Luftballong *ler*

Mitt huvud är stort som en luftballong *ler* Efter en riktigt jobbig vecka räcker det med ett par uppskattande ord för att huvudet ska svälla till sällan skådad storlek…

Veckan började inget vidare… Jag kom sent ur sängen men i tid till jobbet. Såg verkligen fram emot att börja jobba på mitt vanliga jobb igen… Det ska bli trevligt att sitta på en ny avdelning tillsammans med en mycket trevlig kollega, tänkte jag. Jag blev snabb mindre lycklig när jag kom dit jag skulle och upptäckte att kollegan faktist hade semester en hel vecka till och jag skulle sitta där själv hela veckan… På en avdelning där jag aldrig satt min fot tidigare.

Ja, det var ju bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Jag hade redan veckan innan bestämt att jag skulle äta lunch tillsammans med en kollega så jag hade ingen lunchlåda. Vid halv nio var jag totalt utsvulten eftersom frukosten bestod av kaffe i bilen och just inget mer, mitt bröd visade sig ha oidentifierat grönt lurv på sig, så det blev ingen frukost.

Som tur är finns här ju faktist ett cafe så jag behövde ju inte svälta. Jag köpte en macka och gick till kollegans avdelning och fikade där. Det blev en lång fika *ler* Mycket att prata om efter att vi inte sett varandra på 4 veckor. Lunchen blev också lång och likaså eftermiddagsfikan drog ut på tiden… Jag fick inte mycket gjort i måndags, det erkänner jag men ärligt talat, vem får det första dagen efter semestern…?

På tisdagen kändes det aningen lite bättre och onsdagen var ännu lite bättre, även om jag klivit upp senare och senare varje morgon, jag har varit SÅ trött… Kvällarna har gått till att packa grejer och även om det inte gått med raketfart när jag ska göra det själv så har det just inte blivit mycket vila. Jag har sovit dåligt och oroat mig för att inte hinna. I går morse var jag så trött att jag faktist övervägde att ringa mig sjuk. Jag släpade i väg mig till jobbet men på eftermiddagen var jag färdig att ge upp… Precis när jag skulle lyfta luren för att ringa chefen och meddela att jag skulle gå hem såg jag att det dykt upp en epikris med hög prioritet, den skulle vara färdig senast dagen efter…

Ja, det var bara att bita ihop och skriva den. Jag hann precis innan det var dags att samla ihop sig och gå hem. På kvällen tog jag faktist ledigt från flyttandet och hälsade på goda vänner som höll på att grilla en gris, hel, över öppen eld *ler*. Jo, jag blev lovad helgrillad gris vid halvsjutiden sådär, via telefon dagen innan. Jag var där strax före halv sju och där var människor från både Stockholm och Göteborg i olika stadier av berusning. Vi hade ganska trevligt men nån gris fick jag inte förrän klockan var drygt nio. En anings felberäknad grilltid, men god var den.

Idag är det så fredag och jag vaknade faktist och kände mig ganska pigg… Jag kom till jobbet och kände att jag faktist visste vad jag gjorde. Hon som är ansvarig överläkare på den här avdelningen råkar också vara verksamhetschef för medicinkliniken och när hon skulle gå hem, ett par timmar före lunch *ler* kom hon in till mig och sa att det var jättetrevligt att jobba med mig. Det var ordning och reda och jag hade koll. Då svällde mitt huvud *ler*

Nu har jag precis varit och ätit lunch tillsammans med ett par kollegor och några andra arbetskamrater och livet känns bara helt underbart… Tänk att några vänliga ord kan göra sån skillnad…

Reflektioner

Jag sitter på jobbet och skrev nyss om en farbror om förlorade sin hustru för 6 dagar sedan. Han är född 1925 och hade nog varit gift med henne i 60 år eller så. Detta fick mig att tänka på mitt förhållande… Jag är fortfarande helt övertygad om att det kommer hålla tills vi dör. Då får man ju hoppas att vi dör samtidigt ler Just nu känner jag att jag faktiskt inte klarar tillvaron utan honom, inte på längre sikt. Vi bor ju fortfarande inte tillsammans men SNART är vi där och jag har redan släppt efter så pass att jag faktiskt ibland känner att jag inte orkar när problemen hopar sig. Det har jag annars inte känt på riktigt många år. Även om livet har sparkat på mig så har jag ändå, på något sätt, orkat.

