Idag är jag inte på topp... Kroppen är slö och hjärnan vill inte fokusera.

Igår när jag kom hem från jobbet var C, M och L där. Lilla M hade just inte tid med mig men jag fick snart L i famnen. Sambon lade sista handen vid middagen och C låg i soffan slumrade. Så fort jag satte mig ner med L började hon kinka så jag fick ju gå runt, runt. Snart märkte jag att hon var trött och ändrade om henne i famnen till den position hon brukar somna i. Snart sov hon och vi kunde äta middag i lugn och ro. Hon vaknade lagom när alla var klar *ler* Då var ju hon hungrig. Jag fick det hedersamma uppdraget att ge pyret mat, vilket jag gjorde i soffan vid TV:n. Ögonen går i kors på henne när hon äter men hon vill gärna titta en i ögonen. Den lilla lediga handen viftar runt tills hon hittar en tygtrasa eller tröjlinning att hålla i... Söt räcker inte för att beskriva henne *ler* Hjärtat sväller av kärlek och när hon ler exploderar kärleken åt alla håll.

När de skulle gå hem fick jag ta på henne overallen. Den är alldeles lurvig och har små öron på luvan och en svans. Jag frågade W vad hon såg ut som och han svarade:
-En liten björn! jag hörde hur gullig han tyckte hon var. Själv tycker jag visst att hon ser ut som en liten björn men ännu mer som en ewok... En sån lurvig varelse från Star Wars. Hur söta som helst.

Senare på kvällen skulle jag plocka undan på diskbänken och tryckte ner nåt skräp i soppåsen. Jag skar upp pekfingret på ett konservburkslock och stod sedan med ett blödande finger under rinnande vatten en bra stund. Jag svor och påpekade att även om vi inte sopsorterar så mycket så brukar i alla fall jag lägga konservburkarna separat, med locket inuti, just för att undvika skador.

Skadan är ju liten men sitter precis vid DIP-leden på pekfingrets ovansida. Typ 3 millimeter från nagelbandet. En flera millimeter lång flik som jag nu tejpat tillbaka med små bitar av SteriStrips. Vanliga plåster går inte att ha på fingrarna när man skriver...

Jag är ganska nöjd. Rent generellt. Jag sover lite bättre just nu och det flyter på hemma utan större problem. Lilla M är hos oss den här veckan och det är alltid lite extra roligt att komma hem när hon springer och möter en innanför dörren och ropar "MIN Eva!" och så kramar om benen.

Hur långt är ett snöre?

Hur länge är just nu? "Det är mycket nu" "Det är kämpigt för oss alla just nu" Jo, men hur länge? Borde det inte bli mindre jobbigt, åtminstone ibland? Veckorna bara rusar förbi och så ska man försöka vila sig på helgen men då ska man ju hinna med allt som man inte hann med i veckan och följden blir att man har ännu mer att göra på helgen än i veckan och så känns det som om det är rena semestern att komma till jobbet på måndag morgon...

Jag har alltid sagt att prioriteringslistan börjar med mig själv. JAG måste må bra om jag ska kunna ta hand om någon annan. Därefter kommer förhållandet man är i. Är inte förhållandet bra mår man inte bra. Efter det kommer barnen och ännu efter det kommer jobbet.

Som det är nu är det bara jobb och barn. I princip ingen vuxentid alls... Definitivt ingen egentid, förutom de stunder jag åker till och från jobbet...

Det är fullmåne nu. Kanske kan det delvis förklara varför jag typ inte sovit alls i natt...

På jobbet idag var häxan surtant tillbaka inom hörhåll... Det är rent obehagligt att lyssna på henne och ibland blir jag faktiskt illamående av all galla hon spyr omkring sig...

Nu ska jag krypa ihop i soffan en stund innan jag bäddar ner mig i sängen. Får jag inte sova inatt vet jag inte hur det går i morgon... Jag har gråtit en skvätt idag och varit rent hysterisk. Jag kände själv att jag var i princip oresonlig och ... Ja, inte mig själv. Idag har nog mitt förmaksfladder från igår övergått till en hjärtinfarkt... Eller asystoli, en rak kurva på botten... Hjärtstillestånd. Sånt brukar man fixa med elchocker och jo, kanske det är vad som krävs för att jag ska vakna till liv igen

Måndag: Huvudet värker som f*n, rent ut sagt. Jag är lätt yr och det är plågsamt att titta på riktigt ljusa saker. Jag har tagit ett par värktabletter men de verkar inte ha gjort så stor nytta. Tinnitusen är påfrestande idag och hela jag är spänd som en fiolsträng.

Tisdag: Idag är humöret ungefär i nivå med knäna... Det är definitivt bättre än fotknölarna men jag skulle ju vilja att det är i brösthöjd, ungefär. En stadig kurva med en del höjningar men inga sänkningar. Senaste tiden har väl kurvan mest liknat förmaksfladder, alltså ett slags sågtandsmönster
Ändå har jag sovit riktigt gott inatt, men det kan ju bero på att jag tog en extra tablett i går kväll just för att jag skulle sova gott. Jag kom iväg hemifrån i god tid och hann med den tidigare bussen så jag var på jobbet ungefär en kvart tidigare än vanligt. Ingenting har gått emot mig idag, allt har flutit på utan problem.

Ändå vill jag helst krypa in under skrivbordet, allra längst in i hörnet och sitta hopkrupen med armarna runt benen och huvudet lutat mot knäna och bara blunda, med både ögon och öron.

Tänk en trotsig sexåring som inte vill lyssna på tjatet utan håller för öronen och kniper ihop ögonen. Så vill jag göra idag. Stänga ute allt. Bara vara, stänga av alla bekymmer. Bara känna hjärtat slå och andningen, in, ut, kanske lite fyrkantsandning oxå, det kan inte skada. JAG finns men det finns inget behov av mat eller kläder så därför inte behov av pengar och alltså inget jobb... Hakuna matata, inga bekymmer...

Klockan är nästan dags att gå hem och den lilla gnista av arbetslust jag känt idag har slocknat helt. Jag vill åka hem, krypa ner i ett varmt, salt, bad med lite olja i och läppja på en liiiten whiskypinne. Kanske dra in en CD-spelare i badrummet och spela lite stillsam musik medans jag ligger där och läser min bok...

Men, nej, C kommer på middag idag och hon borde anlända ungefär samtidigt som jag kommer hem och jag vet att M kommer bli stimmig och jobbig då.

Nu är det läggdags igen och kvällen blev ungefär så som jag trodde. Stimmig Matilda och fullt ös här hemma. I morgon är det bara att kliva upp tidigt och köra sonen till handbollsträning... Sedan står det handboll på schemat i princip resten av helgen...

Idag är jag faktiskt något mer motiverad till arbete... Jag vill få saker gjorda men koncentrationen är inte på topp och jag borde kanske hinna mer. Överhuvudtaget har jag svårt för att fokusera på en sak i taget just nu. När jag lagar mat vill jag baka samtidigt, eller plocka ur/i diskmaskinen, eller köra igång en tvättmaskin. Samma sak om jag ska städa, då slutar det med att jag sätter upp en tavla eller drar om en kabel eller nåt i den stilen. Här på jobbet är jag något lite mer strukturerad men inte alls så som jag en gång varit...

Det har nu regnat i princip varje dag sedan i måndags... Ingen sol alls och även om det varit sol är jag ju inomhus. Helgen var fantastisk, massor med värme och sol och frisk luft. Grå moln och regntunga skyar kombinerat med vattenpölar och blåst är inte idealiskt för humöret.

Igår var jag på inspirationsdag genom jobbet. Alla i vgregionens primärvård behöver tydligen lära sig var service är *ler* Jag kan inte hålla med om att ALLA behöver det men somliga behöver det definitivt. Personligen tyckte jag att mycket av det som sades i går är helt självklart men det var definitivt trevligt att komma från jobbet lite och göra något annat.

När jag kom hem i går var jag helt slut och såg fram emot att åka på handbollsträning med blandade känslor... Jag ville sitta där i lugn och ro med min bok och spana lite slött då och då på sonen och hans lagkamrater men samtidigt ville jag krypa ihop till en liten boll och gömma mig under täcket, jag var så slut. Det hela slutade med att jag körde W och sambon till träningen och var hemma själv med lilla M. Hon gick och lade sig tidigt så jag fick en kväll för mig själv. Skönt.

Tyvärr känner jag mig splittrad vad jag än gör nuförtiden... Är jag på jobbet vill jag vara hemma och städa, diska, tvätta och laga mat och allt sånt. Är jag hemma och gör allt sånt vill jag vara på jobbet eller med lilla M och L eller var apå handbollsträning med W eller bara gosa med sambon... Jag vill sy, jag vill läsa, jag vill ligga i varma salta bad, jag vill känna att jag räcker till och att jag hinner med. Jag försöker verkligen göra allt och så men det går inte... Jag känner mig lite som en ... jag tänker mig en trasig ballong som man drar ut åt alla håll på en gång. Den blir tunnare och tunnare, mer och mer spänd tills den plötsligt går sönder. Streched too thin som man säger på engelska.

Jag räknar med att vara hemma ungefär 17:15 idag och jag vill laga middag idag så jag hoppas verkligen att kocksambon inte börjat. Tvättmaskinen gapar tom och väntar på att bli matad av en evinnerligt stora tvätthögen. Dammsugaren behöver rastas igen och jag har en JÄTTESTOR matta som behöver en hel massa kärlek...

Ja, nu är klockan läggdags igen. Jag fick fixat mat i alla fall. Dammsugaren står kvar i städskåpet, mattan hänger fortfarande på balkongen och tvätthögen är större än i går... Vi har haft en riktigt trevlig kväll tillsammans, med god mat och snälla barn. Sambon har nu inte rökt på en vecka och de senaste dagarna har han faktiskt varit sig själv igen...

Klockan är snart 9 och jag är trött. Hela kroppen är liksom matt och huvudet har inte fått fart än. Väckarklockan ringde tidigare än vanligt idag eftersom lilla M är hemma hos oss nu och det är mitt jobb att se till att hon kommer iväg till dit hon ska. Hon är aldrig besvärlig på morgnarna men hon tar tid, massor av tid. Mina egna morgnar är väldigt strömlinjeformade, jag har rationaliserat bort allt onödigt. M är ganska omständig och har inte fyllt 3 år än *ler* Det går inte så fort.

Natten var väl sådär, jag fick ju sova några timmar i alla fall. Jag tror jag somnade relativt omgående efter gårdagskvällens erotikövningar och jag sov i flera timmar. Vid 3 - 4-tiden vaknade jag dock, som vanligt... Låg kvar och slumrade, som vanligt, tills M frågade efter mamma. Hade jag inte redan varit vaken hade jag ju aldrig hört det, hon var inte alls ledsen eller arg. Jag gick dit, hon fick lite vatten och jag stoppade om henne igen och hon slocknade *ler* Väl tillbaka i sängen gjorde jag likadant. Jag märkte inte ens när sambon gick upp, i svinottan.

Nu är klockan drygt 11. Jag har fått igång hjärnan men kroppen är fortfarande högst ovillig. Jag sitter och hör ett par sjuksköterskor ringa till patienter som tycker de är sjuka. Vi har just inga tider att erbjuda och den ena verkar ha ätit citron kryddad med lime och rönnbär till frukost och den andra är som en kombination av socker, sylt och honung *ler* De har samma förutsättningar men hanterar det så oerhört olika. Mellan samtalen hör jag den sura spy galla över hur sjukvården är organiserad och den söta ringer till nästa patient omedelbart... Gissa vilken jag skulle vilja få i luren om jag skulle ringa?

Snart dags för eftermiddagsfika. Idag är det tydligen kanelbullens dag och en arbetskamrat/mellanchef har tydligen köpt bulle *ler*

Ja, det var en god bulle, fast det var kardemumma... På kanelbullens dag...

Jag har funderat på om jag skulle börja jobba deltid... En timma mindre varje dag skulle göra så mycket... 35/40=0,875, alltså skulle jag i så fall jobba 87,5 % av heltid. Jag tjänar nu 20 800 och 87,5% av det är 18 200. Efter skatt blir det ungefär 13 650 kronor i månaden. Mmm... Jag måste nog fortsätta suga på den karamellen en stund... En typisk kvinnofälla, har jag alltid tyckt, jobba deltid, varför då? När man har ett stillasittande jobb som jag har jag definitivt inte sett någon anledning tidigare. Jobbar man hårt rent fysiskt kan det väl finnas anledningar men det gör ju inte jag *ler* Min samtalsterapeut föreslog det i våras och jag slog bort det omedelbart men nu när hösten kommit och alla aktiviteter hit och dig startat är det jä*ligt svårt att hinna med allt och ändå hinna med att bara tänka på sig själv...

Nu är klockan drygt 22 och det är läggdags. Jag har varit trött hela dagen men haft fullt upp hela tiden. När jag kom hem var maten i princip klar så det var bara att äta. Efter det började jag med en äppelkaka men så kom jag på att vi var tvungna att åka och handla så då gjorde vi det. Kakan fick vänta tills vi kom hem igen. Nu är den äntligen klar i alla fall och den blev ungefär som jag tänkt mig. Nu ligger den i frysen och väntar på kalas

Måndag, klockan är strax 13. Arbetslusten är inte på topp, kan man säga. Jag skulle mycket hellre vara hemma och pyssla...

Helgen FLÖG förbi, som vanligt. I fredags kväll var sonen och bonussonen på disco hemma i Hyresgästföreningens lokal. Alltså fick vi lugn och ro till Lasse Kronér *ler* När de kom hem var det läggdags och även om det tog en stund så var de i säng före 22.

På lördagsmorgonen skjutsade jag sonen till handbollsträgningen efter att vi packat en liten nattväska till oss var. Jag åkte därifrån till C och gosade med L och M medans C dammsög. Hem och hämta R och A för att hämta W och åka vidare till Vargön.

I Vargön bor sambons bästa kompis och han hade bett om vår hjälp med att riva hans rasade pensionärskuvös. Förrförra vinterns snömassor knäckte taket på den inglasade altanen och så har det stått sedan dess. Som tur är hade kompisen och ett par andra kompisar till honom redan gjort det färdigt när vi väl anlände.

Jag klippte ner hans snåriga, vildvuxna rosor istället medans R klippte det långa gräset. Ungarna hoppade studsmatta mest hela tiden. Det var varmt, väldigt varmt för att vara 1 oktober. Det tog inte många taggiga pinnar förrän jag var genomsvett och full med små blödande sår på armarna. Förståndigt nog hade jag arbetshandskar på mig, tyvärr räckte inte förståndet till underarmarna...

Nu är klockan nästan 14 och jag har inte hittat mer arbetslust *ler* Vi ligger bra till med skrivningen just nu men väldigt mycket efter med en hel massa annat. Alltså sitter jag med e-arkiv nu. Trist och monotont.

Tiden släpar sig fram och är nu 14:10. Lördagskvällen avslutades med grillad ko, pommes och kantarellsås i massor. Vi åt så vi knappt orkade röra oss. Jag parkerade mig i soffan och zappade tills jag hittade Big, med Tom Hanks. Trevlig film som avslutning på en trevlig dag. Natten var mindre trevlig dock, fick knappt en blund i ögona. Kall källare, trång och hård bäddsoffa och en knuffig sambo bredvid. Som tur var gick han upp vansinnigt tidigt så jag fick ett par timmar ensam i sängen på morgonen *ler*

Söndagsmorgonen började lite slappt med en rejäl frukost och funderingar kring vad vi skulle hitta på. Jag fick det hedersamma uppdraget att diska efter frukosten och jag blev kvar i köket nästan hela dagen. Vännens kök, och resten av huset, var stökigt och smutsigt. Delar av det är det fortfarande men vi gjorde vad vi kunde för att röja undan skräp och plocka och städa och putsa och gno. Vi satte ungarna på att tvätta min bil *ler* Givetvis var de HELT genomblöta när det var klart.

När vi till slut packade in oss i bilen var köksbänken och de intilliggande områdena så fläckfria jag kunde få dem, hela hallen mer eller mindre sanerad och rengjord från hundhår och hundkoppel och andra hundsaker och grejer gamla flickvänner glömt kvar. Otroligt att en MAN faktiskt kan ha SÅ många par skor... *ler*

Bilresan hem var lång och seg... Först stanna i Sollebrunn och packa ur bonussonen sedan vidare till Alingsås för att lämna sonens gamla matchställ till en kompis och så vidare till Allum i Partille för att packa ur en gammal kompis till sambons kompis som åkt med oss hem. Han fick bjuda på "middag" på Max som ersättning *ler* Klockan var 18:00 när vi packade in oss i bilen igen för den sista etappen på hemresan. Väl hemma plockade jag ur torktumlaren och flyttade upp den blöta tvätten dig och fyllde tvättmaskinen igen sedan plockade jag ur diskmaskinen och SEN satte jag mig i soffan med en kopp kaffe...

14:38KAFFE!!

En kopp maskinlatte och en pratstund senare har jag fortfarande ingen direkt arbetslust... I morse, innan jag gick till bussen, plockade jag ur torktumlaren och fyllde på den med blöt tvätt. Ja, jag förberedde alltså detta i går kväll. Man kan fördröja tvättmaskinen upp till 24 timmar så jag ställde den så den lagom skulle vara färdig tills jag vaknade, vilket den var.

Snart ska jag gå ner till receptionen och sitta där min sista arbetstimma för dagen... Eftersom det är måndag vet jag att det kommer vara MASSOR med folk som vill gå till Jourcentralen i kväll. Alla de som blev sjuka i lördags men faktiskt väntat till måndag och inte fått tid på vårdcentralen, plus de som blivit sjuka nu i eftermiddag men inte kan vänta tills i morgon, det kan ju hinna gö över av sig självt... Jag ser fram emot resan hem, jag gillar verkligen att åka kollektivt *ler*

Lilla M kommer till oss idag *LER* Jag förväntar mig att hon kommer och möter mig i hallen och kastar sig runt min hals när jag kommer hem. Som hon brukar göra. En studsande, gläfsande hund hade definitivt inte lyckats få mig att känna mig mer välkommen hem *ler* Ibland hör jag bara ett grymtande från soffan eller datorhörnet när jag kommer hem. Är det bara sonen hemma får jag ett:
-Hej, i alla fall. Bäst är förstås när M kommer och kastar sig runt mig men en bra dag kan även vara när pappan faktiskt är pigg och glad när jag kommer hem och jag får en kram och en sticksig puss och sedan en kopp nybryggt kaffe...

Idag har jag alltså ingen arbetslust, däremot lust till erotik... Denna lust dämpas dock något av huvudvärk, ont i tummarna och så förstås alla småsår på armarna. Jag ska ta mig ett par värktabletter och hoppas på det bästa. Erotiken får ju vänta till kvällen, tyvärr, men jag hoppas då att vi kan ägna oss helt och fullt åt den när vi väl kommer så långt *leR*

Cirka 10:30
Idag borde jag vara mer uppåt, känner jag väl. Det är fredag och jag får faktiskt sova någon timma längre i morgon. Men, nej, jag är inte uppåt idag. Jag började dagen med en rejäl huvudvärk på väg till migrän. Som tur är lyckades jag stoppa det innan det blev "på riktigt". Jag är konstigt disträ och får typ inget gjort, fastän jag faktiskt vill. Helst skulle jag nog åka hem till C och gosa bebis men jag måste ju stanna här på jobbet till klockan 17 idag.

cirka 13:20
Sambon är på väg till Alingsås för att hämta sin son. Med andra ord blir det fullt ös i helgen. När förra helgen var slut kände jag att det var dags att gå till jobbet, så jag fick vila *ler* Den här helgen blir sannolikt snarlik. Lördag börjar med handbollsträning och fortsätter med lång bilfärd till Vargön där vi ska hjälpa en kompis med hans hus.

