Jag fattar inte riktigt hur mitt liv blivit så krångligt som det nu är… Kärleken är blind, smoke gets in your eyes och allt det där, det stämmer nog. Jag får väl börja från början, antar jag…
Jag kan inte riktigt dra mig till minnes vilken dag det var men det var i mars, jag var arbetslös. Jag åkte in till Frölunda torg för att umgås lite på tu man hand med älsklingen och så ta med honom hem. När han säger ”Vi måste prata” sjunker mitt hjärta som en sten. Så säger man ju bara om det är något allvarligt. Jo, han hade tillbringat lite mer tid hos sin dotter. Träffat mamman mer. Mamman som kastade ut honom när hon var gravid och som förnekat att han var far till barnet. Efter ett år av käbbel och osämja, familjerätt och trassel löste sig allt och vi var äntligen vänner allihop.
Hur som helst hade han märkt att han fortfarande hade känslor för henne, han älskar henne och den sexuella spänningen mellan dom var intensiv, sa han. Ni tror ju nu att ni vet vart jag vill komma men det gör ni inte alls. Det han ville var att ha min tillåtelse till att ha sex med henne. Han älskar mig och vill leva med mig men han hävdar att han ändå vill vara med henne också. Ja, ja, för all del. Efter en stunds övervägande gick jag med på det. Jag älskar ju honom till rent vansinne. Mitt enda krav var att det inte blir några bebisar, jag tycker vi har tillräckligt många barn och vi är 35 och 40 år gamla.
Jag chattade lite med henne på kvällen och erbjöd henne min man för sexuell tillfredsställelse. Mitt enda krav kom givetvis på tal också. Inga problem sa hon, liksom han sagt. Så vi kom överens om att han stannar över hos dom varje måndag natt, hon jobbar sent och han tar hand om dottern. Han sover över och går direkt till jobbet dagen därpå. Detta upprepas ytterligare en natt nästan varje vecka och fungerar helt utan problem för oss allihop.
För snart 2 veckor sedan nu väntade han på mig när jag slutade jobba. Han såg inte ut riktigt som vanligt och inledde med en riktig bamsekram som följdes av dom otroligt jobbiga orden ”Vi måste prata”. Ja, då visade det sig ju att hon blivit med barn i alla fall. Han var givetvis rädd att jag skulle kasta ut honom men det övervägde jag aldrig. Min första tanke var att han skulle dumpa mig för henne, dottern och det nya barnet. Den tanken hade dock inte han tänkt.
Idag är det exakt 1 år sedan jag knipsade av mina äggledare. Detta just för att vi var rörande överens, hur kära vi än var, om att vi inte skulle ha flera barn. Sedan dess har jag ångrat mig ytterst momentant några gånger. När man träffar småbebisar kan bebissuget sätta in ganska ordentligt. Ångret har dock gått över omgående och jag känner verkligen inget behov av flera barn. Vi har ju varsin stor, min är snart 11 och hans blir 8 i höst, och så den lilla som är 1,5 ungefär.
Med allt detta med oss kom vi fram till att det ändå kunde vara trevligt med en bebis. Jag behöver inte vara gravid och klämma ut den men får ändå en liten som blir som vår, alla tre vår kan man säga.
Ganska snart började hon blöda lite grann. Hon stannade hemma från jobbet och det gick över, hon gick tillbaka till jobbet och det kom tillbaka. Hon stannade hemma igen och det fortsatte i flera dagar. Hon har blött från och till i 2 veckor. Nu i dag har hon varit på gynakuten och det har nu visat sig att det inte blir något barn. Innerst inne misstänkte jag det efter bara ett par dagars blödning men visst fanns ändå hoppet där, konstigt nog. Jag ville ju inte ha något barn men ändå… Ja, nu blir det inget barn och det känns konstigt jobbigt…
Visst blir livet mindre krångligt igen, utan det där barnet, men det var ändå VÅR bebis. Själv har jag bara varit gravid en gång och han blev i det närmaste perfekt. Jag har ingen aning om hur det känns att få missfall. Det närmaste jag kan tänkas komma är alla de gånger jag ville vara gravid men fick mens, eller gravtestet visade negativt. Jag vet ju att hon ville ha barnet, det ville vi också, när det nu blev som det blev. Hur det känns för dom att förlora ett biologiskt barn kan jag inte tänka mig. Jag vet ju bara hur jobbigt det är för mig och jag har ingen som helst biologisk koppling till det…
Ju mer jag tänker på det desto jobbigare känns det... I vanliga fall skulle jag helt enkelt låta bli att tänka på det men jag försöker känna mina känslor, som jag säger till sonen att han ska göra. Vårt treförhållande kan synas vara konstigt och knepigt och det var kanske inte så jag tänkt mig livet. Men det funkar ju för oss, även om det är okonventionellt. Sambon ville att vi skulle flytta ihop allihop i ett stort hus och leva lyckliga alla dagar men så kommer det inte bli, det visste vi innan det här hände. Vi vill visst bo NÄRA varandra, kanske grannar eller bara en kort promenad.
Konstigt hur fort man vänjer sig vid en situation... Nyss skulle vi få bebis och jag såg fram emot den, honom, fast jag egentligen inte alls ville ha fler barn i våra liv. Nu är det mest bara jobbigt och jag funderar över om vi nu skulle göra saker i rätt ordning istället... Flytta först, få ordning på våra liv och sedan försöka få en bebis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar