådde jag riktigt illa hela dagen. Jag bara låg i soffan och ville kräkas, vilket jag oxå gjorde. Tur att det var mammas soffa...

I går kom faktist narkosläkaren och pratade med mig innan och frågade en massa och han lovade att bara söva mig lagom *ler* Som tur var lyckades han hålla det... Jag var sövd i ungefär 2 timmar, tror jag och jag gick därifrån klockan 11. Mamma körde mig hem och diskade åt mig medan jag satte igång och klippa till en kjol av en överbliven tygbit från mitt senaste syprojekt. När hon åkte uppmanade hon mig att gå och lägga mig en stund, hon tyckte att jag var skakig och blek. Trött var jag hur som helst så jag kröp ner i soffan och sov i 2 timmar.

Klockan var nästan halv 3 när jag vaknade, utvilad och hur pigg som helst *ler* Jag ringde till ett bostadsbolag i Alingsås för att höra efter om en lägenhet jag vill ha och fick mest bara vaga svar om nästa vecka men det dröjde inte länge förrän dom ringde mig. Nu verkar det som om jag faktist kommer få precis den lägenhet jag vill ha! Nu fattas bara ett jobb *ler* men det borde inte vara några problem det heller.

Nu är det alltså onsdag kväll och jag sitter här med 2 små hål i magen, varav det ena gör riktigt ont. Jag kan förmoda att det beror mest på att kjolen jag sydde igår har tryckt på såret HELA dagen. Men, inte kunde jag sy en kjol, som blev helt perfekt, och inte använda den första chansen jag fick?! I morgon kommer jag däremot ha klänning...

Söndag kväll, igen

Ja, nu är det söndag igen och jag har nyss kommit tillbaka efter att ha släppt av honom vid tåget igen. Älsklingen och hans son kom redan i torsdags kväll... Våra söner har kanske inte kommit överens precis hela tiden *ler* Särskilt min son har varit riktigt elak och irriterande emellanåt. Just idag har dom ändå kunnat leka och ha roligt tillsammans, alla killarna har gräsfläckar på byxorna nu, till och med han som nästan är 40 år *ler*

Även med alla småkonflikter och allvarsdisskusioner med min son så har helgen varit riktigt trevlig. Vi har lagat mat tillsammans och ätit tillsammans. Diskat har jag dock fått göra själv *ler* Jag får väl trösta mig med att han klippte mitt gräs och planterade om mina stackars försummade krukväxter...

Nu sitter jag då här, själv... Min son gick till en kompis i samma ögonblick vi kom hem från tåget. Här är tyst, tomt och öde... Just nu är det skönt att det är tyst men jag vet att jag snart kommer känna saknaden, inte bara efter honom, den känns redan, men saknaden efter ... familjestim... Det känns så naturligt att ha honom här och jag vet att våra söner kommer att kunna stå ut med varandra så småningom *ler* Vårt liv tillsammans kommer bli underbart, särskilt om vi skaffar diskmaskin...

Helgen som gått

Var intressant, på flera sätt...

I fredags var min andra halva och jag på fest. Där var många intressanta personer som jag hoppas på att träffa igen. Jag var nog för trött och sliten för att egentligen uppskatta tillställningen på rätt sätt men jag hoppas på nästa tillfälle.

I går var vi på fest igen, min lillebrors 30-årsfest. Det var en trevlig fest, släktingar till höger och vänster, god mat och en hel del dryck *ler* jag vet att min älskling var lite orolig för att träffa alla men det verkar ha funkat utmärkt... Han fick träffa flera av dom igen idag eftersom min äldste brorson hade 9-årskalas idag. Kaffe och tårta i trädgården, ganska trevligt men jag var trött och lite grinig och ville mest bara gå hem hela tiden.

Min son tyckte i alla fall att älsklingen lagade god mat *ler* Fläskfile med kantarellsås. Eftersom jag alltid lagar äcklig mat, enligt sonen, så fick mannen i huset göra det. Sonen åt och tyckte det var gott så det var riktigt lyckat.

Nu är det 2,5 timma sedan jag släppte av honom vid tåget. Jag känner mig halv igen och saknaden är oerhörd. Tur att han kommer tillbaka på torsdag...

Äntligen torsdag *ler*

Ja, i morgon åker jag till Göteborg igen. Det har varit 2 långa veckor, även fast det inte var 2 hela veckor. Så... I morgon slutar jag vid 13 och då kastar jag mig i bilen och susar iväg till min andra halva. 13 för att vi ska vara på en fest nånstans vart det nu var klockan 18 och jag tenderar ju att köra vilse så jag måste ha gott om tid *ler*

Helgen kommer bli lite körig, vi åker hem hit på lördag förmiddag. Min lillebror fyllde 30 år häromveckan och typiskt nog lade han sin fest på en helg då jag redan hade planer. Som tur är behövde jag inte övertala så hårt för att få hit min älskling, även om det innebär att han får träffa en stor del av min släkt på en gång *ler*

Den första festen ser jag fram emot, samtidigt så är jag lite småorolig. Där kommer ju bara finnas EN enda människa jag känner... Jag tycker om att träffa nya människor, det är inte det, men visst är man lite spänd. Dessutom kliver jag ur sängen vid halv 6 på morgonen så jag kommer nog vara lite seg framåt kvällen, särskilt som jag kommer att ha kört drygt 30 mil under dagen. Men, jag vet ju att det kommer bli en bra fest, jag är social och har lätt för att umgås med folk...

Jag undrar ju lite hur HAN känner inför att träffa mina närmaste... *ler* Mamma och pappa och deras repsektivar, brorsor och deras respektivar, brorsöner och brorsdottermonstret. Farmor skulle visst vara med oxå, skröplig som hon är blir hon hemskjutsad tidigt, som tur är. Där kommer troligen oxå vara min lillebrors svärmor och svärfar och hans svåger med familj. Lillebrors svägerska... Ja, hon är förmodligen bjuden *ler* Hon kan liva upp den allra tristaste fest, inte för att jag tror det blir en trist fest men hon är alltid rolig, i lagoma doser. Ska bli intressant och se om hon kommer ensam eller vem hon har med sig.

Tur att det är krypavstånd hem *ler* Det blir nog oxå en rolig fest och eftersom jag inte måste köra bil så ... Nej, jag tänker inte bli så full att jag måste krypa hem, det var väl en sådär 2 år sedan jag var så berusad...

På söndagen är vi oxå bjudna på kalas, 9-års kalas *ler* Min äldsta brorson fyller 9 på måndag så hans kalas är på söndag. Körig helg, som jag nämnde.

Hur som helst ska det bli så underbart att vara i hans närhet igen, känslan av att vara halv är konstant och jag gillar inte den känslan.

Jag måste

Visa min nya klänning, den blev färdig häromdagen...

Hmmm...

Dagen efter införandet av vårt nya datasystem var intressant... Själv har jag fortfarande inte använt det men kollegorna har gjort det och överlag måste jag säga att det har gått över förväntan. Visst har där dykt upp en del små problem *ler* men allt går ju att lösa bara man vet att där finns ett problem.

Jag har suttit som ersättare för en så kallad "supersuperanvändare" Det är alltså en sån som förmodas veta allt. Hon är frikopplad för Cosmicsupport hela den här veckan och nästa. Meningen var att supersuperanvändarna skulle få varsin personsökare just för att det ska gå att få tag i dom hela tiden. Nu är det ju så med landstinget att det kan vara en ganska långsam byråkrati så de där personsökarna har inte dykt upp än.

Eftersom jag då suttit ensam i rummet med hennes telefon större delen av dagen har jag svarat i den ungefär en miljon gånger. Mest bara för att säga att, Nej, hon är inte här, jag vet inte vart hon är och inte när hon kommer tillbaka.

Några få av de som ringt har faktist frågat mig om jag vet och flera av dom har jag lyckats hjälpa. Min ålderstigna kollega i rummet bredvid har gått fram och tillbaka mellan våra rum och bett om hjälp hela dagen. Hon har jobbat som sekreterare i 25 år och är mindre positiv till förändringen det innebär att lära sig ett nytt system. Vid eftermiddagskaffet tyckte jag ändå att hon lät lite mer positiv än hon gjort tidigare. Jag har hela tiden försökt påtala fördelarna med systemet och jag tror nog att det har börjat sjunka in. Det är inte hela världen och den kommer inte gå under. Det är bara ett nytt datasystem.

I morgon är det fredag och jag ser verkligen fram emot att få använda det nya systemet, det mesta av det gamla är borta och i morgon ska alla dagantecknignar skrivas och det måste göras i det nya systemet. Inget mer spring med journaler fram och tillbaka i korridorer och inget mer mätande på journalblad för att få det på rätt ställe. Bara klicka, lyssna och skriva, klicka, lyssna och skriva. Klart!

Jo, så är det onsdag

Det brukar bli det efter tisdagar.

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har sovit inatt och vaknat i tid och inte blivit sen i något moment på morgonen. Jag hann till och med packa träningsväskan, det glömde jag givetvis i går kväll. Att jag sedan glömde den hemma hör inte riktigt hit *ler*

På jobbet har allt bara flutit på, jag har jobbat flitigt hela dagen och fått en hel massa gjort. Runtomkring mig har kollegor, sköterskor och läkare stimmat och stressat på grund av vårt nya datajournalsystem som kördes igång vid 14:00 i eftermiddags. Alla har stressat över det i flera månader men nu är det igång. Själv tog jag det med ro. Cosmic är inte ett problem, det är bara nytt. Givetvis kommer det bli problem, nya saker kan vara svåra att ta till sig men personligen tycker jag inte att just detta är något att stressa upp sig över.

Lite småirriterad var jag en stund precis runt 14-tiden. Då satt jag i mitt lilla hörn och försökte höra vad en polsk läkare pratade om och få ut detta i text. Samtidigt stod 3 personer bakom min kollega och stirrade på Cosmic i hennes dator. Stirrade och pratade, pratade och frågade och pratade... Snart kom en läkare och ställde sig där oxå, han pekade lite och frågade... Då kom en läkare till, jo, men så kan man inte göra, det har jag försökt med sa han, på danska, eftersom han är dansk *ler* Då var det lite svårt att höra vad den polska läkaren i mina lurar sa, faktist.

Som tur var gick dom snart allihop så jag fick rummet för mig själv en stund. Min andra halva passade på att ringa och som vanligt smälter jag så fort jag hör hans röst. Snart var jag helt uppslukad av jobbet igen och jag glömde faktist bort att gå och dricka kaffe på eftermiddagen...

På vägen hem stannade jag till i tygaffären och köpte lite mer tyg till min nya klänning, jag fick nya ideér när jag somnade i går kväll. När jag kom hem sydde jag och lagade mat, hämtade sonen och hans kusin på Tae Kwon Don och sedan åt vi och nu är dagen slut.

Tankarna snurrar ju, som vanligt runt i huvudet på kvällarna men de verkar lite mer strukturerade ikväll än de varit på ganska länge, som tur är. Mest fokus på min klänning men givetvis poppar där upp tankar på min andra halva hela tiden *ler* Fastän han är så långt borta rent fysiskt är han aldrig långt borta i mina tankar.

Tisdag...

08:45
Morgonen har varit urkass. Som vanligt senaste tiden har jag sovit dåligt. Som kompensation för den dåliga sömnen försökte jag vakna till med en lång dusch vilket ledde till att jag blev sen på morgonen – Jag duschade för länge. Jag klädde på mig, körde upp sonen ur sängen och rostade bröd samtidigt. Med en skiva rostat bröd i munnen och en i handen var jag på väg till bilen, skulle bara fixa kaffet och ta med… Då grumlar allt ihop sig i muggen, sur mjölk. MYCKET irriterad sekreterare! Ingen rast, ingen ro, bara ut i bilen och gilla läget. Rostat bröd med marmelad och coca cola till frukost, på språng i bilen. Bra start på dagen, eller?

Hur det nu var så var jag några minuter tidig till platsen där jag hämtar upp han som åker med mig så jag tänkte ta en cigarett i lugn och ro. Jo, jag vet, man ska inte röka. Men nu har jag börjat igen, så är det med det. Där står jag då, irriterad och trött, med en cigarett i mungipan och letar efter 1 av mina 5 tändare… Nej, det finns ingen eld i min väska *suck* Tur att det finns tändare i bilen.

Nu sitter jag på jobbet och undrar lite hur jag ska orka… Orka med att jobba när jag är så slut, orka med att sakna min andra halva i nära 2 veckor, orka med att göra allt det som man ändå måste göra hemma… Handla, tvätta, städa, fixa bilen, diska… Sy måste jag också, kommer förmodligen prioriteras över städa och diska…

12:35
Nu har jag precis kommit tillbaka efter lunch och känner hur orken har försvunnit helt… Jag hoppas att energin snart återvänder, annars kommer eftermiddagen bli riktigt tuff… När jag satt ute i ”rökrutan” nyss kände jag hur hela kroppen vibrerade igen. Det är lite irriterande att det tar så lång tid innan medicinjusteringen känns i kroppen. Nu har jag halverat dosen Levaxin sedan fredag morgon och det har ännu inte gjort någon märkbar skillnad. Kroppen går på högvarv och får därmed inte sova vilket leder till att man blir så utmattad att man inte orkar något, samtidigt som man inte riktigt kan vara stilla eller koppla av. Mycket irriterande.

I söndags kväll när vi skulle spela kort hängde jag över bordet och gäspade så jag trodde att käken skulle gå ur led. Jag hade redan då druckit 3 öl och under tiden vi spelade kort drack jag en grön drink som inte nämndes vid namn, om den ens har något. Ändå blev jag helt klarvaken när jag väl orkat släpa mig upp till sängen. Visserligen fanns där kanske andra orsaker till detta just den kvällen, se inlägg i går, men det hjälper ju inte, jag är ju lika trött för det.

Tankarna får inte heller ro… Jag måste göra det, jag måste göra så, jag måste göra det och det och det men får inget gjort för nästa tanke tränger sig på innan jag hunnit tänka en färdigt.

En kollega frågade mig förut hur det känns inför Cosmicstarten i morgon. Jag svarade ärligt att det hade jag helt glömt bort. Det rör mig faktist inte i ryggen just nu, det är så mycket annat som snurrar därinne. Ett nytt datasystem igen spelar ingen roll i nuläget. Det kommer gå bra, det vet jag, liksom jag vet att hela mitt liv kommer bli underbart framöver… Det är ju bara så mycket som ska klaffa och ordnas.

15:15
Nu har jag precis kommit igång igen efter eftermiddagskaffet… Eller, jag borde ha kommit upp i varv igen *ler* Det har jag inte. Jag drack kaffe och läste Dagens Medicin i pappersform för en gångs skull. När jag nu kom tillbaka till min plats gjorde jag färdigt det jag höll på med men sedan gick luften ur mig igen… Jag vill krypa ihop i ett hörn och gråta, jag vill sova i 3 veckor och vakna UTVILAD!

19:00
Ja, nu har jag jobbat färdigt, handlat, laddat tvättmaskinen, lagat mat och ätit den. Jag hann visst med att hänga en stund på Facebook under tiden också. Alla de där testerna är ju livsfarliga *ler* Just nu är jag ganska nöjd med livet, även om jag fick äta mat alldeles själv eftersom sonen valde att äta hos min bror, igen.

21:50
All denna tid för mig själv i kväll har i alla fall gett mig tillfälle att fortsätta med min nya klänning. Nu har jag klippt till bitarna och nålat ihop dom på provdockan. Jag har nålat och faktist provat på mig själv. Ändrat lite och så nålat lite till. Nu börjar det faktist ta form och jag tror det kommer bli riktigt bra. Förhoppningsvis hinner jag sy några sömmar i morgon kväll.

Dagen var ganska kass men kvällen blev riktigt bra. Förhoppningsvis kan jag sova gott inatt och vakna till en ny, bättre dag.

Efter hög kommer låg... Jag var hög av kärlek hela helgen och nu är han på andra sidan Sverige igen... Saknaden är oerhörd och rent smärtsam ibland. Den typen av smärta uppskattar jag INTE.

Tiden bara rusar!

Jo, då har det plötsligt gått 2 veckor igen. 2 VÄLDIGT långa veckor av ständig längtan och saknad... Samtidigt har det gått väldigt fort, när man ser på det så här efteråt *ler*

Veckodagarna fylldes med jobb, träning, matlagning och allt det vanliga... Blandat med många, långa telefonsamtal och otroooooligt många sms *ler* Förra helgen jobade jag på lördagsförmiddagen och spelade badminton, ytterst halvhjärtat på eftermiddagen. En hel massa middagsgäster senare var jag och sonen på magdansuppvisning... Ja, lite otippat kanske men en väninna till mig håller på med det och jag hade tänkt börja med det krockade med andra aktiviteter. Men uppvisningen var vi på och det var riktigt bra. Till och med sonen blev förtjust *ler* Han var lite skeptisk men han tjoade och tjimmade och nästan studsade i stolen när några av flickorna skakade på hullet *ler*

På söndagen var vi och fikade hos ovan nämnda väninna och sedan var vi i simhallen. Jag hade lovat och lovar och flyttat fram och skjutit på det i oändlighet men då blev det äntligen av. Själv skulle jag ju vilja sitta i ångbastun HELA tiden men man kan inte lämna en tioåring oövervakad i simhallen, tyvärr. Så bastun fick bli en liten kortis på slutet. Nästa helg ska vi åka dit igen med väninnan och hennes nya sambo och alla deras barn. Då kan ju "pappan" se efter alla barn och så kan Carina och jag prata om killar i bastun *ler*

Påskhelgen då? Jo, den var alldeles underbar *LER* jag susade iväg till Göteborg direkt efter jobbet i torsdags i tron att jag faktist skulle hitta rätt den här gången *ler* Och jo, visst, TILL Göteborg hittar man ju, utan problem... Det är när man ska till en specifik plats där det blir problem. Jag körde ju fel så jag trodde aldrig jag skulle hitta hem igen... Men, med lite hjälp via telefon och en trevlig kvinna som jobbar på en mack i Halland kom jag rätt till slut...

Det var så underbart att se honom igen... Tänk själv, 2 vuxna människor stå lutade mot en bil på en parkering och hångla som tonåringar *ler* Nästan 2 veckors ständig längtan kan få en att göra sånt. Jag ville ju göra som dom gör på film *ler* kasta allt jag hade i händerna och springa och möta honom med öppna armar... Så där larvigt romantiskt som jag aldrig riktigt trott på förut. Som vanligt behärskade jag mig och stod kvar vid bilen men mitt hjärta vällde över av kärlek. När jag så äntligen hade hans armar om mig kände jag mig hel igen. Jag visste ju inte förrän då att jag känt mig halv...

När vi väl slutat hångla där på parkeringen åkte vi hem till honom, han tvingade i mig lite mat och sedan var vi bara nära varandra hela kvällen. Vi pratade, hånglade, kramades, drack kaffe på hans uteplats och pratade mer och bara njöt av varandras sällskap.

I fredags gick vi en promenad vid vattnet, tittade på båtar och folk och hånglade *ler* Ja, vi har suttit som plåster på varandra HELA helgen. Tonåringar var det, eller? Hur som helst så var vädret fullkomligt fantastiskt och vi tittade på glittret i vattnet och båtarna och allt folk som grejade. Vi satt på en bänk, åt vårens första mjukglass och hånglade... Resten av dagen förflöt i samma anda, vi åt, drack kaffe på uteplatsen i solen och kramades. Njöt till fullo av att vara med varandra.

Så var det lördag och då åkte vi till Alingsås. Det verkar vara en väldigt trevlig stad... Det var marknad på torget och vi strosade hand i hand runt i centrum en stund. Där finns en park ganska centralt så där gjorde vi likadant *ler* Hand i hand och stanna lite då och då för en kyss och en kram. Vi satt på en bänk och såg ett gäng ankor plaska runt i en å, passade på att hångla lite samtidigt *ler* Vi åt lunch på en kinaresturang och åkte sedan hem för att fortsätta bara vara med varandra.

