Smärtan sköt som pilar genom kroppen när jag satte mig på spinningcykeln idag. Hela skrevet kändes som ett stort blåmärke efter måndagens spinningpass. Ändå satte jag mig till rätta, fast jag grinade illa. Varje rörelse var smärtsam men vad kunde jag göra? Jag fokuserade på andningen och snart släppte det värsta av. Jag hade glömt hur underbart det verkligen är att träna. Av beskrivningen ovan kanske det låter konstigt att säga att det är underbart men det är det verkligen, det gör ont, det ska göra ont, smärta är skönt.
Jag var på mitt första spinningpass i måndags, det första på 1,5 år. Jag verkar ha saknat det mer än jag trodde.
Idag plockade min kollega ner våra adventsljusstakar. Hon skulle lägga i dom i sina kartonger och ställa undan i arkivet. Jag satt och skrev och hörde hur hon började muttra bakom mig. Jag tänkte,
- Hon är 42 år, hon måste ju klara av det själv.
Det gjorde hon inte. Jag gav upp efter en stund och rullade bort och kollade... Hon stod och försökte vika kartongkanten runt foten på staken och jag såg ju direkt att staken var mycket bredare än den änden på lådan... Jag sa,
-Vänd på ljusstaken så kanske det går.
Hon vände ett kvarts varv och försökte igen. Nu var det ju fel på alla håll så jag sa vänd, och visade med handen. Hon stirrade oförstående på mig. Det var ju verkligen som att försöka lägga en kub i ett runt hål men hon bara stirrade. Jag visade,
- Se här, här är foten och här är kartongen bredast, så här ska det vara!
- Ja, jag är så dålig på sånt här. No shit, tänkte jag men jag sa,
- Kvinnor förväntas inte vara bra på spatialt tänkande, män brukar vara mer begåvade på den punkten. Hon stirrade oförstående igen men jag återgick till att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar