Idag har jag ingen lust. Med nåt alls just. Jag skulle helst vilja gå i ide och inte komma fram förrän i maj, eller så.
Jag har precis börjat nytt jobb, detta är min sjunde dag på det nya jobbet. Jag saknar mitt gamla jobb!!! Nåt helt vansinnigt. Här är tyst och lugnt, jag har eget rum och egen telefon, skrivbordet är MITT och grejerna i hurtsen är MINA. Allt jag en gång strävade efter... Ändå längtar jag tillbaka till stimmet och stressen på mitt förra jobb. Jag vill ha ambulanslarm och gråtande barn, stressade sköterskor och förvirrade läkare. Jag vill kunna säga att jag minsann lyckats ta 30 minuters rast, inte att jag kunnat sitta på mitt rum och surfa på nätet hela dan utan att någon märkt det...
De vanliga problemen med bostad och pengar kvarstår. Jag ska kolla på en lägenhet på måndag, jag vill verkligen att det ska vara nåt för oss. Sambon är skeptisk, det är radhus. Jag och sonen har bott i radhus tidigare och det fungerade alldeles utmärkt. Jag är kanske lite orolig inför det faktum att det är en bostadsrätt men jag har ju hoppat rakt ut i det okända förut och det gick ju ganska bra.
Jag är SÅ trött på vår nuvarande lägenhet... Utrymmesmässigt räcker den till, även om vi har möbler precis överallt och vårt sovrum nu är lite onödigt stort istället för aningen för litet. Tyvärr är ju lägenheten fortfarande illa planerad och DYR. Jag törs knappt räkna på vad våra boendekostnader egentligen landar på... Jag ska ta tag i det nån kväll, så jag vet.
Jag har slutat röka... Jättebra. Som vanligt däremot kämpar jag mot suget, med hjälp av godis *suck* Jag har redan gått upp nästan 4 kilo, hoppas verkligen jag går ner ett par bara med hjälp av den snart kommande menstruationen.
Rökstoppet leder förmodligen till en besparing, min godiskonsumtion kommer inte riktigt upp i de summorna dagligen, som tur är. Däremot undrar jag lite över vår matkonsumtion i stort... Pengarna på Icakortet bara försvinner och jag gillar verkligen inte detta. Vi är 3 i vårt hushåll, 5 varannan helg. Det borde räcka med 5 000 kronor till mat och andra förbrukningsvaror som vi handlar på Ica. Kanske om sambon köper sina cigaretter i en annan budgetpost...? Det handlar ändå om nästan 2 500 kronor i månaden. Själv rökte jag för "bara" 1250 kronor i månaden, ungefär.
Jag skulle egentligen vilja säga upp fritids... Bara för att spara pengar. Jag vill ju att sonen ska ha fritids, det är jätteskönt att veta att någon ser efter honom. Själv vill han INTE vara på fritids, det är bara småbarn som måste vara på fritids! Jag försökte med argumentet att vi vill att han ska vara med barn i sin egen ålder och då hävdade han återigen att alla på fritids är yngre, de i hans årskurs hänger i rampen på eftermiddagarna. Jaja, gå hem klockan 15 dårå. Igår kom han inte hem, jag blev orolig. Han var i rampen, utan mobil eller klocka. Jag blev förbannad givetvis och klargjorde för honom att det är helt oacceptabelt att han ränner runt i stan och vi inte vet var han är. Han förstod och tog sitt straff utan större incidenter.
Pengar är ett orosmoment HELA tiden. Bilen behöver lagas och servas. Jag och sambon behöver båda nya glasögon, vi behöver gå till tandläkaren, ungarna behöver nya kläder och skor och det gör väl vi oxå. Jag har ingen vinterjacka/kappa till exempel... Såna större grejer som glasögon och tandläkare och min jacka blir tvunget att vänta. Tills vi vinner på lotto eller om nu sambons satsning på nätet går hem. GUD vad jag håller tummar och tår för det. Han skulle verkligen behöva det, för att må bra i själen. Jag/vi behöver det oxå, för att slippa oron över pengar hela tiden.
Nej, nu är det snart kaffedags och jag ska ta och rycka upp mig så gott det går...
torsdag 9 september 2010
onsdag 12 maj 2010
Bara lite till
Jag har nu precis läst alla mina blogginlägg från mars förra året till nu... Det har hänt mycket det senaste året... När jag läste förra vårens inlägg mindes jag verkligen hur jag kände, osannolikt lycklig när jag var med honom och helt otroligt olycklig den tid vi var ifrån varandra. Turerna med lägenheten och hela flytten och jobb och allt sånt... Ja, det har hänt mycket. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, hur våra liv skulle bli... Man tänker ju att man ska leva lyckligt resten av livet *ler* men HUR det livet blir, förutom lyckligt, det tänker man inte över, inte jag i alla fall...
Förmodligen tänkte jag mig att livet helt enkelt skulle bli sådär vardagstrist och händelselöst som mitt liv var innan... Fyllt med jobb, träning, hushållsarbete och barn men egentligen varken upp eller ner, inga stora livsomvälvande händelser. Vi skulle inte få fler barn men vi skulle, och ska, gifta oss.
Tiden har rusat förbi, hösten och den tidiga vintern fylld med arbete. Vi startade företag i slutet av förra året och sambon jobbar för att få igång det, han är otroligt trött på sitt jobb. Jag trivdes på mitt gamla jobb och emellanåt längtar jag faktiskt tillbaka, även om det är otroligt skönt att jobba 10 minuter hemifrån istället för 50 minuter en bra trafikdag.
Ovanpå detta lägger vi en del trassel med sonen och allt det andra med sambons X och det som jag berättade om förut idag. Ingen kan påstå att mitt liv är tråkigt i alla fall *ler* Nej, livet fortsätter att vara jobbigt underbart. För det är underbart, även med allt trassel. Ja, ok, mars var väl inget vidare, jag passar verkligen inte för sysslolöshet. Men kärleken är oändlig och jag vet att vi kommer lösa allt livet kastar på oss, tillsammans.
I ett inlägg från maj eller juni förra året skrev jag att hur livet än sparkat på mig hade jag ändå alltid känt att jag orkat. Försöker jag idag tänka mig att jag ska orka själv funkar det inte men jag vet ju att jag inte är själv längre, jag är en del av en hel och vi orkar tillsammans.
I våra drömmar vinner vi 100 miljoner på Lotto, köper hus vid havet (med badkar) och kan jobba när vi vill, om vi vill. Det vore ju underbart om det faktiskt blev så. Vi har lovat oss själva att vi ska bo vid havet om 10 år, eller 9 nu snart, även om vi inte vinner på Lotto.
Vi kommer flytta in till Göteborg nästa år. Vi ska gifta oss nästa sommar. Det vet jag. Men just nu är det, och kärleken, nästan det enda jag är säker på. Det känns lite jobbigt men jag har väl vant mig... Jobbigt är min kompis just nu.
JAG skulle vilja checka in på spa ett par dagar. Flyta runt i en pool eller liknande, få massage, ansiktsbehandling och bara bli ompysslad. Skämma bort mig själv, bara tänka på mig. Inte tänka på barnen, disken, tvätten, ekonomin eller jobbet. Sambon får någon annan pyssla om och så träffas vi och har sex, ofta, länge och omsorgsfullt, mellan behandlingarna *ler*
JAG vill gifta mig på en klippa vid havet, med solens glitter i vattnet och vinden lite lätt fläktande, en vacker dag i augusti 2011. JAG vill ha mina närmaste släktingar och några goda vänner med den dagen. Om man föreställer sig något riktigt tydligt så händer det, har jag hört. Så tänk med mig - Klippa, havet, solen, vinden, nära och kära.
I övrigt vet jag inte vad JAG vill med framtiden... Jag lovade sambon att jag ska läsa till läkare om vi vinner de där 100 miljonerna...
Hemma... Det kommer alltid vara Småland, hemma, där mamma och pappa bor, där mina bröder bor, där jag växte upp och känner till varje grusväg och vart dom leder och vilka som bor där. Men hemma kommer oxå alltid vara Långedrag, där känner jag mig hemma och det värker i hjärtat när vi måste åka därifrån. Hemma är inte här, inte den här lägenheten. Alingsås hade nog kunnat bli hemma, om vi hittat en lägenhet/ett hus vi tyckt om och stannat här. Alingsås är trevligt men det ligger inte vid havet och vi saknar havet. Jag vill känna mig hemma igen, det var alltför länge sedan nu.
Jag känner mig inte hemma här om inte Richard är hemma och jag känner mig inte längre riktigt hemma Hemma, i Småland, konstigt nog. Nej, nu kom där en tår i ögat så nu är det nog dags att krypa i säng...
Förmodligen tänkte jag mig att livet helt enkelt skulle bli sådär vardagstrist och händelselöst som mitt liv var innan... Fyllt med jobb, träning, hushållsarbete och barn men egentligen varken upp eller ner, inga stora livsomvälvande händelser. Vi skulle inte få fler barn men vi skulle, och ska, gifta oss.
Tiden har rusat förbi, hösten och den tidiga vintern fylld med arbete. Vi startade företag i slutet av förra året och sambon jobbar för att få igång det, han är otroligt trött på sitt jobb. Jag trivdes på mitt gamla jobb och emellanåt längtar jag faktiskt tillbaka, även om det är otroligt skönt att jobba 10 minuter hemifrån istället för 50 minuter en bra trafikdag.
Ovanpå detta lägger vi en del trassel med sonen och allt det andra med sambons X och det som jag berättade om förut idag. Ingen kan påstå att mitt liv är tråkigt i alla fall *ler* Nej, livet fortsätter att vara jobbigt underbart. För det är underbart, även med allt trassel. Ja, ok, mars var väl inget vidare, jag passar verkligen inte för sysslolöshet. Men kärleken är oändlig och jag vet att vi kommer lösa allt livet kastar på oss, tillsammans.
I ett inlägg från maj eller juni förra året skrev jag att hur livet än sparkat på mig hade jag ändå alltid känt att jag orkat. Försöker jag idag tänka mig att jag ska orka själv funkar det inte men jag vet ju att jag inte är själv längre, jag är en del av en hel och vi orkar tillsammans.
I våra drömmar vinner vi 100 miljoner på Lotto, köper hus vid havet (med badkar) och kan jobba när vi vill, om vi vill. Det vore ju underbart om det faktiskt blev så. Vi har lovat oss själva att vi ska bo vid havet om 10 år, eller 9 nu snart, även om vi inte vinner på Lotto.
Vi kommer flytta in till Göteborg nästa år. Vi ska gifta oss nästa sommar. Det vet jag. Men just nu är det, och kärleken, nästan det enda jag är säker på. Det känns lite jobbigt men jag har väl vant mig... Jobbigt är min kompis just nu.
JAG skulle vilja checka in på spa ett par dagar. Flyta runt i en pool eller liknande, få massage, ansiktsbehandling och bara bli ompysslad. Skämma bort mig själv, bara tänka på mig. Inte tänka på barnen, disken, tvätten, ekonomin eller jobbet. Sambon får någon annan pyssla om och så träffas vi och har sex, ofta, länge och omsorgsfullt, mellan behandlingarna *ler*
JAG vill gifta mig på en klippa vid havet, med solens glitter i vattnet och vinden lite lätt fläktande, en vacker dag i augusti 2011. JAG vill ha mina närmaste släktingar och några goda vänner med den dagen. Om man föreställer sig något riktigt tydligt så händer det, har jag hört. Så tänk med mig - Klippa, havet, solen, vinden, nära och kära.
I övrigt vet jag inte vad JAG vill med framtiden... Jag lovade sambon att jag ska läsa till läkare om vi vinner de där 100 miljonerna...
Hemma... Det kommer alltid vara Småland, hemma, där mamma och pappa bor, där mina bröder bor, där jag växte upp och känner till varje grusväg och vart dom leder och vilka som bor där. Men hemma kommer oxå alltid vara Långedrag, där känner jag mig hemma och det värker i hjärtat när vi måste åka därifrån. Hemma är inte här, inte den här lägenheten. Alingsås hade nog kunnat bli hemma, om vi hittat en lägenhet/ett hus vi tyckt om och stannat här. Alingsås är trevligt men det ligger inte vid havet och vi saknar havet. Jag vill känna mig hemma igen, det var alltför länge sedan nu.
Jag känner mig inte hemma här om inte Richard är hemma och jag känner mig inte längre riktigt hemma Hemma, i Småland, konstigt nog. Nej, nu kom där en tår i ögat så nu är det nog dags att krypa i säng...
Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Jag fattar inte riktigt hur mitt liv blivit så krångligt som det nu är… Kärleken är blind, smoke gets in your eyes och allt det där, det stämmer nog. Jag får väl börja från början, antar jag…
Jag kan inte riktigt dra mig till minnes vilken dag det var men det var i mars, jag var arbetslös. Jag åkte in till Frölunda torg för att umgås lite på tu man hand med älsklingen och så ta med honom hem. När han säger ”Vi måste prata” sjunker mitt hjärta som en sten. Så säger man ju bara om det är något allvarligt. Jo, han hade tillbringat lite mer tid hos sin dotter. Träffat mamman mer. Mamman som kastade ut honom när hon var gravid och som förnekat att han var far till barnet. Efter ett år av käbbel och osämja, familjerätt och trassel löste sig allt och vi var äntligen vänner allihop.
Hur som helst hade han märkt att han fortfarande hade känslor för henne, han älskar henne och den sexuella spänningen mellan dom var intensiv, sa han. Ni tror ju nu att ni vet vart jag vill komma men det gör ni inte alls. Det han ville var att ha min tillåtelse till att ha sex med henne. Han älskar mig och vill leva med mig men han hävdar att han ändå vill vara med henne också. Ja, ja, för all del. Efter en stunds övervägande gick jag med på det. Jag älskar ju honom till rent vansinne. Mitt enda krav var att det inte blir några bebisar, jag tycker vi har tillräckligt många barn och vi är 35 och 40 år gamla.
Jag chattade lite med henne på kvällen och erbjöd henne min man för sexuell tillfredsställelse. Mitt enda krav kom givetvis på tal också. Inga problem sa hon, liksom han sagt. Så vi kom överens om att han stannar över hos dom varje måndag natt, hon jobbar sent och han tar hand om dottern. Han sover över och går direkt till jobbet dagen därpå. Detta upprepas ytterligare en natt nästan varje vecka och fungerar helt utan problem för oss allihop.
För snart 2 veckor sedan nu väntade han på mig när jag slutade jobba. Han såg inte ut riktigt som vanligt och inledde med en riktig bamsekram som följdes av dom otroligt jobbiga orden ”Vi måste prata”. Ja, då visade det sig ju att hon blivit med barn i alla fall. Han var givetvis rädd att jag skulle kasta ut honom men det övervägde jag aldrig. Min första tanke var att han skulle dumpa mig för henne, dottern och det nya barnet. Den tanken hade dock inte han tänkt.
Idag är det exakt 1 år sedan jag knipsade av mina äggledare. Detta just för att vi var rörande överens, hur kära vi än var, om att vi inte skulle ha flera barn. Sedan dess har jag ångrat mig ytterst momentant några gånger. När man träffar småbebisar kan bebissuget sätta in ganska ordentligt. Ångret har dock gått över omgående och jag känner verkligen inget behov av flera barn. Vi har ju varsin stor, min är snart 11 och hans blir 8 i höst, och så den lilla som är 1,5 ungefär.
Med allt detta med oss kom vi fram till att det ändå kunde vara trevligt med en bebis. Jag behöver inte vara gravid och klämma ut den men får ändå en liten som blir som vår, alla tre vår kan man säga.
Ganska snart började hon blöda lite grann. Hon stannade hemma från jobbet och det gick över, hon gick tillbaka till jobbet och det kom tillbaka. Hon stannade hemma igen och det fortsatte i flera dagar. Hon har blött från och till i 2 veckor. Nu i dag har hon varit på gynakuten och det har nu visat sig att det inte blir något barn. Innerst inne misstänkte jag det efter bara ett par dagars blödning men visst fanns ändå hoppet där, konstigt nog. Jag ville ju inte ha något barn men ändå… Ja, nu blir det inget barn och det känns konstigt jobbigt…
Visst blir livet mindre krångligt igen, utan det där barnet, men det var ändå VÅR bebis. Själv har jag bara varit gravid en gång och han blev i det närmaste perfekt. Jag har ingen aning om hur det känns att få missfall. Det närmaste jag kan tänkas komma är alla de gånger jag ville vara gravid men fick mens, eller gravtestet visade negativt. Jag vet ju att hon ville ha barnet, det ville vi också, när det nu blev som det blev. Hur det känns för dom att förlora ett biologiskt barn kan jag inte tänka mig. Jag vet ju bara hur jobbigt det är för mig och jag har ingen som helst biologisk koppling till det…
Ju mer jag tänker på det desto jobbigare känns det... I vanliga fall skulle jag helt enkelt låta bli att tänka på det men jag försöker känna mina känslor, som jag säger till sonen att han ska göra. Vårt treförhållande kan synas vara konstigt och knepigt och det var kanske inte så jag tänkt mig livet. Men det funkar ju för oss, även om det är okonventionellt. Sambon ville att vi skulle flytta ihop allihop i ett stort hus och leva lyckliga alla dagar men så kommer det inte bli, det visste vi innan det här hände. Vi vill visst bo NÄRA varandra, kanske grannar eller bara en kort promenad.
Konstigt hur fort man vänjer sig vid en situation... Nyss skulle vi få bebis och jag såg fram emot den, honom, fast jag egentligen inte alls ville ha fler barn i våra liv. Nu är det mest bara jobbigt och jag funderar över om vi nu skulle göra saker i rätt ordning istället... Flytta först, få ordning på våra liv och sedan försöka få en bebis...
Jag kan inte riktigt dra mig till minnes vilken dag det var men det var i mars, jag var arbetslös. Jag åkte in till Frölunda torg för att umgås lite på tu man hand med älsklingen och så ta med honom hem. När han säger ”Vi måste prata” sjunker mitt hjärta som en sten. Så säger man ju bara om det är något allvarligt. Jo, han hade tillbringat lite mer tid hos sin dotter. Träffat mamman mer. Mamman som kastade ut honom när hon var gravid och som förnekat att han var far till barnet. Efter ett år av käbbel och osämja, familjerätt och trassel löste sig allt och vi var äntligen vänner allihop.
Hur som helst hade han märkt att han fortfarande hade känslor för henne, han älskar henne och den sexuella spänningen mellan dom var intensiv, sa han. Ni tror ju nu att ni vet vart jag vill komma men det gör ni inte alls. Det han ville var att ha min tillåtelse till att ha sex med henne. Han älskar mig och vill leva med mig men han hävdar att han ändå vill vara med henne också. Ja, ja, för all del. Efter en stunds övervägande gick jag med på det. Jag älskar ju honom till rent vansinne. Mitt enda krav var att det inte blir några bebisar, jag tycker vi har tillräckligt många barn och vi är 35 och 40 år gamla.
Jag chattade lite med henne på kvällen och erbjöd henne min man för sexuell tillfredsställelse. Mitt enda krav kom givetvis på tal också. Inga problem sa hon, liksom han sagt. Så vi kom överens om att han stannar över hos dom varje måndag natt, hon jobbar sent och han tar hand om dottern. Han sover över och går direkt till jobbet dagen därpå. Detta upprepas ytterligare en natt nästan varje vecka och fungerar helt utan problem för oss allihop.
För snart 2 veckor sedan nu väntade han på mig när jag slutade jobba. Han såg inte ut riktigt som vanligt och inledde med en riktig bamsekram som följdes av dom otroligt jobbiga orden ”Vi måste prata”. Ja, då visade det sig ju att hon blivit med barn i alla fall. Han var givetvis rädd att jag skulle kasta ut honom men det övervägde jag aldrig. Min första tanke var att han skulle dumpa mig för henne, dottern och det nya barnet. Den tanken hade dock inte han tänkt.
Idag är det exakt 1 år sedan jag knipsade av mina äggledare. Detta just för att vi var rörande överens, hur kära vi än var, om att vi inte skulle ha flera barn. Sedan dess har jag ångrat mig ytterst momentant några gånger. När man träffar småbebisar kan bebissuget sätta in ganska ordentligt. Ångret har dock gått över omgående och jag känner verkligen inget behov av flera barn. Vi har ju varsin stor, min är snart 11 och hans blir 8 i höst, och så den lilla som är 1,5 ungefär.
Med allt detta med oss kom vi fram till att det ändå kunde vara trevligt med en bebis. Jag behöver inte vara gravid och klämma ut den men får ändå en liten som blir som vår, alla tre vår kan man säga.
Ganska snart började hon blöda lite grann. Hon stannade hemma från jobbet och det gick över, hon gick tillbaka till jobbet och det kom tillbaka. Hon stannade hemma igen och det fortsatte i flera dagar. Hon har blött från och till i 2 veckor. Nu i dag har hon varit på gynakuten och det har nu visat sig att det inte blir något barn. Innerst inne misstänkte jag det efter bara ett par dagars blödning men visst fanns ändå hoppet där, konstigt nog. Jag ville ju inte ha något barn men ändå… Ja, nu blir det inget barn och det känns konstigt jobbigt…
Visst blir livet mindre krångligt igen, utan det där barnet, men det var ändå VÅR bebis. Själv har jag bara varit gravid en gång och han blev i det närmaste perfekt. Jag har ingen aning om hur det känns att få missfall. Det närmaste jag kan tänkas komma är alla de gånger jag ville vara gravid men fick mens, eller gravtestet visade negativt. Jag vet ju att hon ville ha barnet, det ville vi också, när det nu blev som det blev. Hur det känns för dom att förlora ett biologiskt barn kan jag inte tänka mig. Jag vet ju bara hur jobbigt det är för mig och jag har ingen som helst biologisk koppling till det…
Ju mer jag tänker på det desto jobbigare känns det... I vanliga fall skulle jag helt enkelt låta bli att tänka på det men jag försöker känna mina känslor, som jag säger till sonen att han ska göra. Vårt treförhållande kan synas vara konstigt och knepigt och det var kanske inte så jag tänkt mig livet. Men det funkar ju för oss, även om det är okonventionellt. Sambon ville att vi skulle flytta ihop allihop i ett stort hus och leva lyckliga alla dagar men så kommer det inte bli, det visste vi innan det här hände. Vi vill visst bo NÄRA varandra, kanske grannar eller bara en kort promenad.
Konstigt hur fort man vänjer sig vid en situation... Nyss skulle vi få bebis och jag såg fram emot den, honom, fast jag egentligen inte alls ville ha fler barn i våra liv. Nu är det mest bara jobbigt och jag funderar över om vi nu skulle göra saker i rätt ordning istället... Flytta först, få ordning på våra liv och sedan försöka få en bebis...
söndag 9 maj 2010
och plötsligt är det maj, precis som jag sa...
Ja, livet har rusat förbi, precis som det brukar. Jag har inte skrivit här på bra länge nu och jag tror att det beror på att jag faktiskt har någon att ventilera med nuförtiden. Jag erkänner villigt att jag fortfarande måste bli bättre på det men alla är barn i början.
Vad har då hänt sedan november...?
Jul - vi firade lite halvhjärtat tillsammans med min släkt i Småland. Varken sambon eller jag gillar jul men för alla andras skull åkte vi till mina släktingar och åt för mycket i ett par dagar.
Nyår - Minns jag just inte så det måste ha varit en händelselös helg...
Alla hjärtans dag - Smög förbi helt utan minnen den oxå.
Sista februari - Slutade jag på mitt gamla jobb utan att ha lyckats skaffa ett nytt.
Mars - Arbetslös större delen av månaden. Sökte jobb förtvivlat och sjönk längre och längre ner i sysslolöshetsträsket. Till slut lyckades jag ändå få en tillfällig anställning här på lasarettet. OTROLIGT skönt att få gå till jobbet igen. Jag trodde väl inte att så mycket av min identitet satt i mitt jobb... Jag och sambon fyllde visst år oxå, jag 35 och han 40. Vi gjorde ingen direkt grej av det, min mamma och pappa och deras nya var här några timmar och vi bjöd på middag men mer var det inte. Jo, min mormor dog, på sin 84:e födelsedag, 30 mars.
April - Fylld av jobb *ler* Även att mitt nya jobb nu innebär jobb på kvällar och helger så tycker jag verkligen om det... De lediga dagarna känns fortfarande överflödiga och jag har svårt att få nåt gjort hemma, fast där visst finns att göra. Påsken flöt förbi relativt händelselöst. Jag och sonen åkte ner till Småland. Jag stannade ett dygn, han en vecka.
Ja, så är det nu maj. Det är ljust om dagarna och kvällarna.
Solen skiner faktiskt för det mesta och livet är underbart. Man kan åka ut till havet, sitta på en klippa och titta på glittret i vattnet en stund utan att frysa sönder rumpan. Ekonomin har inte riktigt kommit ifatt efter en knapp månads arbetslöshet. Det tog närapå 8 veckor och 3 kompletteringar av min a-kasseansökan innan jag fick ut futtiga 5 500 kronor för de veckor jag var utan jobb... Jag kanske var naiv som trodde att man faktiskt skulle kunna leva på sin a-kassa...
Nu är det söndag kväll, solen skiner även om där finns moln som hotar. Sonen och jag kom hem från Småland vid 13-tiden idag. Vi begravde min mormor i fredags och när jag då ändå var därnere passade jag på att hälsa på några goda vänner och gå ut på krogen med ett par av mina gamla klasskamrater från sekreterarutbildningen. Som vanligt var det väldigt trevligt att komma hemifrån men det bästa är ju alltid att komma hem igen.
Det är fortfarande helt otroligt hur man kan sakna en person på det viset efter bara något dygn *ler* Den här gången sågs vi inte på hela 3 dygn och saknaden var enorm. Sedan vi kom hem har vi nästan suttit som plåster på varandra... Kärleken är underbar!
Vad har då hänt sedan november...?
Jul - vi firade lite halvhjärtat tillsammans med min släkt i Småland. Varken sambon eller jag gillar jul men för alla andras skull åkte vi till mina släktingar och åt för mycket i ett par dagar.
Nyår - Minns jag just inte så det måste ha varit en händelselös helg...
Alla hjärtans dag - Smög förbi helt utan minnen den oxå.
Sista februari - Slutade jag på mitt gamla jobb utan att ha lyckats skaffa ett nytt.
Mars - Arbetslös större delen av månaden. Sökte jobb förtvivlat och sjönk längre och längre ner i sysslolöshetsträsket. Till slut lyckades jag ändå få en tillfällig anställning här på lasarettet. OTROLIGT skönt att få gå till jobbet igen. Jag trodde väl inte att så mycket av min identitet satt i mitt jobb... Jag och sambon fyllde visst år oxå, jag 35 och han 40. Vi gjorde ingen direkt grej av det, min mamma och pappa och deras nya var här några timmar och vi bjöd på middag men mer var det inte. Jo, min mormor dog, på sin 84:e födelsedag, 30 mars.
April - Fylld av jobb *ler* Även att mitt nya jobb nu innebär jobb på kvällar och helger så tycker jag verkligen om det... De lediga dagarna känns fortfarande överflödiga och jag har svårt att få nåt gjort hemma, fast där visst finns att göra. Påsken flöt förbi relativt händelselöst. Jag och sonen åkte ner till Småland. Jag stannade ett dygn, han en vecka.
Ja, så är det nu maj. Det är ljust om dagarna och kvällarna.
Solen skiner faktiskt för det mesta och livet är underbart. Man kan åka ut till havet, sitta på en klippa och titta på glittret i vattnet en stund utan att frysa sönder rumpan. Ekonomin har inte riktigt kommit ifatt efter en knapp månads arbetslöshet. Det tog närapå 8 veckor och 3 kompletteringar av min a-kasseansökan innan jag fick ut futtiga 5 500 kronor för de veckor jag var utan jobb... Jag kanske var naiv som trodde att man faktiskt skulle kunna leva på sin a-kassa... Nu är det söndag kväll, solen skiner även om där finns moln som hotar. Sonen och jag kom hem från Småland vid 13-tiden idag. Vi begravde min mormor i fredags och när jag då ändå var därnere passade jag på att hälsa på några goda vänner och gå ut på krogen med ett par av mina gamla klasskamrater från sekreterarutbildningen. Som vanligt var det väldigt trevligt att komma hemifrån men det bästa är ju alltid att komma hem igen.
Det är fortfarande helt otroligt hur man kan sakna en person på det viset efter bara något dygn *ler* Den här gången sågs vi inte på hela 3 dygn och saknaden var enorm. Sedan vi kom hem har vi nästan suttit som plåster på varandra... Kärleken är underbar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)