Bland mina tidigaste blogginlägg kan man se en tydlig negativ ton. Denna berodde på långtidsarbetslöshet, depression och hypotyreos. Då hade jag inte så stor tro på livet och jag orkade kanske inte mycket men jag kände aldrig att jag ville släppa taget och bara gråta…

Den här våren har varit riktigt jobbig - underbar, hemsk och jobbig. Jag satte ut för att hitta en man och efter några felsatsningar hittade jag då äntligen Mr Right, på andra sidan världen. Han har verkligen vänt upp och ner på HELA min tillvaro. Jag var inrutad och hade mina rutiner, det fungerade. Nu vet jag snart inget längre, utom att jag faktiskt älskar honom av hela mitt hjärta och absolut inte kan tänka mig att leva mitt liv utan honom.

Jag har givetvis funderat över detta… Man rycker inte upp hela sitt liv och flyttar 25 mil utan att reflektera och fundera. Där har funnits stunder när jag tvivlat och som hastigast tänkt att det kanske är bättre att stänga in känslorna och stanna kvar i det som jag känner till. Ensam med min son, i den by där jag bott hela livet. Som hastigast, sa jag, och det har det verkligen varit, även om just de stunderna varit ganska ångestladdade. På något sätt har han ändå alltid lyckats skicka ett SMS eller ringa precis då och då har tron på kärleken tagit över igen.

En av mina favoritartister sjunger:
If love was a river
and I was a drowning man
Would you get in the water
Would you lend me a hand
If love was a river
Would you sit on the land

Love may only knock so many times upon you door
Heaven only knows if it’ll come back

Detta tolkar jag som att man måste våga ta chansen och tro på kärleken. Stunderna av tvivel har funnits men de har varit korta. Tanken på ett liv utan honom fyller mig med oändligt mycket mer ångest än flytten från släkt, vänner och allt som är välbekant gör.

Ibland känner jag verkligen att jag vill krypa ner under täcket och gråta, stänga ute allt, gå i ide och krypa fram igen när jag lyckats resa muren kring mina känslor igen. Samtidigt vet jag ju så väl att man måste släppa fram sina känslor. Känslor är bra, de är viktiga. Tyvärr ställer de till det så, jag vet ibland inte vad som är upp och vad som är ner.

I september är det 8 år sedan sonens pappa dog. Då hanterade jag det genom att stänga in allt. Sonen var 2 år och 3 månader gammal, jag hade precis börjat på Vuxenutbildningen och jag var tvungen att klara mig. Känslor hade jag inte utrymme för då. Ett år senare satt jag på golvet i min lägenhet och grät hysteriskt. Då var det någon som petat hål på min mur och det är jag tacksam för idag, det fick mig att tänka på hur jag levde livet då. Jag lagade hålet men gjorde inte muren lika stark och hög. Jag lämnade kvar en del plats för känslor men jag ska villigt erkänna att det inte var så mycket.

Ett halvår senare blev jag förälskad, eller nåt… När jag nu ser tillbaka tycker jag att jag nog aldrig varit kär förut. Hur som helst så hade jag en pojkvän under våren 2003. Det höll i ungefär 3-4 månader och sedan var det slut. Jag blev förmodligen mindre sårad än min son som verkligen fäst sig vid denne man. Plötsligt blev muren lite högre och starkare igen.

Det finns en trappa som jag kan relatera till ganska ofta. Länge var jag arbetslös och såg just inte så mycket framtid och då kände jag inte heller behovet av att ha en man i mitt liv. Vi klarade oss bra, sonen och jag. Förra hösten började jag på mitt nuvarande jobb och det tog inte lång tid förrän jag kände att jag faktiskt hade en framtid, jag kunde nog få vara kvar där. Framtiden såg ljusare ut. Plötsligt kom då denna längtan efter en man som successivt tilltog. Nu har jag en man men känner samtidigt att grunden liksom gungar under mig. Nu kan jag ändå lita på att min man hjälper till att hålla tillvaron flytande…