Cirka 13:45
I går på spårvagnen fick jag uppenbarelser om en klänning... Något segt material med påsydda fransar, som en spiral uppifrån och ner. Jag har sett denna klänning för mitt inre öga tidigare men det har inte blivit något mer än så. Sannolikt blir det inte det nu heller

Cirka 14:25
Precis nu fått veta att jag får bebismys ikväll *ler* C, M och L kommer och äter middag ikväll. HELA storfamiljen samlad *LER*

Klockan är lite drygt halv tre och jag är SÅ trött... Det är ju nu man borde gå och lägga sig för att vila en stund. Jag har ändå sovit skapligt inatt, även om jag vaknade väldigt tidigt och sedan bara slumrade, som vanligt nuförtiden. Jag måste nog sluta dricka kaffe på kvällarna igen, jag vaknar ju vid 4-tiden och är jättekissnödig! Ibland kan jag ändå ligga kvar och slumra men för det mesta måste jag gå upp och jag vill INTE hålla på och ränna uppe på nätterna. Jag vill ju sova gott, hela natten, likt ett litet oskyldigt barn. Ja, det var ju länge sedan, tyvärr.

Sambon skaffade sig en ny telefon häromveckan och han blev SÅ förälskad *ler* Snart hittade han, liksom MÅNGA andra svenskar, Wordfeud. Mycket trevligt alfapetliknande spel. Eftersom han håller på och fippla med telefonen bra nära hela tiden har jag sett en del av den och jag är otroligt sugen på att själv skaffa ngåot liknande... Min telefon är drygt 2,5 år gammal. Inget fel just på den men det är meckigt att surfa och skärmen är pytteliten, typ 2 tum.

Jag vill oxå vara modern och kunna spela wordfeud och kolla varför spårvagnen är sen och sånt utan att behöva hålla telefonen 15 cm från ansiktet för att texten är så pytteliten att man inte kan läsa den annars...

Nu har klockan rusat vidare och är 20 över 3. En maskinlatte och en pratstund senare alltså *ler*

Jag är obekväm i byxor idag oxå, även om pikén faktiskt är ganska skön. Synd att det inte finns en kjol man kan ha till. En arbetskamrat föreslog att jag skulle rota bland hennes arbetskläder för att se om jag inte möjligtvis kan ha hennes klänningar. Jag ska kolla det i morgon bitti. Jag vill inte gärna gå i byxor en hel dag till...

Hörselkontrollen igår bekräftade det jag redan visste, jag hör dåligt. Tyvärr, eller nåt, inte såpass dåligt att det skulle löna sig med hjälpmedel... Jag hör som sämst när det är mycket ljud på en gång. Hörapparater förstärker tydligen ALLA ljud och då lönar det sig ju inte för mig. Jag var hemskt ledsen när jag gick därifrån men det är väl bara att bita ihop och be alla tala en i taget och ARTIKULERA ordentligt.

Gårdagskvällen gick till handbollsträning. Sonens träning alltså. Den här gången följde sambon med och han blev riktigt imponerad. W skötte sig riktigt bra i går och jag kan se att det redan hänt en hel del sedan han började i den här nya klubben.

Efter jobbet idag har jag lovat följa med C för att storhandla. Ungarna, de små änglarna, lämnar vi med sambon. Vi tar med W för han måste ha nya springskor och de hade faktiskt en hel del att välja på på Konsum i Sisjön. Ingen rast, ingen ro. Det är helg snart men inte blir det vila för det... Vi ska till sambons äldsta vän och hjälpa honom röja nedrasat växthus och knäckt altantak och övervuxen trädgård...

Nu har jag en stor klump i magen... Idag är ingen bra dag, så här långt. Jag har byxor på mig idag. BYXOR!! Lilla Linnea var och hälsade på här på jobbet i går och hon kräktes på mig. Mina rena jobbkläder har inte kommit tillbaka till hyllan ännu varför jag fick rota runt bland vikariekläderna tills jag hittade något som passade. Tyvärr ingen klänning *suck*

Jag hann inte mycket mer än sätta mig och få igång datorn och allt som ska upp där förrän jag fick mess från sonen som meddelade att han HATAR skolan. Jag är nu livrädd för att historien ska upprepa sig och det ska bli som på hans förra skola.

Dessutom ska jag på hörselkontroll i eftermiddag. Jag vet att jag hör dåligt men VARFÖR?! Jag nöjer mig inte med att "bara" få hörselhjälpmedel, jag vill veta varför jag inte hör...

Jag vill ju inget hellre än att sonen ska må bra, trivas både i skolan, hemma och med vald sport/fritidsaktiviteter för att sedan växa upp till en lycklig ung man utan större bekymmer i livet. Givetvis är jag medveten om att tonåren är en besvärlig tid men han kom i tonåren redan när hna var 8 - 9. Ska det hålla på tills han fyller 20 går vi under allihop... HUR vänder man en negativ attityd till en positiv sådan som inte har något emot att kämpa för det han vill, eller det han måste? Han är ju världens goaste unge när han är på bra humör...

Klumpen i magen har växt under dagen och nu känns det som om jag har nerverna utanpå skinnet. Jag VET ju att jag hör dåligt, frågan är ju varför...? Jag skrev nyss om en patient som opererats för acusticusneurinom för 25 år sedan... Alltså en hjärntumör. Den upptäcktes eftersom han upptäckt att han inte hörde på ena örat...

Efter en natt med helt ok sömn var det ändå segt att kliva upp. Efter morgonduschen ville jag gosa lite med lilla M men hon ville inte det. Hon var hungrig och satte sig och åt sin morgonmacka medans jag rotade fram lite kläder åt mig.

Efter lämning på förskolan spårvagn HELA vägen till jobbet. Jag kunde verkligen försjunka i min medhavda bok. Jag tycker om att åka kollektivt till jobbet. Det var när jag kom hit till jobbet det blev jobbigt... En arbetskamrat gick i pension den här veckan, en har semester, en kommer lite senare och så visade det sig att ännu en är borta idag och i morgon, sjuk. Vi har redan halkat efter denna vecka och det blir ju inte bättre av att en av oss måste sitta i kassan för hon som är sjuk... Generell ångest sitter nu som en för liten krage runt min hals

Jag började dagen med att ligga och småslumra istället för att sova, flera timmar på morgonkvisten. Alltså är jag skittrött idag. Efter min morgonrutin kom jag iväg till bussen i tid och bussen kom i tid och jag fick faktiskt sitta idag. Jag klev av bussen i Brunnsparken och hade precis ställt mig vid rätt hållplats när en spårvagn som jag kunde åka med kom. Igen fick jag faktiskt sitta ner *ler* När jag kliver av spårvagnen regnade det, inte ovanligt och som tur är inte så kraftigt att jag faktiskt blev blöt.

Väl inkommen och instämplad går jag in i klädförrådet för att se om jag har någon ren klänning och det visar sig att jag faktiskt har det. Den här gången tog det dock nästan 2 veckor från att jag lade den i tvätten tills den var tillbaka på hyllan...

Ombytt går jag och trycker på knappen vid hissen. Jag väntar en liten stund men hör inte att den rör sig så jag tar trappan istället. Hissen har varit trasig varje morgon i en veckas tid nu. Jag följer en arbetskamrat in i postrummet och hämtar en bunt papper i mitt fack innan jag fortsätter upp till mitt rum. På med taklampa, lysrör, skrivbordslampa, dataskärm, datorn och så skrivaren. Dumpar väskan på skrivbordet och rotar fram min lunch som jag tar med mig ut till köket. In med lunchlådan i kylen och så KAFFE!! Kaffelatte ut maskinen, faktiskt drickbart.

Tillbaka till mitt rum och logga in. Börjar plocka med pappren och suckar, det är mycket papper, överallt på mitt bord idag. Klockan är nu lunch och jag har ännu mer papper nu än jag hade på morgonen. Tur att jag kan göra mig av med dom efter lunch *LER*

Ja, nu är klockan nästan halv 3 och mitt skrivbord är, ja inte fritt från papper men jag kan faktiskt se själva bordsytan nu. Det är oerhört tillfredsställande att stoppa papper i kuvert, stämpla dom och så lägga dom i posten *ler* Mitt ansvar i kedjan är över och någon annan tar vid.

Snart är det kaffedags och det känns verkligen i hela kroppen... Jag nämnde ju att jag inte sovit ordentligt och nu börjar kolan i huvudet tjockna och jag känner hur svårt tankarna har för att ta sig igenom sörjan...

Min skrivare började bråka i går eftermiddag. Skrev ut ett papper, nästa fastnade. Jag tog loss, den skrev ut, nästa fastnade. Den har gjort precis likadant idag, skriver ut ett papper och så fastnar nästa. HELA tiden, skriver den ut vartannat papper *suck* Jag har övergått till att använda färglasern som står i nätverket men det innebär att jag måste gå 50 meter varje gång jag skrivit ut något. Mycket irriterande.

