länge sen...

2009-08-06
Det är torsdag morgon. Mitt goda humör från tidigaste morgonen försvann som i ett trollslag för en stund sedan.

I går var det givetvis onsdag och min andra halva var på after work med sina kollegor. Det har han givetvis all rätt till men jag kände direkt hur oron satte sig magen, där den brukar sätta sig på mig.

Det har varit mycket under våren… Vi träffades och blev tokkära *ler* Mycket trevligt men också jobbigt på flera olika sätt. Nu har han precis bytt jobb och vi har flyttat. Vi har en gemensam lägenhet fast just nu är det bara han som bor där, jag jobbar fortfarande i Småland. Allt detta kombinerat med en del annat tjafs sätter spår, i oss båda.

Min kropp har reagerat med viktnedgång… Trevlig biverkan av stor psykisk stress men ändå en faktisk biverkan.

Min oro under gårdagen ökade när jag förstod att han faktiskt drack alkohol och förmodligen inte åt alls under kvällen… Den ökade än mer när han blev kvar länge på krogen. Vi bor en timma utanför Göteborg och han kliver upp vid 5 varje morgon och börjar jobba runt 6, halv 7. Vid halv 1 i natt fick jag sms som talade om att han var hemma… Ni förstår själva att han inte sovit mycket.


2009-08-19
När jag väl visste att han var hemma släppte den värsta nervositén men jag var orolig och stressad hela dagen. Följande dag åkte jag hem och när jag kramade om honom stönade han, krama inte så hårt, jag har ont, säger han. Ja, han hade ett riktigt stort blåmärke längs höger sida av revbenen, klart det gjorde ont. Han hade också ett sår på vardera pekfinger och ett sår till höger i pannan.

2009-08-20
Idag är det min näst sista dag på jobbet… Det är torsdag förmiddag och jag är allmän oinspirerad. Känner just inte för att göra så mycket men det gör inte så väldigt mycket för det är lugnt på kliniken just nu.

I 4 veckor nu har jag bott hos min pappa… Jag var lite skeptisk till arrangemanget men det har faktiskt fungerat oväntat bra. Jag är ju inte så förtjust i fotboll så just de TV-kvällarna kunde jag ju hoppat över men nu är det ju friidrott på TV och vi är alla överens om att vi vill se det *ler* Första veckan jag bodde där fick pappas hund valpar… Strävhårig tax *ler* Valparna är nu drygt 3 veckor gamla och börjar kravla runt lite och piper och gnäller och skäller faktiskt lite då och då. Hur söta som helst. Fast jag gillar egentligen inte hundar… Jag kan stå ut med dom men jag vill ABSOLUT inte ha en! Fast de är ju söta när dom är valpar…

På lördag morgon packar jag och sonen ihop våra väskor och åker hem. Hem till Alingsås. Det ska bli så underbart att verkligen få komma igång med livet igen. I flera månader nu har det mest känts som en lång väntan. Allt har varit upp och ner och det har märkts i kroppen, både min egen och i den andra halvan. Men nu är det snart slut. På lördag börjar vårt liv igen. Ingen mer väntan och ingen oändlig längtan veckorna igenom.

Förra helgen hade vi planerat att umgås med goda vänner och bara ta det lugnt och ha det bra tillsammans. Inga barn och inga krav. Fredagsmorgonen började för min del med ont i magen… Jag försökte medicinerna mot magkatarr, det var så det kändes, och det hjälpte tillfälligt men så åt jag smörgåstårta och då tog det fart igen. Jag medicinerade igen, mot magkatarr, och det släppte av, liiiite grann iaf. Det var svårt att jobba, magen gjorde ont och jag mådde illa. Vid 11-snåret försökte jag med en annan medicin, mot gallbesvär, som brukar fungera ganska omgående. Men, inte då, smärtorna bara fortsatte, illamåendet tilltog. När lunchen kom gick jag ut och rökte… ingen mat. Jag bestämde mig för att jag faktiskt inte stod ut med att ha ont längre så jag gick ner till akuten, jag jobbar ju faktiskt på ett sjukhus *ler*

Ganska snart fick jag komma in på ett rum och en trevlig sjuksköterska stack mig några gånger i armen och frågade en massa. Jo, en dryg timma skulle det ta innan blodproverna var klara och jag kunde få träffa en läkare. Strax efter att hon gått kände jag smärtorna klinga av och jag lyckades faktiskt somna *ler* Totalt tillbringade jag nästan 5 timmar i det lilla rummet, doktorn sa att jag har gallsten, jag blev inte så jätteförvånad, det hade jag ju räknat ut själv.

Hur som helst så ledde ju detta till att jag lämnade sjukhuset en timma senare än jag planerat. Jag kom hem till Alingsås strax efter 8, helt slak i kroppen, jag hade ju inte ätit sedan halv 10. Jag duschade och lyckades faktiskt äta lite, lite *ler* och piggnade till. Vi träffade våra vänner på en pub i Göteborg, bara en dryg timma försenade. Resten av helgen drack jag Coca Cola och petade lite i maten, pasta och ris, vitt bröd… Jo, man måste ju äta men allt går inte ner i ett sånt läge. Coca Cola, ljummen och lätt avslagen, funkar alltid. Jag gick ner 2 kilo på 2,5 dygn.

I dag är det alltså torsdag och hela veckan har jag haft småont i magen och känningar lite då och då. Mycket irriterande att hela tiden må halvbra. Jag äter och får ont, medicinerar och blir bättre. Äter och blir sämre, jag ni fattar. Man måste ju äta…

Jag hoppas att besvären släpper av och aldrig dyker upp igen när jag kommit på plats i mitt nya liv, med ny man, ny lägenhet och nytt jobb. De säger att sannolikheten för gallsten ökar om man stressar mycket. Jag är vanligtvis den mest ostressade människa jag känner men den här våren och sommaren har varit jobbig, och underbar.

Nu är klockan 11:20. Jag är hungrig men samtidigt har jag ont i magen. Jag vill äta men mår samtidigt lite illa… Det är ärtsoppa och pannkakor i personalmatsalen idag, det är ju torsdag. Det är inte ens lönt att överväga gå dit, jag betalar inte 67 kronor för att äta 2 små pannkakor och dricka lite hembubblat vatten. Tanken på att äta ärtsoppa gör att magen vänder sig ut och in… Jasminris med lite kyckling… Coca cola. Ja, nu är jag där igen *ler*

Nu är klockan 13:40. Jag har ätit lite choklad och lite surt godis, mycket vatten… Magen känns precis som innan, hela tiden. Jag har SÅ tråkigt! Motivationen är inte riktigt med idag *ler* Sista dagen i morgon och lugnt med diktat på hela kliniken… Dessutom en ny sekreterarkollega, började i måndags, som frågar hela tiden så även om jag faktiskt gör något blir jag avbruten hela tiden. Just idag gör det ju inget, för det är ju lugnt *LER* Tur att det var lugnt de första veckorna jag jobbade här också, för snart ett år sedan. Jag undrar ju om jag verkade lika… Hmmm.. .Jag vill ju inte säga trög, för det är hon inte, men ja, vad säger man då? När man frågar, får svar och så kommer på en ny fråga och en till och en till *ler* Hon är vetgirig och villig att lära sig. Men tyvärr lite osäker fortfarande, jag hoppas att det går över. Man måste kunna vara bestämd med läkare och inse att de inte är ofelbara, tvärtom *ler*