Reflektioner

Jag sitter på jobbet och skrev nyss om en farbror om förlorade sin hustru för 6 dagar sedan. Han är född 1925 och hade nog varit gift med henne i 60 år eller så. Detta fick mig att tänka på mitt förhållande… Jag är fortfarande helt övertygad om att det kommer hålla tills vi dör. Då får man ju hoppas att vi dör samtidigt ler Just nu känner jag att jag faktiskt inte klarar tillvaron utan honom, inte på längre sikt. Vi bor ju fortfarande inte tillsammans men SNART är vi där och jag har redan släppt efter så pass att jag faktiskt ibland känner att jag inte orkar när problemen hopar sig. Det har jag annars inte känt på riktigt många år. Även om livet har sparkat på mig så har jag ändå, på något sätt, orkat.

Bland mina tidigaste blogginlägg kan man se en tydlig negativ ton. Denna berodde på långtidsarbetslöshet, depression och hypotyreos. Då hade jag inte så stor tro på livet och jag orkade kanske inte mycket men jag kände aldrig att jag ville släppa taget och bara gråta…

Den här våren har varit riktigt jobbig - underbar, hemsk och jobbig. Jag satte ut för att hitta en man och efter några felsatsningar hittade jag då äntligen Mr Right, på andra sidan världen. Han har verkligen vänt upp och ner på HELA min tillvaro. Jag var inrutad och hade mina rutiner, det fungerade. Nu vet jag snart inget längre, utom att jag faktiskt älskar honom av hela mitt hjärta och absolut inte kan tänka mig att leva mitt liv utan honom.

Jag har givetvis funderat över detta… Man rycker inte upp hela sitt liv och flyttar 25 mil utan att reflektera och fundera. Där har funnits stunder när jag tvivlat och som hastigast tänkt att det kanske är bättre att stänga in känslorna och stanna kvar i det som jag känner till. Ensam med min son, i den by där jag bott hela livet. Som hastigast, sa jag, och det har det verkligen varit, även om just de stunderna varit ganska ångestladdade. På något sätt har han ändå alltid lyckats skicka ett SMS eller ringa precis då och då har tron på kärleken tagit över igen.

En av mina favoritartister sjunger:
If love was a river
and I was a drowning man
Would you get in the water
Would you lend me a hand
If love was a river
Would you sit on the land

Love may only knock so many times upon you door
Heaven only knows if it’ll come back

Detta tolkar jag som att man måste våga ta chansen och tro på kärleken. Stunderna av tvivel har funnits men de har varit korta. Tanken på ett liv utan honom fyller mig med oändligt mycket mer ångest än flytten från släkt, vänner och allt som är välbekant gör.

Ibland känner jag verkligen att jag vill krypa ner under täcket och gråta, stänga ute allt, gå i ide och krypa fram igen när jag lyckats resa muren kring mina känslor igen. Samtidigt vet jag ju så väl att man måste släppa fram sina känslor. Känslor är bra, de är viktiga. Tyvärr ställer de till det så, jag vet ibland inte vad som är upp och vad som är ner.

I september är det 8 år sedan sonens pappa dog. Då hanterade jag det genom att stänga in allt. Sonen var 2 år och 3 månader gammal, jag hade precis börjat på Vuxenutbildningen och jag var tvungen att klara mig. Känslor hade jag inte utrymme för då. Ett år senare satt jag på golvet i min lägenhet och grät hysteriskt. Då var det någon som petat hål på min mur och det är jag tacksam för idag, det fick mig att tänka på hur jag levde livet då. Jag lagade hålet men gjorde inte muren lika stark och hög. Jag lämnade kvar en del plats för känslor men jag ska villigt erkänna att det inte var så mycket.

Ett halvår senare blev jag förälskad, eller nåt… När jag nu ser tillbaka tycker jag att jag nog aldrig varit kär förut. Hur som helst så hade jag en pojkvän under våren 2003. Det höll i ungefär 3-4 månader och sedan var det slut. Jag blev förmodligen mindre sårad än min son som verkligen fäst sig vid denne man. Plötsligt blev muren lite högre och starkare igen.

Det finns en trappa som jag kan relatera till ganska ofta. Länge var jag arbetslös och såg just inte så mycket framtid och då kände jag inte heller behovet av att ha en man i mitt liv. Vi klarade oss bra, sonen och jag. Förra hösten började jag på mitt nuvarande jobb och det tog inte lång tid förrän jag kände att jag faktiskt hade en framtid, jag kunde nog få vara kvar där. Framtiden såg ljusare ut. Plötsligt kom då denna längtan efter en man som successivt tilltog. Nu har jag en man men känner samtidigt att grunden liksom gungar under mig. Nu kan jag ändå lita på att min man hjälper till att hålla tillvaron flytande…