I går kväll var jag trött… Somnade nästan i soffan vid 20:30-tiden. Jag lyckades dock hålla mig vaken men tänkte gå och lägga mig vid 21. Tyvärr var jag inte riktigt snabb nog utan klockan hann bli 21 och då upptäckte jag att det var House på tv. Jag ÄLSKAR House *ler* Så jag stannade givetvis uppe för att se det. Sambon tycker också om House så vi såg på det tillsammans och satt nära varandra och myste. Vi gick och lade oss direkt när det var slut.
Jag var som sagt trött och det var han också. Vi pratade en stund och sa sedan god natt och skulle sova. Jag fick någon slags klådanfall och kliade lite här och lite där och så lite till både här och där och så började det någon annanstans. Jag vet ju att när det väl börjat kan man just inte göra annat än att sluta klia. Fortsätter jag kliar det tills lut överallt och jag kliar hål nånstans. Inte bra. Så, jag vände över på magen och tänkte att då kan jag inte fortsätta. Givetvis började det då klia mitt mellan skulderbladen *ler* Sambon vände sig om i sängen precis då så jag bad honom klia lite, precis där, där man inte själv kommer åt, mitt mellan skulderbladen.
Det gjorde han så gärna och när han hörde mig grymta belåtet fortsatte han röra vid mig, smekte mig rygg precis så som jag gillar. Försiktigt, fjäderlätt och underbart *ler* Jag ryser och utstöter ofrivilliga ljud, så som vid samlag *ler* Han fortsatte smeka mig över ryggen och snart spred han sig ut över armarna och ner över benen. Jag bara låg där och njöt i fulla drag. Jag njöt verkligen av beröringen, kroppen slappnade av och hjärnan stängde av sig. Jag kunde på något sätt känna kärleken strömma in i mig, genom hans händer, jag kände mig vacker och kroppen reagerade.
Ni kan själva räkna ut hur det slutade *ler*
onsdag 30 september 2009
söndag 27 september 2009
02:00, lördag natt...
och jag kan inte sova! Eller, jag har somnat, flera gånger, men vaknat med ett ryck. Mycket irriterande, jag är ju faktist trött och vill sova. Eftersom jag numera faktist inte sover ensam och jag somnade på hans arm väckte jag honom oxå och nu är vi båda vakna.
Så, vad är det då som rycker mig ur sömnen? Efter bara någon/några minuter... Livet är ju underbart. Jag bor äntligen med mannen jag älskar, jag har ett jobb jag verkligen trivs med och sonen verkar ha funnit sig en plats i skolan och i livet i största allmänhet. Ändå känner jag något slags oro...
Den här lördagen har varit riktigt bra. Vi sov länge, underbart länge. Inga lekande barn utanför som väckte oss alldeles för tidigt som de brukar göra på helgerna och inga barn hos oss som väckte oss heller, följden blev att vi alla sov till 10:30 idag. Strax efter att jag klivit upp kom en kompis till sonen och knackade på och någon timma senare gick barnen hem till honom.
Sambon och jag har alltså varit själva i princip hela dagen. Det är ju något vi inte är bortskämda med *ler* Ja, vi passade på att gosa lite extra men faktist så har vi pysslat hemma hela dagen. Vi köpte skrivbord och kontorsstolar i går och de har han satt ihop. Själv har jag försökt strukturera upp våra köksskåp, rensa ur sådant som vi redan märkt att vi inte kommer använda och plocka om så att det är lättare att komma åt. Givetvis har jag tvättat oxå och pysslat lite allmänt.
Det absolut enda påhela dagen som inte varit riktigt bra var väl att sonen inte gillade tandkrämen vi köpt åt honom. Han lät detta bli känt och krävde att vi skulle köpa en annan tandkräm. Ja, så fort den där tuben är slut köper vi en ny...
Sambon och sonen är väl det som inte fungerar till 100%. Allt annat flyter på helt underbart. Ni som läst min blogg tidigare vet att sonen är 10 nu. Hans pappa dog när sonen var 2 år och 3 månader gammal och sedan dess har det varit han och jag, med ett kortare undantag 2003. Då hade jag ett förhållande som snart kraschade. Detta minns inte sonen. Allt han vet är han och jag.
Som de flesta mammor har jag säkert skämt bort honom lite *ler* Hans mor- och farföräldrar (mest farföräldrar) har spätt på detta. Jag har försökt lära honom att stå på sig och tala om vad han vill, försöka bli en individ, inte en sådan som grupptrycket kväver senare. Jag vet givetvis inte än om jag lyckats men han brukar tala om när han inte gillar något, ganska tydligt.
Det har varit en jobbig vår och sommar, för oss allihop. Det känns ändå som om vi faktist landat nu. Livet fungerar igen och vi står inte och stampar på samma ställe längre. Kanske... kanske störs jag mer än jag trott av relationen mellan sonen och sambon... Häromdagen var det en månad sedan vi flyttade in. Personligen tycker jag att det känns som om det var MYCKET längre sedan.
Tiden bara flyger ju iväg, det är måndag och måndag och måndag igen, de andra veckodagarna bara försvinner. Jobba, laga mat, tvätta, sova. Och så om igen, och igen. Ibland känns det som om jag försummar sonen och det är inte en känsla en mor vill ha. Det är inte ofta men det händer. Jag... Tiden räcker inte till allt man vill. Jag älskar mitt jobb, jag älskar sambon, jag älskar sonen. Hur prioriterar man? Jag har ändå alltid prioriterat mig själv först. Mår inte jag bra mår inte sonen bra. När vi nu är 3 har jag sagt mig själv att jag ska fortsätta prioritera mig själv först, sedan förhållandet, sonen och sedan jobbet.
Det kanske är så att jag försummat mig själv...? Jag har varit trött och sliten ganska länge och i veckan som gick var jag sjuk, jobbade bara fredag. Den värsta förkylningen på flera år. Jobbigt. Hostan sitter kvar och den är superjobbig när jag inte tar udden av den med hostmedicinen chefen skrev ut åt mig.
Ett annat problem sambon gjorde mig uppmärksam på för en mycket liten stund sedan är att jag har svårt för att prata när det blir jobbigt. Min ventil har varit, och är, den här bloggen. Jag måste nog lära mig att TALA om mina känslor snarare än att skriva om dom. Men, här kan jag skriva och skriva och skriva och nästan resonera mig fram till vilka känslor jag egentligen har. Kan man göra det verbalt? Känslor är knepigt.
Det jag absolut vet är att jag älskar dom båda, sambon och sonen. Sonen kommer ju alltid att finnas där men kommer sambon göra det? Oroar jag mig för att han kommer lämna mig när han upptäcker hur vardagstrist livet är med oss...? När jag inte längre orkar raka benen och när den vilda förälskelsen avtagit... Jag är ju ovan vid förhållanden, det är RIKTIGT länge sedan jag behövt ta hänsyn till någon annan och diskutera beslut.
Det har fungerat än så länge och jag hoppas ju verkligen att jag inte gör bort mig och ... Tanken på att bli ensam igen skrämmer mig, oändligt mycket. Jag vet ju att jag klarar mig själv, det är inte det, det är ... Tanken på att jag skulle behöva leva mitt liv utan just HONOM, jag klarar knappt av den, hela magen känns som en stor klump och tårarna börjar nästan rinna bara av tanken.
Nu är klockan 02:43 och jag ska försöka sova igen...
Så, vad är det då som rycker mig ur sömnen? Efter bara någon/några minuter... Livet är ju underbart. Jag bor äntligen med mannen jag älskar, jag har ett jobb jag verkligen trivs med och sonen verkar ha funnit sig en plats i skolan och i livet i största allmänhet. Ändå känner jag något slags oro...
Den här lördagen har varit riktigt bra. Vi sov länge, underbart länge. Inga lekande barn utanför som väckte oss alldeles för tidigt som de brukar göra på helgerna och inga barn hos oss som väckte oss heller, följden blev att vi alla sov till 10:30 idag. Strax efter att jag klivit upp kom en kompis till sonen och knackade på och någon timma senare gick barnen hem till honom.
Sambon och jag har alltså varit själva i princip hela dagen. Det är ju något vi inte är bortskämda med *ler* Ja, vi passade på att gosa lite extra men faktist så har vi pysslat hemma hela dagen. Vi köpte skrivbord och kontorsstolar i går och de har han satt ihop. Själv har jag försökt strukturera upp våra köksskåp, rensa ur sådant som vi redan märkt att vi inte kommer använda och plocka om så att det är lättare att komma åt. Givetvis har jag tvättat oxå och pysslat lite allmänt.
Det absolut enda påhela dagen som inte varit riktigt bra var väl att sonen inte gillade tandkrämen vi köpt åt honom. Han lät detta bli känt och krävde att vi skulle köpa en annan tandkräm. Ja, så fort den där tuben är slut köper vi en ny...
Sambon och sonen är väl det som inte fungerar till 100%. Allt annat flyter på helt underbart. Ni som läst min blogg tidigare vet att sonen är 10 nu. Hans pappa dog när sonen var 2 år och 3 månader gammal och sedan dess har det varit han och jag, med ett kortare undantag 2003. Då hade jag ett förhållande som snart kraschade. Detta minns inte sonen. Allt han vet är han och jag.
Som de flesta mammor har jag säkert skämt bort honom lite *ler* Hans mor- och farföräldrar (mest farföräldrar) har spätt på detta. Jag har försökt lära honom att stå på sig och tala om vad han vill, försöka bli en individ, inte en sådan som grupptrycket kväver senare. Jag vet givetvis inte än om jag lyckats men han brukar tala om när han inte gillar något, ganska tydligt.
Det har varit en jobbig vår och sommar, för oss allihop. Det känns ändå som om vi faktist landat nu. Livet fungerar igen och vi står inte och stampar på samma ställe längre. Kanske... kanske störs jag mer än jag trott av relationen mellan sonen och sambon... Häromdagen var det en månad sedan vi flyttade in. Personligen tycker jag att det känns som om det var MYCKET längre sedan.
Tiden bara flyger ju iväg, det är måndag och måndag och måndag igen, de andra veckodagarna bara försvinner. Jobba, laga mat, tvätta, sova. Och så om igen, och igen. Ibland känns det som om jag försummar sonen och det är inte en känsla en mor vill ha. Det är inte ofta men det händer. Jag... Tiden räcker inte till allt man vill. Jag älskar mitt jobb, jag älskar sambon, jag älskar sonen. Hur prioriterar man? Jag har ändå alltid prioriterat mig själv först. Mår inte jag bra mår inte sonen bra. När vi nu är 3 har jag sagt mig själv att jag ska fortsätta prioritera mig själv först, sedan förhållandet, sonen och sedan jobbet.
Det kanske är så att jag försummat mig själv...? Jag har varit trött och sliten ganska länge och i veckan som gick var jag sjuk, jobbade bara fredag. Den värsta förkylningen på flera år. Jobbigt. Hostan sitter kvar och den är superjobbig när jag inte tar udden av den med hostmedicinen chefen skrev ut åt mig.
Ett annat problem sambon gjorde mig uppmärksam på för en mycket liten stund sedan är att jag har svårt för att prata när det blir jobbigt. Min ventil har varit, och är, den här bloggen. Jag måste nog lära mig att TALA om mina känslor snarare än att skriva om dom. Men, här kan jag skriva och skriva och skriva och nästan resonera mig fram till vilka känslor jag egentligen har. Kan man göra det verbalt? Känslor är knepigt.
Det jag absolut vet är att jag älskar dom båda, sambon och sonen. Sonen kommer ju alltid att finnas där men kommer sambon göra det? Oroar jag mig för att han kommer lämna mig när han upptäcker hur vardagstrist livet är med oss...? När jag inte längre orkar raka benen och när den vilda förälskelsen avtagit... Jag är ju ovan vid förhållanden, det är RIKTIGT länge sedan jag behövt ta hänsyn till någon annan och diskutera beslut.
Det har fungerat än så länge och jag hoppas ju verkligen att jag inte gör bort mig och ... Tanken på att bli ensam igen skrämmer mig, oändligt mycket. Jag vet ju att jag klarar mig själv, det är inte det, det är ... Tanken på att jag skulle behöva leva mitt liv utan just HONOM, jag klarar knappt av den, hela magen känns som en stor klump och tårarna börjar nästan rinna bara av tanken.
Nu är klockan 02:43 och jag ska försöka sova igen...
onsdag 16 september 2009
Onsdag, 16 september 2009.
Körigt på jobbet idag… Min kollega och en av sköterskorna är sjuka och jag har massor att göra… Inte så många diktat men mycket annat, remisser som ska skannas och bokas, pärm efter pärm med papper som ska gås igenom och en MASSA papper som ska skannas in i journalerna. Ovanpå allt detta får jag svara i telefon idag, vilket jag inte är van vid, det brukar sköterskorna göra men eftersom en av dom är sjuk idag måste jag hjälpa till. Jag har upptäckt att jag vant mig av med att bli störd av telefonen hela tiden, jag kommer av mig och tappar tråden, det är jag absolut inte van vid. På mitt förra jobb ringde telefonen ofta och då gjorde det inget.
Jag är ju ganska ny fortfarande *ler* Jobbade första dagen den 27 augusti… Att jag kommer av mig kan ju möjligtvis bero på att jag inte riktigt kan svara på frågorna i telefonen… Känns ovant, det också.
Annars har jag landat bra i mitt nya liv, tycker jag… Jag fick jobb mycket snabbare än jag trodde var möjligt och jag har inte kört vilse på länge. Det funkar att pendla, även om jag fortfarande är lite ovan vid alla köer. Sonen har funnit sig väl till rätta i skolan och har hittat en kompis i klassen. Han säger att det funkar med den nya klassen och skolan och att alla är snälla. Jag väcker honom på morgonen innan jag åker och så kliver han upp och fixar frukost själv. Jag har ännu inte hört att han kommit försent till skolan så jag måste ju anta att det funkar.
Själv häpnar jag fortfarande över mängden tvätt… Att en enda extra person i ett hushåll kan göra sån skillnad… Berget bara växer och jag tvättar och tvättar och tvättar men det verkar inte hjälpa. Kanske beror det på att jag inte hinner tvätta lika mycket på helgerna som jag gjorde tidigare… Sambon vill göra saker på helgerna och visst, det vill ju jag också men hushållssysslorna får stå tillbaka. I helgen som gick var jag sjuk så då blev just inget gjort hemma. Sambon tvättade och städade bilen, det behövdes verkligen men tvätten… och städningen…? Tur i alla fall att vi har diskmaskin *ler*
I helgen som kommer blir det inte nåt gjort heller, vi ska till Småland på släktträff. Oklart ännu om vi åker på fredag kväll eller lördag morgon, i vilket fall som helst blir det lite körigt och långt att köra/åka. Jag ser just inte fram emot själva resan, en 10-åring och en 7-åring på en 27 mil lång bilfärd… Hmmm… Ja, man kan ju hoppas att de somnar.
Nu är klockan snart 21 och jag är gräsänka… I 2 hela dagar, och nätter, ska sambon vara borta på jobb. Känns väldigt konstigt… Sova ensam i den stora sängen, ingen som pussar mig på pannan innan han går hemifrån på morgonen… Det känns konstigt att det känns som jobbigt, jag var ju ändå singel i nästan 8 år…
Jag är ju ganska ny fortfarande *ler* Jobbade första dagen den 27 augusti… Att jag kommer av mig kan ju möjligtvis bero på att jag inte riktigt kan svara på frågorna i telefonen… Känns ovant, det också.
Annars har jag landat bra i mitt nya liv, tycker jag… Jag fick jobb mycket snabbare än jag trodde var möjligt och jag har inte kört vilse på länge. Det funkar att pendla, även om jag fortfarande är lite ovan vid alla köer. Sonen har funnit sig väl till rätta i skolan och har hittat en kompis i klassen. Han säger att det funkar med den nya klassen och skolan och att alla är snälla. Jag väcker honom på morgonen innan jag åker och så kliver han upp och fixar frukost själv. Jag har ännu inte hört att han kommit försent till skolan så jag måste ju anta att det funkar.
Själv häpnar jag fortfarande över mängden tvätt… Att en enda extra person i ett hushåll kan göra sån skillnad… Berget bara växer och jag tvättar och tvättar och tvättar men det verkar inte hjälpa. Kanske beror det på att jag inte hinner tvätta lika mycket på helgerna som jag gjorde tidigare… Sambon vill göra saker på helgerna och visst, det vill ju jag också men hushållssysslorna får stå tillbaka. I helgen som gick var jag sjuk så då blev just inget gjort hemma. Sambon tvättade och städade bilen, det behövdes verkligen men tvätten… och städningen…? Tur i alla fall att vi har diskmaskin *ler*
I helgen som kommer blir det inte nåt gjort heller, vi ska till Småland på släktträff. Oklart ännu om vi åker på fredag kväll eller lördag morgon, i vilket fall som helst blir det lite körigt och långt att köra/åka. Jag ser just inte fram emot själva resan, en 10-åring och en 7-åring på en 27 mil lång bilfärd… Hmmm… Ja, man kan ju hoppas att de somnar.
Nu är klockan snart 21 och jag är gräsänka… I 2 hela dagar, och nätter, ska sambon vara borta på jobb. Känns väldigt konstigt… Sova ensam i den stora sängen, ingen som pussar mig på pannan innan han går hemifrån på morgonen… Det känns konstigt att det känns som jobbigt, jag var ju ändå singel i nästan 8 år…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)