Idag känns måndagen i hela kroppen... Helgen försvann när jag blinkade, känns det som. Ena stunden var det fredag kväll och vi såg Lasse Kronér på TV, nästa stund var det söndag eftermiddag och vi lastade in oss i bilen för att köra hem bonussonen till hans mamma. Hela lördagen och nästan hela söndagen liksom bara försvann. Känslan efter helgen är ändå bra och jag tror hela familjen håller med. Vi har givetvis saknat lilla M, lilla Nea och deras mamma men vi hoppas de kommer hem snart så vi kan kramas och gosa bebis *ler*

Precis nyss, under förmiddagsfikat, berättade en arbetskamrat om en patient hon haft förra veckan. 92 år och riktig krutgumma. "Ingen kan tro att du är 92 år gammal" sade arbetskamraten till henne och då hade tanten svarat med ett flin "Vad bra, då kan jag ge mig ut och skaffa en ny gubbe". Alla runt fikabordet instämde när någon sa att det var alldeles för jobbigt att börja om med en ny man, när man väl lyckats tämja den man redan har... Fast det är klart, är du 92 är komplikationer så som hemmavarande barn och skjuts till skola och träningar och sånt tjafs ganska osannolikt... Men jag höll med och sa att jag tyckte det var svårt nog att börja om med en ny vid 34 års ålder så jag tänker INTE byta ut den jag har... Möjligtvis komplettera, sa jag, men det var ingen som hörde *ler*

Den där känslan av att flyta runt på rosa moln i sjunde himlen infinner sig inte alls lika ofta längre men ibland bubblar den upp i bröstet och jag är så OERHÖRT tacksam över att vi hittade varandra till slut. Jag måste anta att det inte var meningen att vi skulle hitta varandra förrän i väl vuxen ålder, av någon anledning... Ibland driver han mig till vansinne men för det mesta är det en rent vansinnig kärlek jag känner för denna man *ler* Vi har det upp och ner i vågor precis som andra och vi kämpar och jobbar på vårt förhållande hela tiden. Som tur är är vi HELT överens om att vi älskar varandra och att vi vill bli gamla tillsammans... Har man haft turen att få uppleva en kärlek så som vår är man rent idiotisk om man låter det gå i kras bara för att det blir lite jobbigt.

Jag vidhåller alltså, jag tänker INTE byta ut min man!

Onsdag 14 september...

Idag är humöret inte riktigt på topp... Min förkylning går nu in på sin andra vecka och jag blir inte bättre, iofs inte sämre heller men det ena eller andra är att föredra framför att gå runt och mår halvtaskigt hela tiden.

Jag har sovit dåligt inatt, lixom flera nätter före denna. Inatt vaknade jag vid 4-tiden och därefter har jag bara slumrat, inte sovit. Jävligt irriterande rent ut sagt, jag somnar ju nu, även om det är med hjälp av ett par små piller...

På en av bakluckeloppisarna tidigt i somras träffade jag en Tupperwaretant och eftersom jag är hemskt sugen på att ha party har vi hörts några gånger under sommaren för att boka en tid. För ett par veckor sedan bestämde vi att hon skulle komma till mig i morgon kväll. Jag bjöd folk till höger och vänster, sammanlagt blev det runt 40 personer. Jag räknade väl med att det skulle komma en sisådär 6 - 7 stycken i alla fall. Igår fick jag ställa in. 2 styck kanske var det bästa jag fick, av 40 pers! Jag kände mig rent pestsmittad... Är det omöjligt att umgås med mig?

Sambon har varit svårnådd de senaste dagarna... Han finns där, fysiskt, men han försjunker i sina alfapetspel i sin telefon. De stunder han lade ifrån sig telefonen höll vi handen, där i soffan framför TV:n. Tyvärr inga pussar, inga kramar, inget hångel och just inget prat, annat än att han "är off", som han säger. Inte ens sex i går... Jag sov när han kom och lade sig men det brukar ju inte hindra honom annars. Han vet exakt var han ska röra mig för att kroppen ska regera, även när jag sover *ler*

Ikväll är det föräldramöte på Matildas förskola och sambon ska dit. Jag har fått den stora äran att se till barnen, Matilda och Linnea. Matilda brukar inte vara några problem men Linnea verkar ha kolik på kvällarna och då är hon otroligt svår att få lugn. Jag håller tummarna för att i kväll blir en någorlunda bra kväll

Idag är sista dagen innan semestern... Jag har aldrig tidigare haft semester *ler* Detta är min första anställning tills vidare. Sommaren 2009 hade jag 4 veckors semester från det jobb jag hade då men eftersom jag tidigare inte uppskattat ledighet så som jag gör nu tog jag ett annat jobb under 3 av de 4 veckorna. Förra året hade jag ju sommarvikariat och jobbade mer än jag borde ha, men det var ett riktigt roligt jobb... Jag ser verkligen fram emot att vara ledig, samtidigt som jag förmodligen kommer sakna jobbet. Jo, faktiskt, eller kanske inte jobbet så mycket som arbetskamraterna.

Semesterplaner har vi just inga... Jag ska sova, läsa, älska, sola och bada, pyssla om mig själv och min familj, sy, måla väggar, åka till Borås djurpark och så ska jag vara med när sonen börjar i sin nya skola. Eller så blir det just inget gjort förutom sova, sola & bada och älska *ler* Jag ska vara ledig och vårda själen, kroppen, relationen och familjen...

Igår morse ringde telefonen vid 04:45. Yrvaket stapplade jag iväg och svarade med grötig röst. I andra änden hör jag en ansträngd C:
-Nu är värkarna ungefär 5 minuter mellan.
-Jamen då kommer vi förbi, svarade jag och så sa vi hej då. Sambon stod bredvid och kliade sig i huvudet.
-Nu kommer bebisen, sa jag.
-Äntligen! svarade han och fumlade iväg för att leta upp sina byxor.

Vi klädde oss i all hast och smög iväg i den tidiga morgonen. När vi kom bort till C stod hon i köket och vaggade. Hon klockade värkarna på datorn.
-Det är lungt, sätt på lite kaffe och ta av er skorna. Man bråkar inte med en gravid kvinna som har värkar om man inte absolut måste så vi gjorde så.

Värkarna tilltog så sakteliga och snart stod vi utanför förlossningen och ringde på för att bli insläppta. Klockan 06:00 kom vi in i "vårt" förlossningsrum.

08:27 föddes Linnéa Louiza Hermansen. Tårarna rann utför min kind och jag storknade nästan av alla känslor som ville upp och ut. Sambon och jag tittade på varandra och log, C tittade på sin bebis, på VÅR bebis, och suckade nöjt. Som vi har väntat på detta lilla underverk, fast lilla, ja, hon vägde 4230 gram och var 53 centimeter lång så lilla är ju relativt...

På eftermiddagen fick lilla M träffa sin lillasyster första gången. Man riktigt såg kärleken flöda, ur ett litet barn till ett ännu mindre barn *ler* Lilla M klappade Linnéa på huvudet och sa:
-Min bebis!

Sambon och jag gick och lade oss strax efter 21, alla känslor och den tidiga morgonen hade verkligen sugit musten ur oss. Vi låg sked och med hans armar om mig och hans trötta andedräkt i nacken kände jag igen hur känslorna flödade och det stockade sig i halsen.

Det går inte att uttrycka alla dessa känslor i ord, så stora ord finns inte... Tacksamhet är en känsla och den kan jag identifiera och namnge *ler* Jag är OERHÖRT tacksam att jag fått möjligheten att vara med om det under ett barns födelse är och jag ser verkligen fram emot att få lära känna lilla Linnéa.

Idag är mitt humör i nivå med anklarna... Jag får anta att det är en effekt av att min läkare tyckte vi skulle ändra min medicinering och att jag därför ätit mindre Mirtazapin och mer Venlafaxin i nästan en vecka nu. Jag kissar mycket mer normalt nu, nästan inte alls på nätterna och inte lika mycket på dagen. Jag äter mindre, dels för att jag mår lite illa av mer Venlafaxin men troligtvis är min aptit mer normal igen.

Idag har jag tyvärr en jagad känsla i halsen... Detta har jag lärt mig känna igen som generell ångest, något som jag inte känt på ganska länge nu. Jag har sovit fantastiskt gott inatt, utan insomningstablett, utan lugnande och med bara 15 mg Mirtazapin. I morse mådde jag hur bra som helst, vaknade och kände mig faktiskt ganska utvilad och solen lös och himlen var blå och livet var bra. Nu har jag som sagt ångest och vill mest åka hem och krypa ner i sängen, eller badkaret.

Huvudvärk och yrsel hade jag igår oxå Hmmm... Undrar hur mitt blodtryck ligger...?

Nej, det var 120/70 så det är inte högt blodtryck jag lider av. Kan vara tristess... Leda... Kan man bli sjuk av tråkighet?

Nu har jag haft mens i 3 dygn... 3 dagar, kvällar och nätter utan samlag. Hela jag surrar av längtan. Jag vill känna hans händer på min hud, hans andedräkt mot min hals, hans läppar mot mina och hans sträva kind mot min. Hans starka armar omkring mig som stödjer mig när mina ben viker sig av lust...

3 dygn kan tyckas som en kort tid men just nu känns det som en eon av tid sedan jag kände hans läppar kring mina bröstvårtor. Jag vill krypa intill och försvinna in i njutningens dimma, bortom tid och rum, där inget annat än VI finns...

Hmmm... I fredags morse var jag på läkarbesök på min nya vårdcentral. En aning skeptisk måste jag erkänna att jag var, det är jag nästan alltid med läkare jag inte träffat förut. Den här var i alla fall väldigt trevlig och lyssnade på mig. Jag klagade över att jag inte hör som jag ska och då visade det sig att hon faktiskt jobbat på Öron-Näsa-Hals och nästan omedelbart anade vad problemet är. Hon lovade skriva en remiss till ÖNH. Kanske kan jag då äntligen få veta vad det är för fel i mitt huvud... Jag har varit täppt, och rinnig, i näsan i över 12 år... Örona har bråkat på olika sätt så länge jag minns...

