Ja, så var det torsdag igen. Efter en riktigt dålig tisdag kom en alldeles lysande onsdag, som vanligt *ler* Jag satt ensam nästan hela onsdagen, men i ett rum där det rör sig lite utanför. Jag hade fullt upp hela dagen, telefonen ringde, folk kom in och frågade, dagens bakjour var inne och gav mig brådskande jobb. Jag trivdes som fisken i vattnet. Utöver detta messade jag med en trevlig man hela dagen, till och med pratade med honom i telefonen en gång, bara för att jag ville. En riktigt bra dag... ända tills min bror ringde, klockan 16, och sa att hans son fått vinterkräksjukan igen.
Jag fick ju bråttom, min egen son skulle ju gå på Tae Kwon Don som började klockan 18 och om min brorson inte skulle gå blev jag ju tvungen att köra honom själv. Det var bara att kasta sig i bilen och trampa gasen i botten.
Luften gick liksom ur mig helt när de ringde från fritids och sa att William oxå kräkts och kunde jag komma dit och hämta honom? Klockan var 16:55 och mitt spinningpass, som började klockan 18:00, måste avbokas minst en timma i förväg *suck* Jag ringde, och ringde fel, hjärnstillestånd. Blev tvungen att ringa Eniro.
Jag tillbringade kvällen här, vid datorn, istället för på en spinningcykel och det som vanligtvis följer på det. Istället varvade jag min tid mellan datorn och soffan/TV:n. Jag kom i säng vid 2-tiden på natten.
Jag pratade med ovan nämnda man igen på kvällen och han nämnde att han skulle upp extra tidigt för att åka på ett möte. Samma morgon ringde han mig och påpekade hur skönt det var i sängen. Detta var samtidigt som jag anlände till jobbet, efter 1 timmas bilfärd och ännu 1 timmas morgontid hemma. När han sa att han skulle upp extra tidigt tänkte jag att han ska nog få igen. I samma ögonblick sa att åt mig att låta bli att ge igen för att han varit "elak" på morgonen. Vi tänker ofta ganska lika *ler*.
Natten var kort, jag vaknade vid 7. Vid halvåtta ringde jag till jobbet och anmälde sjukt barn. Vid 8 började jag känna mig ... ensam. Jag skickade ett sms och beskrev hur skönt det var att ligga och dra sig, när klockan nu redan var nästan halv 9. Ganska omgående fick jag svaret att han snart skulle komma och krypa ner bredvid mig. -Du är välkommen anytime, svarade jag. Han bor ju 30 mil från mig, inte direkt så att han skulle komma, eller hur?
Jag fortsatte retas, jag vet ju att han tål det, tycker om det. Det tog närmare 1 timma, och väldigt många sms innan jag faktiskt förstod att han var på väg. 30 mil, nästan 3 timmar i bil. För att hälsa på mig, som har en magsjuk son hemma, i 1 timma och sedan åka 3 timmar hem igen. Män är bra konstiga.
Hur som helst så var han lika trevlig som jag förväntat mig. Han hade med sig en jättesöt liten hundvalp, snart 9 veckor gammal. Pytteliten och jättesöt *ler* Det var verkligen synd att han inte kunde stanna längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar