Söndag kväll, igen

Jo, det är söndag igen... Veckan som gått har varit underbar *ler* Semester, sol och bad, allt i sällskap av sonen och mannen jag älskar och hans son. Verkligen underbart. Det blev helt fantastiskt lyckat även att vi bodde trångt och värmen nog tärde lite på oss allihop. Veckan blev bättre och bättre ju längre den led och det var verkligen svårt att åka hem den här gången.

Men jag var ju tvungen att åka hem, även om det bara var för några timmar... Vi kom hem vid 3-tiden i fredags och vid 6-snåret åkte vi vidare. Sonen visste bara var vi skulle tillbringa natten *ler* Det gjorde vi hos hans farmor och farfar.

Tidigt i lördags morse gick så färden till Ölands djurpark. Det var jag, sonen, hans farmor och farfar, min mamma och hennes man, sonens faster och farbror och deras respektivar som åkte. 10 personer totalt. Resan var sonens födelsedagspresent, han fyllde ju 10 år nu i början av juni.

Hela vägen satt vi alla och försökte villa bort honom *ler* Inte förrän vi körde upp på Ölandsbron kom han på vart vi skulle. Han var så lycklig att han studsade fram när vi skulle gå in i parken. Verkligen roligt att se.

Så, vi tillbringade större delen av dagen i parken. Såg en hel massa roliga djur och en del mindre roliga, som krokodiler som aldrig rör sig och ormar som bara ligger stilla. Där finns ju nöjesfält och vattenland också och till och med jag åkte faktist en karusell, som gick runt, runt, runt jättefort. Kjolen blåste upp hela tiden så det var lite kämpigt en stund att inte visa trosorna för alla som tittade på. Sonen åkte alla karuseller han hann med innan han såg vattenlandet *ler*

Själv badade jag inte men sonen i princip vägrade kliva ur vattnet på 2 timmar. Han var som en fisk, åkte rutschbanor och kravlade i och på allt han kom åt. Skvätte vatten på farmor när hon skulle kliva i *ler* Hon kom ju i mycket fortare då.

Dagen gick fort och vi blev trötta och hungriga. Maten i parken var dyr och fastän det stod snabbmat överallt måste det ha varit den långsammaste snabbmat i världen. Illa organiserat och ovan personal. Vi åt lunch i parken men middagen gick faktist fortare att laga själva.

När vi installerat oss i våra små stugor någon mil söder om själva parken grillade vi middagen och sköljde ner den med vin, och öl och mer vin. Det var en riktigt bra dag och vi somnade skönt allihop. Tyvärr fortsatte inte sömnen vara god, det var nog den hårdaste säng jag någonsin sovit i. Hur jag än låg fick jag ont någonstans. Låg jag på sidan fick jag ont i höften, låg jag på ryggen somnade hela armarna, fråga mig inte hur det gick till men så var det. Ingen bra natt alltså *ler*

Den här dagen har försvunnit i en rasande takt den oxå. Frukost på Öland och så hemresa, däremellan lite shopping på Ölands köpstad. Trevligt men nu är jag helt slut igen. Det ska bli riktigt skönt att få krypa ner i en STOR säng (120 cm) alldeles SJÄLV och förhoppningsvis sova gott till morgonen. Då börjar jag jobba igen, på vår lokala vårdcentral.

Underbart väder...

Eller hur?! Jo, det är soligt och varmt och jag har solat och badat i havet idag igen. Jag höll på att smälta under den korta promenad vi har ut till klipporna här i Långedrag och för en gångs skull blåste det nästan inte alls ute vid havet idag. Barnen fortsatte gräva och bygga med det projekt de påbörjade häromdagen när vi var på samma ställe. Själv lade jag mig på en handduk på en klippa och försökte njuta av livet.

Jag måste erkänna att jag lyckades sådär... Efter bara en kort stund kände jag hur det började bränna i urringningen. Jag satte mig upp och solade ryggen istället men det tog inte lång stund förrän det började bränna där oxå. Eftersom jag är notoriskt rädd för solen i vanliga fall hade jag ändå smörjt mig med solskyddsfaktor 50+. Idag hjälpte inte det så bra som det brukar, tyvärr. Jag blev ju helt enkelt tvungen att bada *ler* Jo, det var kallt idag oxå men just idag kände jag ändå att det gott kunde varit lite kallare ändå.

Efter 5 minuter på min handduk var jag i princip lika varm igen. Jag var helt torr och solen brände, ingen vind alls. Vi klagar när det inte är fint väder och när det så äntligen blir fint väder klagar vi för det *ler* Lagom är väl aldrig hemma, eller hur är det man brukar säga?

Så, idag har jag faktist badat mer än en gång, jag var helt enkelt tvungen att bada igen och då låg jag där i vattnet en stund för att verkligen kylas ner. Inte en manet så långt ögat kunde se, så det gick ju ganska bra. Tyvärr innebar ju detta att min vattenTÅLIGA solskyddskräm sköljdes av, till stora delar. 5 minuter efter att jag kommit upp på min handduk igen var det samma visa *ler* Solen brände och jag LED.

Kidsen hade ju så roligt att jag faktist led en stund för deras skull men snart såg jag att deras armar och ryggar oxå började bli rosa så de fick skölja av sig leran och så gick vi hem.

Nu, efter några timmar och mycket vatten och lite glass och en hel del skugga känner jag ändå att livet är njutbart igen. Den värsta värmen har lagt sig och barnen, en kompis till dom och min andra halva har haft vattenkrig härute på gräset. Jo, det var visst blött härinne oxå men det märkte jag inte ens *ler* Jag har lärt mig att koppla bort allt oväsen när jag sitter vid datorn och skriver.

Nu ska jag gå ut i skuggan och dricka en kopp kaffe och röka en cigarett och se på när barnen leker.

Semester!

Ja, jag har semester... En hel vecka ledigt *ler* Jag har ju egentligen semester 4 veckor men 3 av dessa ska jag jobba på vårdcentralen där jag bor, istället för sjukhuset, där jag vanligtvis jobbar, som ligger 7 mil hemifrån. Det blir ju rena semestern att bara behöva pendla 2 mil totalt varje dag, istället för 14.

Den här veckan är sonen och jag i Göteborg, hos min andra halva. Idag har jag badat i havet för första gången... Jag har ju badat i Östersjön, för en sådär 20 år sedan, men det räknas tydligen inte, det är inte havet *ler* Och jag måste ju erkänna att det var ganska annorlunda. Lika kallt i och för sig men havet på den här sidan av världen är ju salt, riktigt ordentligt salt. Rent logiskt så visste jag ju det men det var ändå en överraskning.

Våra barn lekte med maneter och fiskade krabbor, de trivdes som... Ja, som fiskar i vattnet *ler* Jag måste erkänna att jag var skeptisk mot maneter, jag tycker de är läskiga, fortfarande, men de där vanliga maneterna är ju inte farliga, även om jag skrek som ett barn när jag fick en på mig när jag solade. Barnen skrattade och tyckte jag var larvig men jag tycker faktist inte om maneter, så är det bara.

I förrgårs kväll var vi ute på klipporna och såg solen gå ner. Det låter ju larvigt romantiskt och det kanske det är men ... Klipporna är ju vackra nästan jämt och när det inte finns ett moln på himlen och solen glittrar i vattnet är det verkligen helt underbart. Är det då dessutom så att himlen skiftar i regnbågens färger och man sitter där med någon man älskar, ja, hjärtat smälte än mer. Havet är vackert, även om det är kallt och salt och det finns maneter i *ler*

måndag igen

Jo, det är måndag igen... Just nu är livet en plåga. Jag vet att jag nämnde häromdagen att jag hade ont i höften. Idag har jag haft ont i ryggen men nu har smärtan, nej, värken, koncentrerat sig till höften igen. Jag brukar kunna härda ut men jag har precis tagit 2 värktabletter. Och, inte nog med att jag har ont i höften, jag har ont i axeln och huvudet oxå. Huvudet är förmodligen spänningshuvudvärk, jag känner igen det, jag är spänd. Men höften... Snart går jag till doktorn *ler*

Som läkarsekreterare aktar man sig gärna för att gå till doktorn så länge man kan... Men ibland måste man ju, tyvärr. Och det måste jag nog snart. Jag blir så irriterad, jag jobbar nu bara 3 dagar till, sedan har jag semester. Från mitt vanliga jobb, vill säga. Jag är ledig sammanlagt 10 dagar, helgerna inräknade. Sedan börjar jag jobba på min lokala vårdcentral. Detta bestämde jag i januari *ler* LÅNGT innan jag visste att jag skulle bli tokkär och flytta mitt i sommaren.

Sonen och jag åker till Gbg på fredag morgon. Han har inte varit med dit någon gång och han ser fram emot det, även om det blir lite tajta boendeformer... Vi kommer alltså vara 2 vuxna och 2 barn i en etta på 42 kvadrat, med kokvrå, i nästan en vecka. Vi ber till gud om fint väder, så att kidsen kan vara ute. Vi hoppas på att kunna hitta på en massa istället för att sitta inne i en pytteliten lägenhet, då blir vi nog tokiga allihop.

Nej, nu ska jag lägga mig i soffan och lida till värktabletterna gör nytta.

Jag måste försöka förklara

hur jag känner idag. Det blir nog inte lätt, jag känner redan att jag troligtvis kommer börja svamla snart.

Jag är trött, orkeslös, har ont i kroppen lite här och där. Jag saknar min andra halva något helt otroligt och jag är sur, grinig och blir yr så fort jag reser mig. Jag är oändligt godissugen samtidigt som bara tanken på att äta sötsaker äcklar mig.

Vart kommer känslor från? Han får mig att må bra bara genom att vara i närheten och nu är han inte det, han är på andra sidan världen igen och vi kommer inte ses förrän på fredag. Gråten sitter i halsen och jag vill att han ska vara här och bara hålla om mig och få mig att må bra igen.

Livet som ensamstående mamma kräver att man har koll, kontroll på allt. Under alla de år som jag faktist var ensamstående mamma hade jag det, mitt kontrollbehov var mycket välutvecklat. En period var det nästan sjukligt men det gick över efter att någon petat och pillat och petat och pillat på det riktigt ordentligt, jag bröt ihop, helt enkelt. Efter det släppte det allra värsta av men ... När man är ensamstående mamma MÅSTE man ta allt ansvar själv, man måste fatta alla beslut och se till att pengarna räcker. Se till att man har mat, tak över huvudet och skor på fötterna. Själv.

Detta har jag klarat i snart 8 år, även om det nog har varit som det kan i perioder. Som jag minns det har jag i något tidigare inlägg här nämnt att jag ville ha någon att dela ansvaret med, någon som kan hålla upp taket när det börjar luta. Någon som jag kan luta mig mot när jag inte orkar riktigt. Ansvar är jobbigt. Kontroll är utmattande.

Nu har jag haft ett förhållande i drygt 2 månader, helt otroligt, det känns som längre... Hur som helst är jag inte ensamstående längre. Samtidigt är jag ju det fortfarande, vi bor ju inte tillsammans än. Hela situationen är skitjobbig. Jag måste packa och jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har inget jobb från och med 1 september, det har börjat stressa mig lite nu. Jag verkar ha släppt efter på kontrollen fast det kanske är lite tidigt, eftersom vi fortfarande faktist inte kan stötta varandra riktigt som jag vill.

Jag vet ju att vårt gemensamma liv kommer bli underbart och långt men ännu så länge har det inte riktigt börjat. Samtidigt så känner jag förändringen i kroppen. Jag behöver honom. Hela tiden. Alltid. Det är både underbart och skrämmande. Jag har ju klarat mig själv så länge, inte varit beroende av någon, även om jag måste erkänna att jag nog inte klarat mig utan min och sonens familjer. Känslan av att jag faktist BEHÖVER honom för att må bra är tveeggad, minst sagt.

Nej, nu ska jag tappa upp ett varmt bad, med salt och olja, och ligga där tills kroppen slutar göra ont och jag är skrumpen och vattnet kallnat. Då kanske jag orkar härda ut till slutet av veckan, när vi ses igen... Kanske

Ny hårfärg

Ja, plötsligt är
jag blond *ler*
Det var riktigt
länge sedan men
jag är faktist
riktigt nöjd.

Skolavslutning

Ja, idag/kväll var det avslutning i sonens skola. Visst är det bra att den är på kvällen, då slipper man ju ta ledig från jobbet... Men, av någon anledning verkar jag vara den enda förälder som måste upp vansinnigt tidigt för att åka och jobba. Jag väcker sonen klockan 06:00 varje morgon och för att han ska orka hela dagen måste han gå och lägga sig vid 20-tiden.

Jag kände mig återigen som världens mest elaka mamma när jag, efter att ha LIDIT i kyrkan i drygt 2 timmar, tar med sonen hem innan den roliga delen av skolavslutningen börjar.

Resten av dagen då? Ja, jag har suttit bredvid vår pensionär idag. Hon begriper sig fortfarande inte på vårt nya datasystem och jag var SÅ nära att tappa tålamodet med henne idag. Jag vet, helt säkert, att jag visade henne saker förra gången vi satt i samma rum som jag visade henne idag. Jag vet oxå att flera av mina kollegor visat henne samma saker flera gånger. Ska det vara så svårt att fatta?! Jag kan skylla mitt dåliga tålamod på PMS *ler*

Tyvärr ledde hennes förvirring till att jag inte kunde tänka klart heller. Saker som är helt naturliga när hjärnan fungerar blir plötsligt krångliga när hjärnan går på tomgång för att hon trasslar till allting, så mycket som bara möjligt. Ok, jag måste erkänna att tisdagar inte är den bästa dagen på veckan, rent generellt. Är det dessutom den dag mensen ska börja och jag blivit sen på morgonen och vet att jag ska sitta och lida i en hård kyrkbänk på kvällen, ja, då är tålamodet kort.

Nu är jag och sonen i alla fall hemma. Han har förhandlat till sig en liten extra stund innan jag stoppar om honom och jag måste äta nåt. Vi hann ju inte ens äta middag idag. Dessutom saknar jag min andra älskling något vansinnigt. Det är på något sätt alltid värst just tisdagen efter att vi träffats på helgen...

Mmmmåndag

Jag snoozade en gång för mycket, som vanligt nuförtiden, i morse. Det var väl inte hela världen, jag kom ju dit jag skulle ändå, i tid till att börja med. Men, sedan var där vägarbeten och för mycket trafik så jag kom ändå lite sent till jobbet idag.

Dagen har jag tillbringat på en avdelning där jag bara suttit i 3 dagar förut. Alltså, jag har ingen aning om nåt, jag har skrivit lite på känn. Jag tror ju givetvis att det är rätt men jag vet inte säkert. Det känns jobbigt i en sekreterares hjärna att inte veta säkert.

Dessutom har jag haft ont i höften ett tag. Det är något som kommit och gått under flera år och jag vet inte vad det beror på. På hemväg idag var det så illa att jag ville ta värktabletter och så illa har det aldrig varit förut. Det är jobbigt att ha ont, man blir trött. Är man dessutom trött redan innan ... Ja, jag somnade nästan på vägen hem, fast jag hade så ont. Dessutom var de inte klara med vägarbetena så jag kände att jag blev stressad.

Jag ordnade så sonen kunde gå till min bror för att slippa stressa. Då kunde jag passa på att stanna på Konsum och handla. Jag handlade för 1500 kronor i torsdags men allt det åt vi upp i helgen, på kalasen. Kylen ekade tom och i frysen är det mest is och frost. Så fick jag mess från svägerskan som talade om att sonen kunde äta middag där och då kände jag livslusten vakna igen. Självklart blev jag erbjuden middag jag oxå men jag valde faktist att krypa ner i ett riktigt varmt bad, med salt och olja, och slappna av med en rejäl Gin&tonic.

Jag låg där tills groggen var urdrucken för länge sedan, jag var alldels skrumpen och vattnet hade kallnat. Redan när jag kände vattnet stiga upp för ryggen infann sig välbehaget, jag riktigt kände hur mina spända nackmuskler mjuknade. Varmt, riktigt varmt, efter att ha frusit hela dagen... Salt och olja för min torra hud och alkohol för min trötta själ. Underbart.

Jag säger ju alltid att man måste prioritera sig själv, men, jag har inte riktigt hunnit skämma bort mig på det sättet på flera månader. Jag har ju haft fullt upp med att vara kär och ordna med lägenhet och det. Nu är det helt klart med lägenheten och kärleken kommer bestå *ler* Det är för alltid, det vet jag.

Så, visst borde jag kanske ätit middag men jag åt lunch sent och kände att jag prioriterade avslappningen. Efter badet tog jag en rejäl smörgås och ännu en gin&tonic, det är ju så gott. Nu är jag så avslappnad att jag nästan ramlar av stolen *ler* Jag hoppas att det sitter i så länge att jag kan somna sedan...

Jo, söndag kväll igen

Den här helgen har varit tuff... Sonen fyllde 10 år i veckan som gick och vi har nu haft kalas både lördag och söndag. I lördags barnkalas. Bara 5 barn totalt och riktigt smärtfritt men det är ändå en hel del som ska fixas med, både före och efter. I lördags kväll hade vi dessutom kaffegäster så det blev ganska sent. Idag har vi haft 18 gäster till lunch *ler* Det var en pärs, tur att det är länge till nästa kalas. Nu i kväll har jag kört min andra halva till tåget, 18 mil totalt, det blir man ju inte direkt piggare av.

Jag såg nu att det är nästan en månad sedan jag skrev förra gången. Det har ju hänt en del sedan dess. I förra inlägget nämner jag att jag nästan säkert fått en lägenhet i Alingsås. Och, jo, det fortsatte bra, jag kom överens med killen jag pratade med om att jag skulle få lägenheten och en hel del specifika detaljer. Den här killen är ny i företaget, han ska ersätta en kvinna som är gravid och alltså ska vara mammaledig. Exakt varför jag sedan fick prata med henne vet jag fortfarande inte men vi kom i alla fall överens om att jag skulle titta på lägenheten. Jag var mycket noga med att tala om att jag ändå absolut ville ha lägenheten, oavsett hur den såg ut. Jag ville ju ha någonstans att bo.

Vi kom överens om ett datum och en tid. En vaktmästare var där och släppte in mig. Detta var fredagen den 22 maj, klämdagen. Följande måndag glömde jag faktist att ringa bostadsbolaget, jag tyckte väl inte det var SÅ bråttom, jag var ju säker på att lägenheten var min. Hur som helst så kom jag ihåg att ringa på tisdagen, tidigt. Den gravida kvinnan var oanträffbar så jag fick prata med hennes ersättare. Han var luddig och visste inget så han föreslog att jag skulle ringa igen strax före lunch, vilket jag gjorde.

Tyvärr var kvinnan oanträffbar fortfarande men ersättaren meddelade att hon hyrt ut lägenheten till några andra, de skulle skriva kontrakt dagen därpå. Jag kan just inte hitta ord för att beskriva hur chockad jag blev... Vi hade ju bestämt, sa jag. Hon hade bestämt med andra, sa han. Ja, ni kanske kan föreställa er vad irriterad jag blev. Kommunikation! Efter att jag ställt till med ett herrans liv via telefon lovade dom mig en annan lägenhet. Den har jag nu skrivit kontrakt på utan att veta hur den ser ut. Jag vet var den ligger men har absolut ingen aning om hur planlösningen ser ut eller hur tapeter och golv är.

Skönt är i alla fall att nu vet jag var jag ska bo. Nu ska bara resten ordnas, skola, jobb, fritidsaktiviteter och själva flytten *ler* Jag ser just inte fram emot den delen. Packa ihop ett helt hem och köra iväg det 25 mil... Det längsta jag flyttat förut är 3 mil, jag har aldrig bott längre än 2 mil från den plats jag bor nu. Jag har flyttat många gånger och det är lika besvärligt varje gång. Samtidigt är det ju spännande och roligt, konstigt nog. Mycket blandade känslor, måste jag säga.

Jag har bott själv med sonen i snart 8 år... Hur ska det gå att bo tillsammans med en annan vuxen? Jag vill ha toalocket stängt men han glömmer det. Jag bryr mig inte så hårt om det står disk på diskbänken men det gör han. Alla såna små vanor och ovanor man har som man just inte tänker på... Klart jag är lite orolig, samtidigt kan jag definitivt inte tänka mig att fortsätta leva utan honom, vi är ju 2 delar av en hel. Vi fattas varandra när vi inte kan vara tillsammans.