Jag hade skrivit en lång lista med saker jag skulle prata med doktorn om men jag hann bara med ungefär hälften *ler* Jag är ett vrak, bara en massa fel överallt... Förhoppningsvis går en del av felen att åtgärda. Min depression är mycket bättre, jag har ätit en handfull piller varje dag i över 4 månader nu. Jag har lidit OERHÖRT *nickar* av biverkningar. Kramper i benen, konstant kissnödig, frekvent urinering även på nätterna, konstant sugen, hungrig, viktuppgång... Doktorn lyssnade på vad jag ätit för mediciner och utropade:
-Varför? när jag nämnde Mirtazapin.
-För att jag ska sova, sa jag då.
-Jamen det kan vi nog lösa på nåt annat sätt, den går man ju upp i vikt av och det behöver ju inte du.

Jag kunde tolkat detta som en pik att jag är för tjock, vilket jag definitivt är, men jag valde att tolka det som att hon visste vad hon gjorde och att det kanske inte är den bästa medicinen för mig längre. När jag lämnade vårdcentralen kände jag mig nästan larvigt nöjd med besöket trots att jag inte fick diskuterat allt jag ville. Jag åkte till jobbet och resten av dagen bara rusade förbi, mycket likt helgen gjort.

I lördags var lilla M uppe före mig och väckte mig vid halvåttatiden genom att meddela att hon bajsat. Det var ju bara att kliva upp och byta packning. Hon har fortfarande svårt för att skilja kissa från bajsa så det var inte lika hemskt som det kunde varit *ler* När hon var ren och torr var hon plötsligt hungrig och då var det ju bara att fixa frukost. En kopp kaffe till mig och yohurt med flingor till henne. Storebror åt frukost och försvann iväg till en kompis så sedan satt hon och jag och byggde grejor med förra veckans loppisfynd. Jag minns inte vad dom heter men det är en massa piggar på och man kan sätta ihop dom med varandra. Väldigt trevliga. När sambon vaknade till liv hade vi halva soffbordet fyllt med våra skapelser. Efter en andra frukost för M och en första för mig skruvade jag ner en lampa och upp en annan. Hemskt jobbigt att borra hål i taket, inte bara för att armarna liksom inte orkar utan för att taket är vansinnigt hårt. Hålet blev bara en dryg centimeter djupt men det räckte, det hål som redan fanns där hjälpte ju till att hålla lampan uppe. Man kan tycka att det inte borde ha tagit en dryg timma att byta en lampa men det gjorde det... Hämta verktyg, byta verktyg, borra, borra, borra med 4 olika borr, leta plugg, mecka med plugg för att den ska passa, skruva i, skruva ur, skruva i igen och så jo, den funkar!

Sedan skulle lilla M skulle sova middag och då gjorde jag det oxå. Det är hemskt lyxigt och jag brukar unna mig det på lördagar. Sambon kom och lade sig oxå och vi låg tätt, tätt, som vi inte gör när vi sover på nätterna längre *ler* Jag vaknade 2 timmar senare, ensam mitt i sängen, på mage, av att telefonen ringde. Jag låg kvar och drog mig en stund men så tog jag lilla M och åkte och hämtade hennes mamma. Vi handlade tillsammans och så åkte vi hem och lagade middag. Sambon och bonussonen var iväg och cyklade så det var lugn och ro hemma. Lilla M körde rally med sin dockvagn medans jag skar korv. Lilla M ÄLSKAR korv, minsann, och när hon såg korven stod hon och hoppade bredvid mig tills hon fick några snuttar. Mycket nöjd satte hon sig i kökssoffan och åt rå falukorv. Dockvagnen, med gummistövlarna i, var helt bortglömd. Korv stroganoff med basmatiris och blomkål var väldigt gott och vi var alla nöjda och belåtna efter maten och päste i soffan tills det var dags att sova.

Igår regnade det HELA dagen och jag satte inte min fot utanför dörren... Jag sov länge, åt frukost sent, åt lunch, tog ett LÅÅÅÅÅNGT bad, läste en hel del, tvättade lite, läste lite till, åt middag sent och gick och lade mig efter en stunds Monopolspel. Allt som allt en mycket trevlig helg där jag verkligen gjort mitt bästa för att göra så lite jag nånsin kunde komma undan med *LER*

Intimitet är knepigt... I filmen Pretty Woman får Julia Roberts' rollfigur rådet att inte kyssas på munnen, det är för intimt.

Jag kan känna likadant, jag kan ha sex med nära nog vemsomhelst men kyssas vill jag inte med vemsomhelst. Det är för mig mer ett ömhetsbevis, något man gör med någon man har känslor för.

Sex är en drift som måste stillas och rent djuriskt kan jag para mig utan att för den skull ha känslor för handjuret i fråga...

Innan jag träffade min nuvarande sambo trodde jag inte på det där med att sex är bättre med någon man älskar, jag hade uppenbarligen aldrig älskat någon tidigare och hade därför inte upplevt skillnaden. Sex med sambon är fantastiskt varje gång, om det så är en snabbis på 5 minuter eller en lååång utdragen session på flera timmar med vilopauser och mycket bus. Fantastiskt är det ändå. Ibland räcker det att han tittar på mig på rätt så reagerar kroppen..

Sambon och jag pratar om känslor. Prata om känslor ligger inte riktigt för mig och jag har aldrig prioriterat det i tidigare förhållanden. Jag kan ha försökt någon gång men, som sagt, slår man huvudet i väggen tillräckligt många gånger blir man blodig och då måste man backa och låta det läka.

Jag har i alla fall blivit tvungen att lära mig prata om vad jag känner. Någon sa att känslor alltid är sanna och så är det ju. De är inte alltid logiska men de är alltid sanna. När hjärtat bubblar över av kärlek är det svårt att uttrycka, Jag älskar dig räcker ju lixom inte till i det läget. "Da mi basia mille..." av Catullus. Man riktigt känner hur kär han var...

Kyssar är intima men man är ju intim på andra sätt... När man kommit så långt att man rapar och fiser helt öppet vet man att man är i ett förhållande *ler* Sambon blir sur om jag låser dörren när jag går på toaletten så jag låter bli om det bara är vi hemma. Nummer ett har jag inga problem med men nummer två vill jag sköta i ensamhet.

Hur som helst så har jag blivit bättre på att prata om känslor, av nödtvång helt enkelt, annars hade jag gått under. Nuförtiden försöker jag verkligen KÄNNA känslorna, fundera över vad det är jag känner och kanske till och med klura ut varför. Gör man det kan man trolla bort en negativ känsla, få den att likt i en tecknad serie krympa ihop till ingenting och försvinna i en rökpuff.

Ibland får man fundera på vad man kan stå ut med... Kärleken övervinner allt, sägs det ju, men det vet vi alla att det inte är sant. Väljer man att stanna måste man ju gilla läget och gå vidare, hur svårt det än kan vara. I vissa fall kanske härda ut och vänta tills saker och ting har "gått över", som de ju gör ibland...

Kanske bottnar mitt aktuella problem i svartsjuka ändå... Jag har valt att stanna, fast jag då måste dela min man med en annan kvinna. Låna ut honom för sex är inget problem, se ovan. Problemet bottnar nog i att han säger att han älskar den andra kvinnan oxå och intimiteten dem emellan stör mig. De få gånger jag ser pussar och kramar och rumpklappar stör mig men jag tittar bort och låtsas som inget. Det finns annat som stör desto mer och det skär verkligen i mig. Samtidigt har jag valt att stanna och ser fram emot vår framtid tillsammans... Kanske måste jag blunda lite till med hjärtat... För att få uppleva något som är större än oss futtiga tre

Torsdagsblues, igen

Ibland saknar jag Vimmerby och mitt gamla liv något alldeles vansinnigt... Jag saknar att alla vet vem jag är, och min pappa är och min farmor och farfar och mina bröder... Jag saknar ... svårt att egentligen sätta fingret på exakt vad det är jag saknar, förutom min familj och övrig släkt, vänner och bekanta. Bland Frödinges "ursprungsbefolkning" finns det INGEN som inte vet vilka jag och min familj är. Min farmors släkt har bott i Frödinge i flera hundra år och satt sin specifika prägel på hela samhället där.

Jag är Bosse Polis' dotter, jag är Nisse & Anna-Gretas sondotter, jag är "av Gästgivarns" släkt. Men, jag är oxå "hon vars sambo hängde sig" och min farbror är den där skumma fylletratten som sitter på parkbänkarna i Vimmerby och dricker på dagarna. Att vara kändis är av både gott och ont...

Här är jag bara jag - mamma, sambo, läkarsekreterare. Ingens dotter, ingens syster och inga släktband som någon här kan relatera till, om de inte är väl insatta i Astrid Lindgrens verk, förstås. Åker jag till Kinda kommun är jag "av Drott", eller "av Sleman", här kan jag åka 25 mil åt alla håll utan att någon känner till mina släktband eller mig. Eller jo, jag har visst en avlägsen släkting i familjen Drott i Åsa. Men det vet jag inte ens vart det ligger...

För det mesta uppskattar jag faktiskt att ingen vet vem jag är och har förutfattade meningar om mig. Jag kan vara precis den jag är utan att någon alls bryr sig. I Vimmerby kommun sprider sig skvallret fortare än blixten. Här finns ingen som bryr sig om att skvallra om mig, eller jo, kanske lite på jobbet just nu...

Onsdag 12 juli 2011.

Mmm.... Igår natt sov jag dåligt, igen. Jag var uppe och kissade 3 eller 4 gånger. Jag har inte upplevt något liknande sedan jag var gravid. Sonen är nu 12 år *ler* Jag var trött i måndags men hann lixom inte känna det, allt bara fortsatte i en rasande fart. I går var jag ännu mer trött. Lilla M:s mamma fyllde år och jag åkte direkt från jobbet hem till henne. Sambon och bonussonen var redan där, mamman givetvis och lilla M och så lilla M:s mormor. Jag sjönk ner i en fåtölj och slöt ögonen. Lilla M låg på en puff bredvid mig och "gömde sig" under en filt. Mormor satt i soffan på andra sida och vi busade med trollungen lite avmätt med varsin arm en stund.