På söndagen hade vi först tänkt åka in till stan och strosa runt i Slottsskogen men vi hamnade hos hans bästa kompis i Vargön. God mat, gott sällskap och en hel massa stim *ler* Kompisen var iväg och köpte hund på eftermiddagen och alla barn ... Jag är inte van vid att ha en massa barn omkring mig, min egen unge är ju aldrig hemma längre. Där fanns 3 stycken mellan 5 och 7 år. Lägg då till en 9 månader gammal schäfer som precis flyttat till en ny familj *ler* Jag var helt slut när vi väl kom i säng men ändå kunde jag inte sova... Övermedicinerad, ny säng, nytt hus, nya människor och en femåring i samma rum... Kanske inte idealisk kombination. Men, när mina nerver äntligen lugnat sig lyckades jag få några timmars sömn och då var det i princip dags att åka hem.

Efter en mycket trevligt och stimmig frukost åkte vi alltså först 10 mil till Göteborg för att packa ihop alla mina saker och duscha. Som vanligt hade jag packat för mycket, inte använt hälften av kläderna jag hade med mig *ler*

Hur som helst så var det dags att åka hem. Jag älskar honom till vansinne och vill vara med honom alltid men livet måste ju fortsätta. Jag saknade min son och min egen säng och min kudde... 30 mil och 3,5 timmar i bilen senare sitter jag och äter middag tillsammans med min son, hos hans farmor och farfar. Har han saknat mig? Nej.

Nu är klockan 22 och det är läggdags. Jag har varit hemma sedan 19:45. Jag är helt slut i kroppen och hoppas verkligen att jag kan sova. Samtidigt vill jag packa bilen med sonen och nödvändigheter och åka tillbaka till Göteborg, där min andra halva är kvar...

Hmmm... Plötsligt 30 mars

ja, 2 veckor bara rusade iväg... Efter mitt förra inlägg var jag alltså på krogen med några vänner. Det var mycket trevligt men mest bara tjejer ute, typiskt nog när man försöker hitta den stora kärleken *ler* Visst hade jag redan en dejt bokad men man kan ju aldrig riktigt veta i förväg om det kommer bli lyckat, så jag spanade ju kontinuerligt ändå.

Nackdelen med att leta efter män online är att det kan vara svårt att fokusera... Det finns ju så många, och många av dessa är riktigt intressanta. "Good on paper" som de säger i Sex and the City. Jag har ändå alltid hävdat att man MÅSTE träffas för att veta om det verkligen tänder till på riktigt

Jag har ju verkligen dejtat hej vilt och flera stycken har jag försökt träffa men inte lyckats få till. Alla dessa män kan göra en kvinna förvirrad och ofokuserad. Väldigt lätt att träffas och sedan omedelbart gå vidare till nästa träff. För ska jag nu vara helt ärlig så är det inte bara kaffe eller bio på en del av dessa träffar *ler* Man vänjer sig lätt vid att få sex precis när man vill.

Ja, följden blev alltså att jag träffade en eller kanske ett par killar just för sex, fast jag från början bestämt mig för att låta bli just det. Föresatser är nog bra men det är inte alltid det håller. Ärligt talat så vill man väl ändå "provköra" innan man vet om man egentligen vill ha ett förhållande? Sexet kan ju bli total katastrof och då kommer ju inte förhållandet funka, hur kär man än är.

Där fanns hela tiden busschauffören från Linköping, mycket intressant kille *ler* Jag hade en del känslor fast vi bara träffats och fikat en gång, i januari. Där fanns oxå en kock i Göteborg som visade sig vara mer och mer intressant för varje telefonsamtal. Och så en dejt från mellandagarna som jag träffat några gånger och haft trevligt med. Just han är inte redo för ett seriöst förhållande just nu men trevligt har vi haft ändå.

Dagarna innan min dejt vet jag inte riktigt vad som hände... Göteborgskocken började uppta mer och mer av mina tankar.

Killen som jag hade en bokad dejt med och jag hade haft kontakt via nätet och telefon ett tag och eftersom han, givetvis, bodde långt bort så hade vi ju bestämt att han skulle stanna över helgen. Tyvärr hann vi han knappt träffas förrän jag visste att han var fel... Vad gör man då när man bestämt hela helgen och han har tågbiljetter som inte går att boka om?

Man härdar ut. Så kändes det. Jag får göra det bästa av situationen och försöka fokusera på att han visst kanske inte är intressant för framtiden men det borde ju ändå inte hindra att man kan ha trevligt tillsammans en helg...? Hur det nu var så kunde jag inte fokusera på det jag hade framför mig utan tänkte väldigt mycket på Göteborgaren.

På lördagsmorgonen vaknade jag med armar runt mig och innan jag vaknat till ordentligt tyckte jag det var riktigt mysigt *ler* Men så vaknade hjärnan till liv och kom på att det var ju faktiskt fel man som låg där. Jag kommer inte ihåg drömmen, det gör jag inte, men jag är fullkomligt övertygad om att jag drömt om Göteborgaren. Förnimmelsen av honom fanns där och jag nästan hoppade ur sängen och messade till honom. Det visade sig snart att han inte riktigt kunnat släppa mig ur tanken heller *ler*

Men nu hade jag ju en annan man i min säng... Jag kunde inte med gott samvete låta honom tro att det skulle bli ett förhållande av vår dejt så när han vaknat till och fått i sig lite frukost berättade jag att där fanns en annan man i mina tankar. Innerst inne önskade jag ju att han skulle bli sur och åka hem i förtid men det gjorde han inte.

Nu låter jag som en elak bitch men han klistrade sig fast på mig, så kändes det för mig i alla fall. Han kvävde mig totalt... Jag härdade ut, messade lite med kocken, inlåst i badrummet *elak* Det var ett långt dygn men till slut körde jag ändå honom till bussen och klargjorde ytterligare en gång att vi aldrig skulle ses mer.

Jag åkte hem och ringde Göteborg *ler* Vi pratade i 3 timmar den kvällen... 2 timmar följade kväll och då hade vi även bestämt att vi skulle ses till helgen. Han uppfyllde hela min varelse hela den veckan *ler* SMS:en haglade tätt och vi pratade 3-4 gånger per dag hela veckan. Som jag nämnde ovan har jag alltid hävdat att man måste träffas för att bli kär... Jag har nu blivit tvungen att omvärdera det påståendet *LER* I torsdags ville jag hoppa i soffan, precis som Tom Cruise och Niklas Wahlgren *ler* Jag som alltid tyckt att Tom Cruise bara larvade sig.

Ja, nu är det alltså måndag och jag har tillbringat helgen i Göteborg. Jag har idag sagt till en väninna att det verkar som om jag aldrig varit kär förut, för jag kan lugnt påstå att jag aldrig någonsin haft lust att hoppa i en soffa och skrika till världen att jag är KÄR!

För det är jag... Vansinnigt kär, tokkär, packa-och-flytta-nästa-vecka-kär!

14 mars 2009

Ja, det är alltså dagen efter den 13 mars som är min födelsedag. Jag blev 34 år.

Det var fredagen den 13:e *ler* Men det märktes inte alls. Jag hade en genomtrevlig födelsedag från början till slut. Jag bakade kakor i torsdags och hade med till jobbet, på avdelningen där jag jobbar nu tycker dom om att fika och jag trodde nog att de skulle uppskatta lite kakor.

Jag har svårt för att begränsa mig när jag sätter igång att baka *ler* Det blev så att jag bakade 4 olika sorters kakor, på 2 timmar. Jag tycker om att baka! Hur som helst så blev alla goda men särksilt en sort, med muscavadosocker och mörk choklad... de blev verkligen en succé.

Alla åt mina kakor och gratulerade mig och jag hade lagom mycket göra hela dan, inget strul eller konstigheter. Jo, jag fick skjuta upp lunchen för jag kände att jag inte visste om jag skulle hinna. Det gjorde mig absolut ingenting, jag var faktist inte hungrig just då. Som det blev åt jag lunch vid halv 2, då hade jag jobbat undan *ler* När jag så kom tillbaka efter lunchen hade jag en massa nytt att göra. Precis så som jag vill ha det.

När jag kom hem hann jag precis plocka undan tvätthöger som låg över hela golvet och dammsuga lite innan mamma och hennes man kom. Kaffe, mera kakor och Lotta på Bråkmakargatan på TV4 Film *ler* "Varför kletar du korv på fönstret? - För osten vill inte fastna!" Tänk vad nostaligsk man kan bli över en gammal barnfilm...

När mamma åkt tömde jag upp ett glas vin och fortsatte plocka lite, jag var liiiiite nervös *ler* jag hade en dejt, iofs med en kille jag träffat förut, flera gånger, men några fjärilar dök ändå upp i magen.

Hur som helst så hade vi jättetrevligt, såg på "Så ska det låta", "Grillad" och en amerikansk variant av samma program på någon annan kanal lite senare. Jag gillar Per Morberg *ler* Tycker att han är hur skön som helst, tyvärr var det något som distraherade mig under sista delen av programmet... i den amerikanska varianten var det Pamera Anderson som blev grillad, de var ganska mycket "elakare" i den varianten. Tyvärr var det nog ett ganska gammalt program, Anna Nicole Smith satt i publiken...

Idag blir det så tvätta, diska, fortsätta städa. Badminton och i kväll faktist krogen. Jag har inte varit ute sedan vid jul så jag ser verkligen fram emot det.

måndag, 9 mars

Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev nåt. Jag har varit lite off igen, inte sjuk men inte heller riktigt frisk. Sista veckan i februari var blandade känslor, verkligen. Min lillebror skulle bli pappa, beräknat till den 26 februari. En kille jag är intresserad av var fortfarande i Brasilien, oron gnagde, dumt nog, praktiskt taget hela tiden. Samtidigt var jag lite "hög" efter helgen, nya skor är trevligt *ler*

Dagarna gick och det dök inte upp någon bebis... Jag messade killen i Brasilien och fick inget svar. Ständigt upp och ner, blandat med en sakta begynnande förkylning.

Så kom då sista helgen i februari/första i mars. Chokladfestival. Sonen och jag åkte dit med HÖGA förväntningar... tyvärr så blev det hela lite av ett antiklimax. Det var så mycket folk att det just inte gick att ta sig fram, än mindre faktist provsmaka något. Det blev bara en snabb visit. Sonen fick ett "ballongdjur" i form av en pannlampa *ler* han som gjorde dom fick verkligen tänka till, han hade aldrig gjort en pannlampa/ballongdjur förut.

Söndagen var den förste mars. Brasilienresenärens hemkomstdatum.

Under bilresan till jobbet på måndagen hörde jag på radion "Svensk man mördad under semester i Brasilien" Behöver jag påpeka att mitt hjärta nästan stannade och jag knappt kunde andas på 10 minuter. Så länge tog det alltså tills nyheterna kom på riktigt och kunde tala om att det var en 60-årig man från Skåne och inte en knappt 30-årig kille från Östergötland. Jag har sällan blivit så lättad som när jag kom hem efter spinningen och såg att han var online på msn...

Tisdagen den 3 mars blev jag så äntligen faster igen. Vid halv nio på morgonen föddes Jack.

På onsdagen skolkade jag från spinningen, jag var alldeles matt hela dagen och orkade just inget, jag kom hem och kröp ner i soffan och där blev jag kvar.

Torsdagen kom alldeles för snabbt men för en gångs skulle behövde jag inte stressa hem. En klasskamrat till sonen spelar gitarr i samma grupp och hennes mamma ringde mig på eftermiddagen och erbjöd sig att ta med min unge oxå. *ler* Klart man nappar, jag kunde ju jobba en liten stund extra och sedan göra ärenden i lugn och ro.

Jag hade väl inte planerat att köpa en klänning, jag skulle ju ha strumpbyxor, men nu gjorde jag det iaf. Jag kunde bara inte motstå, jag kan ju mixa och matcha på massor med sätt, den är lite grå, lite orange, lite beige, lite svart.

På fredagen var sonen bjuden på simhallsdisco. Det var 2 flickor i hans klass som fyllde år, praktist taget samtidigt, så dom slog ihop kalasen. jag tillbringade alltså fredagskvällen fullt påklädd i en varm simhall med 23 barn mellan 7 och 11 år. Visst, några vuxna oxå *ler* Men varmt och jag ångrade verkligen att jag inte tagit med mig badkläder. Jag vet bättre till nästa gång.

Ja, så kom då lördagen. Badminton, verkligen halvhjärtat från alla håll. Alla var sega och halvsjuka men vi spelade lite och drack sedan lite kaffe. Tyvärr blev jag mer eller mindre tvungen att kasta ut mina kaffegäster eftersom sonen och jag skulle sova hos hans farmor och farfar. Farmor fyllde år på söndagen så på lördagskvällen var det smörgåstårta och öl, följt av en anings för mycket gin&tonic *ler*. Trevligt var det i alla fall att träffa sonens faster och farbror och deras respektivar. Det blir inte så ofta.

I går fyllde så min mamma år och vi åt middag där, jag var så vansinnigt trött efter nattens sömnlösa luftmadrassäventyr att jag verkligen inte orkade laga middag. Jag mutade mamma med en CD och fick katrinplommonspäckad fläskkarre till middag. Gräddtårta till kaffet efteråt *ler* Min mamma är världens bästa!

Den här dagen då? Jo, den har varit ok. Lagom mycket på jobbet och spinningen gick oväntat bra. Förkylningen har fortfarande inte brutit ut. Jag hoppas att jag kan mota olle i grind den här gången oxå *håller tummarna*

När jag kom hem och kollade posten låg där ett vykort från Brasilien...

Måndag, ny vecka

Helgen RUSADE förbi, i ett töcken *ler*

Torsdagen var seg. Eftersom sonen åkte bort och det var sportlov slapp jag skjutsa till gitarrlektionen. Istället gick jag som sagt till systemet och sedan hämtade jag min nya dator *LER* Svart, fin och alldeles ny, bara MIN! Kvällen gick åt till att koppla ur den gamla datorn, dammsuga där ormboet varit och sedan koppla ihop den nya dator OCH den gamla. Jag var ju tvungen att tanka över alla filer från den gamla till den nya. lite pyssligt men nu tror jag äntligen det är klart. Det tog ju bara 3 dagar *ler*

Fredagar är den roligaste dagen på jobbet. Massor med jobb, fullt upp HELA tiden. Jag hade dessutom medarbetarsamtal med min chef och då samtidigt ett lönesamtal. Jag var lite orolig för det, jag har aldrig varit på nåt sånt innan. Men, det gick väldigt bra. Hon tyckte iofs att jag är kaxig, vilket jag erkänner att jag är, jag vet vad jag är bra på och talar om det om någon frågar. Som tur är tycker chefen att det är bra att någon säger vad man tycker och tänker. Sekreterare tenderar vara lite tillbakadragna och tysta.

Det där samtalet tog lite längre tid än beräknat och jag fick slita hund resten av dagen för att komma ifatt. Men det gick, jag kom iväg klockan 16:00 prick!


På lördagen blev det en sväng till Linköping igen och jag kom hem med nya skor, IGEN!


Söndagen gick åt till tvätt, datorgrejande och allmän återhämtning.

Och så är det då måndag igen. Helgen var riktigt bra och måndagen fortsatte i samma anda. Lite slappt på jobbet men alla dagar kan ju inte vara superroliga. Spinningen ikväll var lika underbar som vanligt och nu sitter jag vid datorn igen *ler* min nya, fina dator...

Onsdag igen...

10:00 Ja, idag är det onsdag. Svackan har mycket riktigt infunnit sig, även om jag måste erkänna att det är MYCKET mindre än förra veckan. Jag sitter nu på jobbet och försöker skriva en remiss som en otydlig grekisk ST-läkare dikterat. Det går inte så bra *ler* Jag förstår orden men inte vad han menar, orden han säger blir helt obegripliga i sammanhanget.

Hur som helst så har jag återigen besvärats av halsbränna och ont i magen. Det är nu ganska länge sedan det hände och då käkade jag Omeprazol i en vecka. Då fick jag istället ont i musklerna och ”grus” i ögonen, båda dessa är en kända biverkningar. I går eftermiddag har jag riktigt ont och jag tog faktiskt en Omeprazol i går, före maten, och åt väldigt lite. Matlusten infinner sig ju inte riktigt när magsäcken gör ont.

I morse mådde jag bra, kaffet och knäckebröden gick ner utan problem. Besvären började igen vid niotiden i dag. Nu har morgonens kafferast kommit och gått och jag kunde med knapp nöd klämma ner en kopp kaffe och en liten, liten bit av en smörgås. Jag måste ju äta, jag blir ju så matt annars.

Nej, fokusera framåt, inte bakåt! Spinning ikväll igen, ska bli trevligt. Sedan hem och laga mat och fortsätta städa lite. I morgon åker min son till sin farmor och farfar ett par dagar, vi har ju sportlov och så länge han är hemma får han ingen sovmorgon. Klart att han också vill sova på morgonen. Det får han göra hos farmor *ler* De skämmer inte bort honom ett dugg…

Så, i morgon, efter jobbet, ska jag hämta min nya dator och gå till systemet och köpa lite sprit. Jag har inte en droppe alkohol hemma och det måste man ju ha så här i förkylningstider. En av våra läkare menade dessutom att sprit invärtes är nästan det enda som hjälper mot vinterkräksjukan, jag måste ju tro på det, han är ju läkare och jag ”bara” sekreterare *ler* Nu sitter ju jag på en vårdavdelning där vi har calici, så jag måste ju förebygga, eller hur?! Så, jag ska köpa en flaska whisky, en flaska gin och en bag-in-box.

11:00 Onsdagen har nu blivit lite bättre redan. Jag tror i alla fall att jag fick grekens anteckning av bli begriplig, om än inte helt logisk. Man kan inte få allt.

Kan det vara kaviaren jag får ont i magen av? Tanken slog mig precis nu… Kaviar på knäckena till frukost i går OCH på mackan vid förmiddagsfikan i går. Ont i magen på eftermiddagen…

14:00 Nu är det sämre igen *surar* Huvudet värker och jag känner av ovan nämnda muskelvärk av Omeprazolen. Efter en snabbtitt i FASS ser jag att huvudvärk också är en biverkan. Jag trodde ju inte att jag skulle känna biverkningar av bara en enda liten kapsel! Jag längtar till spinningen i kväll!

15:40 Nu är arbetsdagen snart slut *ler* Jag trivs ju verkligen med mitt jobb i vanliga fall, det är inte likt mig att bara sitta och längta efter att få gå hem. Det har jag gjort idag, nästan hela dagen.

För en liten stund sedan var en läkare inne hos mig. Han höll fram en journal och frågade om jag själv hade satt ”den här diagnosen” och pekade. Han lät väldigt uppfordrande och jag kände att Shit, nu har jag gjort fel! Jag tittade noga och mindes att jag kände att det var rätt att sätta den diagnosen där fast ingen sagt det och svarade att ja, det har jag.
– Det är ju perfekt! Det hade jag inte kommit på själv, jag är imponerad! sa han då. Mycket bättre slut på en arbetsdag får man väl inte...

20:15 Ja, nu har jag spinnat, hämtat barn, kommit hem, lagat och ätit mat. Posten var extra trevlig idag, jag fick äntligen mitt paket från USA. Jag har köpt en underklänning och en underkjol därifrån. Helt annat utbud där än här. Stället heter Herroom.com Klicka så kommer den jag köpt upp, passade som en handske, jag var ju lite orolig. Den jag har på mig nu är i nakenfärgen *ler*

Nu ska jag ta den av mig och gå och diska. Mmm... Kanske skulle ta på mig något annat *ler* Jag vill ju inte skrämma grannarna...