Hade det inte varit dags att duka hade jag mycket väl kunnat somna där, nöjt gungande i en fåtölj med Pippi på rymmen på DVD... "Jag är så lycklig, jag är så lycklig, jag är så lycklig måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag". Skrålar Tommy för full hals och jag instämmer halvsovande att jo, just nu är livet bra...

"Det är måndag morgon" Ja, fast nu är det ju mitt på dagen... Helgen var alldeles för kort, jag hade verkligen behövt 2 dagar till för att ens börja tänka på att koppla av *suck*

Lördagen försvann i en bilkö, känns det som i alla fall. Något bygge på en bro orsakade milslånga köer åt precis det håll vi skulle och det kändes som om det tog hela dagen, en utflykt som borde tagit ett par timmar. På kvällen grillade vi och lyssnade till en av våra nya grannars helt otroliga svada. Här kan man verkligen snacka om mundiarré *ler* Jag tyckte att svärmor var jobbig, och det är hon, men grannen... Jösses, säger jag bara. Vi måste ju vara sociala och försöka tränga oss in i gemenskapen i Smyckeparken och denna granne har tillbringat större delen av sitt liv just där. Hon känner alla och alla känner henne, verkar det som.

När vi kom in efter grillningen var tystnaden totalt öronbedövande *ler* Jag tror vi alla bara njöt en stund. Sedan satte vi på en film vi köpte på bakluckeloppisen förra veckan, Nyckeln till frihet. Jo, den var verkligen bra och fast jag inte sett filmen tidigare kände jag igen historien och har förmodligen läst den. Bra var det i alla fall.

Söndag, vilodag. Bakluckeloppisdag *ler* Lilla M hoppade av glädje och ropade högt:
-Loppis! Åka loppis! Åka loppis! Åka LOPPIS!!

Vi gjorde faktiskt inga jättefynd den här veckan, sambon köpte ett fiskespö som han provade på eftermiddagen och var missnöjd med. En trevlig utflykt var det i alla fall, som vanligt. Jag försökte koppla av med en bok när "storfiskarna" var ute för att fånga kvällens middag men misslyckades kapitalt. Jag försökte verkligen läsa men texten lixom flöt ihop och jag fattade snart ingenting. Lilla M kravlade runt i soffan och emellanåt fick jag faktiskt en kram. Jag lagade middag och sambon sa:
-Vi är på gång, kommer snart. Eller hur, kommer snart. 1,5 timme senare hade jag tröttnat på att vänta och de fick snällt äta kall mat när de väl kom hem med dagens fångst, en mussla.

Idag är det så måndag och jo, arbetsdagen är snart slut och det är fantastiskt skönt *ler* Inte för att det är mycket att göra, snarare tvärtomt, utan för att det är otroligt plågsamt att sitta instängd på ett kontor när det är så fint väder ute... Sambon rungde för en stund sedan och meddelade att han lovat sonen ett kvällsdopp. Jag protesterade INTE, även om vi blir tvungna att ha badkläder på när barnen är med...

När jag kom hem igår eftermiddag möttes jag av:
-Du ser helt slut ut!
-Jag ÄR helt slut, svarade jag, jag går och lägger mig på sängen en stund.
Det var så fantastiskt skönt att få lägga sig raklång och blunda... Jag slumrade till en knapp timma och kände mig någorlunda pigg när jag klivit upp. Efter en kopp kaffe, lite mat och så ett långt, varmt bad kände jag mig som en människa igen.

Vi hade gäst lite senare på kvällen och hade jättetrevligt. Klockan drog iväg och det blev lite senare än vanligt i säng men jag låg ändå och vred mig. Jag slumrade till, vaknade av hosta, slumrade till, vaknade och var kissnödig, gick upp och kissade och passade på att ta lite hostmedicin samtidigt. Vid 3-tiden vaknade jag med ett ryck och var kissnödig igen. Tillbaka i sängen somnade jag inte omedelbart som jag brukar utan låg och frös... Kort sagt har jag sovit riktigt illa inatt. Så, jag är trött idag oxå fast på ett helt annat sätt än i går... Jag känner mig sliten igen och det gillar jag inte. Typiskt nog så jobbar jag sent idag och kan se fram emot att komma hem vid halv sex, om jag har tur.

Jag har aldrig haft semester på riktigt förut men jag LÄNGTAR verkligen dit nu... Jag vill sova, ligga i solen, läsa, sy, måla hemma och så bara slappa... Mest vill jag nog egentligen längta tillbaka till jobbet, hur knepigt det än låter.

Torsdagsblues...

Ja, eller nåt, för nu är jag där igen... OERHÖRT trött HELA torsdagen. Släpade mig ur sängen och har släpat mig fram hela dagen, i princip... Jag har gäspat och gäspat och druckit kaffe och gått en sväng och gäspat och druckit kaffe och gått en sväng till. Vad är det med torsdagar?

I morgon är det fredag igen och då kommer lilla M igen *ler* Att hon har mamma med sig gör henne mindre benägen att kramas med mig men några små kramsmulor brukar det ändå ligga kvar till mig, även när mamma är med. A, snart 9 år, kommer oxå så det lär ju bli full rulle hela helgen. Håll tummarna för vackert väder så vi kan vara ute, helst i strandbrynet. Lilla M:s mamma är gravid i vecka 38+6 nu så hon liknar mest en strandad val. Jag VET, det är smått elakt, men sant!

På kvällarna när M:s mamma, C, varit hos oss och den lilla i magen satt igång att böka runt har det varit svårt att faktiskt titta på TV:n och inte på magen. Mycket fascinerande hur man faktiskt kan se att magen rör på sig. Man KAN inte låta bli att känna... Jag kände och behövde inte trycka hårt för att faktiskt känna bebisen rumpa därinne... Jag försöker låta blli att tänka på att C faktiskt sitter på bebisens huvud nu

Katten Gustaf och Jag

Katten Gustaf gillar inte måndagar, jag gillar inte tisdagar. Jag vet att jag sagt det förut men tisdag är verkligen veckans värsta dag. Igår mer eller mindre studsade jag ur sängen, trots att jag sovit dåligt. Idag släpade jag mig ur sängen fastän jag sovit riktigt gott inatt...

I går eftermiddag satt jag och bara längtade efter att få gå hem men pliktskyldigt stannade jag tills klockan var 16:20 trots att jag kommit 30 minuter tidigt till jobbet och jag egentligen, rent tidsmässigt, kunnat gå vid kvart i 4 utan att förlora flex. Det kändes bara så larvigt att lämna 5 diktat kvar tills idag så jag skrev dom ju innan jag drog mig hemåt.

När jag klev ut genom dörren härnere slog värmen emot mig... På 50 meters promenad till lilla bilen var jag genomsvett. I lilla bilen var det självklart bastu. Hela vägen hem satt jag och längtade efter att få möta lilla M innanför dörren och känna hennes knubbiga små armar om mina ben. Det är en ren fröjd att komma hem och hur sur man än varit på dagen blir man omedelbart på gott humör när lilla M kvittrar på för fullt.

Jag spanade i fönstret efter henne men hon var inte där. Hon sitter säkert i poolen på balkongen, tänkte jag, men när jag kom in i trappuppgången såg jag att hennes vagn inte stod där. Det ekade av tystnad när jag öppnade ytterdörren och försiktigt ropade:
-Hallå?! R svarade, lite frånvarande:
-Det finns färskt kaffe...

Inga rosiga barnkinder och inga knubbiga små armar. Inga kramar och inget kvitter. Jag pussade på min man och frågade efter lilla M och hennes mamma. Dom var ute och skulle inte komma hem på ett par timmar, förmodligen. Var jag kanske intresserad av att åka och bada innan maten?

En stund senare låg jag och flöt i det kalla havsvattnet. Jag verkligen kände hur livsanden vaknade till liv igen. Jag klättrade upp och satte mig på en sten, det blåste lite granna och 10 minuter senare var jag torr. Man kan inte annat än att njuta hämningslöst av att vara naken på en klippa i en ljummen vind. Mannens muskel krånglade fortfarande så han kom bara i upp till naveln, ungefär, men det räckte för att kyla ner honom till normal tempratur.

Väl hemma igen hann vi precis få i ordning maten tills lilla M och hennes mamma kom hem. Lilla M sprang in genom dörren och pekade omedelbart på sitt knä.
-Mi ont knäet, Eva blåsa.
-Men vad har du gjort? Har du sprungit jättefort?
-Mmm, sa lilltrollet och nickade frenetiskt, lammla
-Du ramlade, ja, sa jag och blåste på knät och så var det bra med det.

Vi åt middag, tittade på TV en stund och så ringde mat-och-sov-klockan. Jag tog min vanliga näve piller och en liten sup hostmedicin och kröp i säng. Somnade relativt omedelbart och var bara uppe en gång för att kissa. Ändå är hela jag som en seg gubbe idag...

Jag gillar inte tisdagar

Igår var det olidligt varmt hela dagen... Hade jag kunnat krypa in i kylen hade jag gjort det *ler* Vi sov faktiskt riktigt länge, lilla M ville inte ur sin säng förrän klockan var halv tio. Då hade hon förmodligen varit vaken en bra stund för hennes "bebis" var avklädd och kläderna låg utslängda på golvet. Skönt ändå att hon lät oss sova ända till halv tio...

Vi kom snabbt ur sängen och alla efter varandra in i duschen och så till frukost. Det var redan varmt, molnigt och kvalmigt och VARMT. Vi bestämde oss ändå för att åka på bakluckeloppis igen. Det har blivit stående söndagsnöje. Som vanligt fyndade vi och köpte den här gången en taklampa, exakt likadan som en vi redan har. Mycket nöjda men VÄLDIGT varma åkte vi hemåt men bestämde oss för att besöka Ica Maxi på 421. En vanligtvis väldigt sval affär.

Vi handlade lite granna och åkte hem, efter en glass. Väl hemma packade vi in alla varor och lade oss för att sova middag. Vi sov som små grisar i nästan 2 timmar *ler* Skönt. Jag vaknade full av energi och bestämde mig för att baka banankaka. Vi hade några bananer som låg och var i princip helt svarta och det är ju såna man ska ha till banankaka. När jag plockat fram det jag behövde upptäckte jag att vi glömt köpa ägg. Bara att knalla iväg till den lokala affären. Inte långt men attans var jobbigt det var. VARMT och alldeles tjockt i luften.

Sambon tyckte jag var knäpp när jag drog igång ugnen och värmde lägenheten ytterligare men det blev en fantastiskt god kaka, pannkaka som lilla M sa *ler* Nej, banankaka, sa jag men pannkaka sa hon igen. Den blev riktigt god i alla fall och vi åt den tillsammans med glass efter maten.

Lilla M var jättetrött så vi stoppade henne i säng vid sju och lämnade henne med mamman hemma medans jag och sambon åkte ut till havet och badade *LER* Det var kallt, riktigt kallt i vattnet men OOOO så skönt. Sambon var i men klättrade ur nästan med en gång, han har en krånglande muskel i revbenstrakten och fick något slags krampkänning så fort han kom i vattnet.

Jag låg där och flöt en stund och sedan klättrade vi upp på berget och satt där en stund. Nakna på en klippa. I nästan en timma satt vi där och bara njöt. Det var fortfarande varmt men inte längre olidligt och vattnet hade ju svalkat oss ganska rejält. Klockan var ju sent och solen hade ju knappt visat sig på hela dan så efter en stund var vi ensamma kvar på klipporna.

Trots ett kallt bad satt vi där och blev inspirerade *ler* och eftersom vi var ensamma lät vi inget hindra oss från att njuta av varandra. Vi flyttade oss bara lite så inte båtarna i vattnet skulle gå på grund, distraherade av ett så vackert par i sina bästa år *LER* som ägnade sig åt varandra i solnedgången...

Äntligen fredag!

Idag är jag trött. Så oerhört trött. Jag sitter med remisserna på jobbet och gör fel, ideligen. Jag blir tvungen att kontrollera att jag gjort rätt och så blir jag osäker på att jag kommer ihåg rätt och måste kontrollera det. Jag blir tokig! Det känns som om jag har kola i hela huvudet, tankarna liksom fastnar i den sega smeten. Förut i veckan har jag varit på topp, verkligen. Jag har känt energin strömma igenom mig på ett sätt jag inte gjort på bra länge...

Men i onsdags kväll tog energin liksom slut... Promenaden ut till det nakenbadet var hemskt och jag var grinig som f*n när vi väl kom fram. Efter ett svalkande dopp kvicknade jag till och efter en stärkande måltid var livet bra igen. En god bok, en varm klippa, solen, en ljummen vind och så mannen *ler* Han kunde inte låta bli att fingra på mig och vi hade väldigt trevligt tillsammans, nakna i solskenet på en klippa vid havet.

Jag skulle tro att de få som fanns kvar runtomkring oss trodde jag fick en så fantastisk orgasm när jag plötsligt började skrika... och jag måste ju erkänna att det förmodligen lät ganska likt *leR* Sanningen är dock att jag fick kramp i ena vaden. Det gjorde vansinnigt ont och hjärnan slutade upp att kommunicera med munnen. Med gester lyckades jag skrikande av smärta få mannen att förstå vad han skulle göra och det släppte av. Så fort han släppte min fot drog det dock till igen och jag låg där och skrek igen. Jag slog honom på benet tills han återigen förstod vad han skulle göra och krampen/smärtan släppte av. Tyvärr upprepade sig historien och krampen slog till igen så fort han släppte trycket. Den här gången förstod han direkt vad han skulle göra och gjorde så.

Krampen släppte och efter en stund lyckades jag komma upp i stående så jag kunde sträcka lite själv. Vi packade ihop och drog hemåt. Promenaden över berget var lika hemskt som på vägen dit och när vi väl var ända hemma var jag HELT slut och föll i sömn jag tror i samma ögonblick jag lade huvudet på kudden... I går var jag trött och idag är jag som sagt ännu mer trött...

Thank God It's Friday!

För en stund sedan fick jag veta att jag inte fick det där jobbet jag sökte... Akutmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset... Inte mycket som slår det *ler* Tyvärr var det inte min tur denna gång.

Annars är jag idag mest orolig för mässlingen... Jag är vaccinerad, jag kontrollerade det igår. Sonen är vaccinerad en gång, när han var liiiten, nästa ordinarie dos kommer i årskurs 6, alltså om tidigast 6 månader eller så. Jag vet inte om jag överreagerar men jag har ordnat så han får sin andra vaccindos i slutet av veckan. Jag vill INTE ha en sjuk son. Han är ju ganska frisk av sig till vardags och det vore ju bra om han fick fortsätta vara det. Mardrömmen nu är väl att sambon får det. Måste ringa hans mamma och kolla om han haft det.

Det borde vara förbjudet att ha så här tråkigt på jobbet... Jag förväntar mig inte mycket av det här jobbet men NÅGOT borde väl kunna hända?! Jag har skrivit Receptförnyelse 10 gånger idag och sedan suttit här och förberett en massa papper för scanning. Det är så vansinnigt trist, ingen har ens någon intressant sjukdom jag kan läsa om. Tyreotoxikos, Waranbehandling, Hypertoni, en och annan Njursvikt, djup ventrombos och sneda näsor, hudförändringar som bara är aktinisk keratos som kyretteras bort. GUD vad jag längtar efter att höra sirener, se grön/gul-klädda människor blanda sig med vitklädda och så få veta att det är ett benbrott eller hjärtinfarkt eller bilolycka, VAD SOM HELST annat är Receptförnyelse... När jag jobbade på akuten ville jag gå till jobbet för jag visste att där hände saker, även om det var mycket trams och onödigt där oxå så var där ambulanser och poliser och ibland socialtjänst och lite allt möjligt. Varje gång jag ser en ambulans längtar jag... Jag känner hur min hjärna liksom omvandlas till skumgummi... Snart slutar den väl fungera helt och hållet...

Idag tycker jag livet är jobbigt... Vi hade sambons dotter hemma inatt och hon sov inte så där underbart ostört som hon annars gör hos oss för det mesta. Jag vet inte hur många gånger sambon var uppe men jag var väl uppe en 3 - 4 gånger och då även vaknat till lite granna de gånger sambon var uppe. TRÖTT!! Och så mecka iväg henne till dagis, nej, förlåt, Förskolan, på morgonen med vagn och barnstol och BLÄ. Regnade gjorde det oxå men det var ändå bättre än snön som regnet övergick i när jag väl var på väg till jobbet. Kallt som f*n är inte en överdrift och jag var blöt och väskan var blöt och jag frös när jag väl anlände till jobbet och kröp i nattlinnet.

En kopp kaffe med mig till min plats och slog upp GP.se för att se om där står något om varför alla poliser svärmade runt Smycketorget i går kväll. Jo, skottlossning, vid halv-6-tiden i går. Bilbränder vid 23-tiden och i morse ny skottlossning i närheten. Vi har alltså bott där i typ 10 dagar.

Allt är fortfarande kaos hemma, grejer överallt och jag vet inte var allt ska få plats eller när det blir ordning. Vi ska ju måla nästan överallt så det känns ju lite lagom onödigt att greja för mycket, eftersom vi då får göra om det.

Jo, efter kaffet behövde jag gå på toaletten och då visar det sig att jag fått mens... Jaha... Tur att någon vänlig själ ställt en plastmugg med tamponger på just den toalett jag befann mig då. Jag förväntade mig inte mens förrän nästa vecka men, ja, shit happens. Inte mycket att göra. När jag så ska ta ett par värktabletter, INNAN mensvärken slog till, visar det sig att jag inte hade några i väskan. Jag som brukar ha ett halvt apotek i väskan. Jag jobbar ju på en vårdcentral så visst fick jag till slut tag i värktabletter, som tur var. Arbetslusten har däremot inte infunnit sig ännu, trots att klockan nu är över halv två på eftermiddagen.

Jag vill bara gå hem och krypa ner i sängen, eller möjligen badkaret, och försvinna bort till en värld där det är varmt och skönt, inte finns något pollen och bilbränder och skottlossning inte hör till vardagen. Om jag försöker riktigt mycket kan jag nästan känna den sträva, hårda klippan under mig. En ljummen vind fläktar lite försiktigt och jag känner solens strålar smeka både kropp och själ...

Torsdag, igen

Igår när jag åkte hem från jobbet njöt jag... Jag njöt av solen, av alla vackra människor och den otroliga grönskan omkring mig. Bilkön genom stan störde mig inte ens, jag fick ju bara tillfälle att titta längre på allt omkring mig.

När jag kom hem drog jag lite sladdar, fick igång våra TV:apparater, och satte mig i soffan för att vika ihop alla handdukar vi använt som stötdämpare när vi nu flyttade. Livet var skönt. Lite senare kom sambons X och dotter på middag, direkt från båten från Danmark där de tillbringat påsken hos hennes pappa. Vi åt pastahjul och köttfärssås som sambon och min son gjort tillsammans. Mycket trevligt.

Efter det följde vi dem hem, en stillsam promenad i kvällssolen. När vi vänt hemåt igen började min höft kännas. Annars var det nu länge sedan jag kände av den men ju länge jag gick desto längre ner i benet kände jag obehag. Till slut haltade jag fram och led i princip för varje steg. Väl hemma placerade jag mig i soffan, handbollsslutspel på TV. Jag kände av höften/benet/ryggen resten av kvällen. Jag har tidigare funderat över vad det är för fel... Ibland tror jag trokanterit men nu undrar jag om det inte är ett litet diskbråck eller nåt i den stilen. Det kommer och går men är lika otrevligt varje gång jag känner av det. Kanske borde jag prata med min läkare om det men jag har ännu inte haft besvär när jag faktiskt varit hos en läkare så det har inte blivit av.

Idag är jag trött... Näsan rinner, ögonen kliar och kroppen är matt och gör lite ont här och där. Jag har blåmärken och rivsår efter flytten, troligen lite överansträngd i kroppen så det är därför den gör ont. Dessutom kan jag se fram emot att jobba till kvart över 5 i eftermiddag. Jag hoppas hemfärden därefter blir lika njutbar som igår...

Skärtorsdag 2011

I bilen häromsistens hörde jag på radion om en undersökning som visade att folk som lyssnar mycket på musik till större del är deprimerade än andra. Radioprataren ställde frågan om vilket som kom först, depressionen eller musiken? Blir man deprimerad av musiken eller finner man tröst i musiken och lyssnar därför mer när man redan är deprimerad...? Jag hörde inte svaret men jag sitter själv med lurar på mig dagarna i ända nuförtiden... Jo, jag är sekreterare och skriver diktat och har därför lurarna på mig men även när jag gör annat och inte behöver ha lurarna på mig sitter dom där, med Lugna Favoriter på. Är det ingen i närheten och det kommer en sån riktigt trallvänlig låt höjer jag volymen, sluter ögonen och sjunger för full hals *ler* Jag hoppas ingen har hört mig, jag har varit förkyld i flera veckor nu och rösten bär verkligen inte men jag mår bra av det så jag fortsätter.

Jag har börjat sova igen... Sova är ju något man tar för givet men det kommer jag nog aldrig göra igen. Jag sov sämre och sämre hela hösten. Nu i februari/mars hade jag nog inte kunnat sova alls utan små piller. Nu är jag oändligt nöjd med att ha lyckats sova utan insomningstablett en hel vecka i sträck, helt utan problem *LER* Jag har somnat och sovit. Visserligen vaknat en gång varje natt för att jag varit kissnödig eller för att jag hostat men efter ett toalettbesök och en tesked honung har jag krupit ner i sängen igen och somnat utan problem. Fantastiskt!

Igår hämtade jag nycklarna till vår nya lägenhet. Äntligen! Det ska bli så underbart att äntligen få flyttat till en lägenhet jag förhoppningsvis inte blir sjuk av... Där vi bor nu har vi alla mått dåligt av varierande grad. Det är något allvarligt fel med dom husen och jag kommer inte sakna det ett dugg.

Från det ena till det andra måste jag berätta om en incident i går kväll *ler* Jag och sambon hade varit och lämnat hans son till mamman. När vi är nästan ända hemma kör jag ifatt en volvo. I bakrutan ser jag en mycket ung man med keps och anar att där sitter några till i bilen. Den saktar in, och saktar in, och saktar in... Snart kör den alltså i 25 kilometer i timman på en 50-sträcka.
Jag försöker verkligen vara tålmodig men jag ser hur den unge mannen i keps tittar på mig och flinar. Jo, jag blir lite irriterad och svär en lång ramsa. Sambon instämmer och vi frågar oss om de har glömt "Långsamtgående fordon"-skylten hemma. Fjortisar i volvo, risken finns ju att det är en epa men i det här fallet tror jag bara det var idioter.

Hur som helst så ligger jag ganska nära när vi når rondellen hemmavid. Rondellen är lite upphöjd, typ speedbump, och volvon kör upp så framhjulen är uppe men bakhjulen nere... sedan händer just inget mer... Den står kvar så. Kanhända ingen lång stund men det var ju Masterchef på TV och klockan var redan 20:20 och vi ville hem, till kaffe, chokladpudding och Masterchef. Redan irriterad blev jag förbannad och hängde mig på tutan *ler* Nej, inget hände, annat än att kepsen och hans kamrat i baksätet flinade än mer. I bästa roadrage-stil svängde jag hårt åt vänster, rakt över en refug (låg) och körde åt fel håll i rondellen med däckskrik och vrålande motor... Min stubin har blivit kortare på senare tid *ler*

Alldeles nyss reste jag mig och drog igen dörren om mig. Mariah Carey har jag svårt att hålla jämna steg med när min röst är frisk och jag ville verkligen inte att doktorn bakom mig skulle höra mig alltför väl när jag skrålar till musik han inte hör *ler*

blä

Likt bubblor ur ett sumpigt träsk steg känslorna till ytan i förrgårs kväll... Den ena svartare än den andra. Jag kunde just inte göra annat än att känna den kvävande svarta gasen och försöka ventilera fram lite friskhet istället. Det var en jobbig kväll men jag hoppas att det innebär att träsket så sakteliga omvandlas till en prunkande blomsteräng istället. En rik grönska av lycka och kärlek som varar i oändlighet...

Idag mår jag riktigt bra... Förutom en rent OTROLIG mensvärk. Men mens är ett friskhetstecken, särskilt som den dröjde en vecka den här gången. Den väntade väl på fullmånen...

Jag har sovit fantastiskt gott inatt, tack vare små, små piller som gör att man somnar. Gårdagen var riktigt jobbig, knappt sovit alls. Mitt humör är då inget vidare och jag kan just inte koncentrera mig någon längre stund. Tur att vi ligger fantastiskt bra till med skrivningen på jobbet. Jag satt och pillade med e-arkiv nästan hela dagen. Mejlade lite med en god vän, lyssnade på radion samtidigt. På förmiddagen var jag lite orolig för hur det skulle gå att köra hem men det släppte av på eftermiddagen... Hemfärden gick bra, jag var inte ens nära att somna.

Min andra hälft lagade middag, jag behövde inte röra en fena, vi åt och kollade på Masterchef Sverige. Sedan gick jag och lade mig *ler* vid 21. Sov gott ända tills lastbilarna började köra, vid 5-tiden på morgonen.

Idag sitter jag oxå med e-arkiv. Vi är nästan alla sekreterare här idag och vi låg ju redan bra till. Alla vi som kan e-arkiv gör det medans den enda som inte lärt sig det, och inte kommer lära sig det, får sköta skrivningen. Jag tycker om att skriva, verkligen, men just nu är det ganksa skönt att slippa. Jag har haft rejäla besvär av min vänstra karpaltunnel de senaste dagarna. Måste ta tag i det där med handledsstöd ordentligt, det jag har är av hårdplast och gör förmodligen inte saken jättemycket bättre

Sonen är i Småland, mormor just nu tror jag. Han åkte i söndags och kommer tillbaka på söndag. Ganska skönt faktiskt *ler* I eftermiddag ska jag för första gången hämta Matilda på dagis, hon ska vara hos oss över helgen. I morgon ska jag hämta Adrian oxå.

På lördag tänkte vi åka till Kvibergs marknad, Vi åker dit ibland och känner multikulturen flöda. Man kan hitta precis allt där men det jag siktar på den här gången är torkad frukt och kanske lite nötter. Sambon tänkte passa på att klippa sig för en billig penning. Vi ska hinna med ett barnkalas och ett resturangbesök oxå, vi får väl se hur vi kan klämma in allt vi vill och kombinera det med allt vi måste göra...

Farfar

Igår morse dog min farfar. Sorgligt kan man tycka och ja, jag har gråtit ett par gånger. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så kraftigt, han har ändå varit sjuk VÄLDIGT länge...

Min farfar hade KOL och var fjättrad vid en syrgasslang de senaste 4 - 5 åren. Det har varit rent plågsamt att se honom... De senaste åren har han inte vetat nåt, knappt. Han kände inte igen mig sist jag hälsade på. Demens på grund av syrebrist. Han och farmor har bott på servicehus ett par år nu och han kände sig aldrig hemma. När vi var där senast, i somras, frågade han farmor flera gånger när de skulle åka hem, skulle de sova över där de var... Farmor hade gråten i halsen när hon svarade, förmodligen för tusende gånger, att ja, de skulle sova kvar där och de var redan hemma.

För några år sedan, när jag gick sekreterarutbildningen och hade praktik på Västerviks sjukhus, hade han lunginflammation för typ tolfte gången. Han slutade andas men de fick igång det igen och han andades med hjälp av CPAP ett par dagar. Pappa, hans fru och jag var rörande överens om att det var riktigt dumt att rädda honom till livet den gången, liksom det var ännu dummare att behandla hans senaste lunginflammation i höstas. Den gången var jag förbi ett par gånger under veckan och tittade till honom, jag var ju ändå på sjukhuset. Då kände han fortfarande igen mig och även om vi aldrig haft något att prata om kändes det ändå som om han uppskattade att jag tittade förbi, även om det bara var 5 minuter...

När jag nu tänker på honom, som jag minns honom bäst, sitter han på sin plats vid köksbordet i köket på gården. Bondgården som han gifte sig till och drev under många år. Jag växte upp 5 minuters långsam promenad från gården. Det var hos farmor och farfar vi var när vi behövde ses till. Inte för att farmor egentligen såg till oss, hon har aldrig gillat barn. Men där fanns alltid nåt att göra, även om det inte alltid var så att vi FICK göra allt det vi gjorde...

Själv var jag aldrig med och hjälpte till när höet skulle in men jag åkte gärna med i vagnarna. Frödinge är oskiftat och gårdens ägor ligger utspridda runtom samhället. Skumpa runt i en tom hövagn efter en gammal traktor kanske inte låter så kul och det var ju åka ovanpå det fulla lasset tillbaka till lagårn som var roligt...

Jag minns farmors höns, den skygga geten i lagårn, kalvar med sträva tungor i små boxar, en stor maskin som plockade potatis och en massa andra konstiga grejer i diverse utrymmen på gården... Farmors äckliga kaffe och farfar, flintskallig, skitig och sträv men alltid där...