Idag mår jag riktigt bra... Förutom en rent OTROLIG mensvärk. Men mens är ett friskhetstecken, särskilt som den dröjde en vecka den här gången. Den väntade väl på fullmånen...

Jag har sovit fantastiskt gott inatt, tack vare små, små piller som gör att man somnar. Gårdagen var riktigt jobbig, knappt sovit alls. Mitt humör är då inget vidare och jag kan just inte koncentrera mig någon längre stund. Tur att vi ligger fantastiskt bra till med skrivningen på jobbet. Jag satt och pillade med e-arkiv nästan hela dagen. Mejlade lite med en god vän, lyssnade på radion samtidigt. På förmiddagen var jag lite orolig för hur det skulle gå att köra hem men det släppte av på eftermiddagen... Hemfärden gick bra, jag var inte ens nära att somna.

Min andra hälft lagade middag, jag behövde inte röra en fena, vi åt och kollade på Masterchef Sverige. Sedan gick jag och lade mig *ler* vid 21. Sov gott ända tills lastbilarna började köra, vid 5-tiden på morgonen.

Idag sitter jag oxå med e-arkiv. Vi är nästan alla sekreterare här idag och vi låg ju redan bra till. Alla vi som kan e-arkiv gör det medans den enda som inte lärt sig det, och inte kommer lära sig det, får sköta skrivningen. Jag tycker om att skriva, verkligen, men just nu är det ganksa skönt att slippa. Jag har haft rejäla besvär av min vänstra karpaltunnel de senaste dagarna. Måste ta tag i det där med handledsstöd ordentligt, det jag har är av hårdplast och gör förmodligen inte saken jättemycket bättre

Sonen är i Småland, mormor just nu tror jag. Han åkte i söndags och kommer tillbaka på söndag. Ganska skönt faktiskt *ler* I eftermiddag ska jag för första gången hämta Matilda på dagis, hon ska vara hos oss över helgen. I morgon ska jag hämta Adrian oxå.

På lördag tänkte vi åka till Kvibergs marknad, Vi åker dit ibland och känner multikulturen flöda. Man kan hitta precis allt där men det jag siktar på den här gången är torkad frukt och kanske lite nötter. Sambon tänkte passa på att klippa sig för en billig penning. Vi ska hinna med ett barnkalas och ett resturangbesök oxå, vi får väl se hur vi kan klämma in allt vi vill och kombinera det med allt vi måste göra...

Farfar

Igår morse dog min farfar. Sorgligt kan man tycka och ja, jag har gråtit ett par gånger. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så kraftigt, han har ändå varit sjuk VÄLDIGT länge...

Min farfar hade KOL och var fjättrad vid en syrgasslang de senaste 4 - 5 åren. Det har varit rent plågsamt att se honom... De senaste åren har han inte vetat nåt, knappt. Han kände inte igen mig sist jag hälsade på. Demens på grund av syrebrist. Han och farmor har bott på servicehus ett par år nu och han kände sig aldrig hemma. När vi var där senast, i somras, frågade han farmor flera gånger när de skulle åka hem, skulle de sova över där de var... Farmor hade gråten i halsen när hon svarade, förmodligen för tusende gånger, att ja, de skulle sova kvar där och de var redan hemma.

För några år sedan, när jag gick sekreterarutbildningen och hade praktik på Västerviks sjukhus, hade han lunginflammation för typ tolfte gången. Han slutade andas men de fick igång det igen och han andades med hjälp av CPAP ett par dagar. Pappa, hans fru och jag var rörande överens om att det var riktigt dumt att rädda honom till livet den gången, liksom det var ännu dummare att behandla hans senaste lunginflammation i höstas. Den gången var jag förbi ett par gånger under veckan och tittade till honom, jag var ju ändå på sjukhuset. Då kände han fortfarande igen mig och även om vi aldrig haft något att prata om kändes det ändå som om han uppskattade att jag tittade förbi, även om det bara var 5 minuter...

När jag nu tänker på honom, som jag minns honom bäst, sitter han på sin plats vid köksbordet i köket på gården. Bondgården som han gifte sig till och drev under många år. Jag växte upp 5 minuters långsam promenad från gården. Det var hos farmor och farfar vi var när vi behövde ses till. Inte för att farmor egentligen såg till oss, hon har aldrig gillat barn. Men där fanns alltid nåt att göra, även om det inte alltid var så att vi FICK göra allt det vi gjorde...

Själv var jag aldrig med och hjälpte till när höet skulle in men jag åkte gärna med i vagnarna. Frödinge är oskiftat och gårdens ägor ligger utspridda runtom samhället. Skumpa runt i en tom hövagn efter en gammal traktor kanske inte låter så kul och det var ju åka ovanpå det fulla lasset tillbaka till lagårn som var roligt...

Jag minns farmors höns, den skygga geten i lagårn, kalvar med sträva tungor i små boxar, en stor maskin som plockade potatis och en massa andra konstiga grejer i diverse utrymmen på gården... Farmors äckliga kaffe och farfar, flintskallig, skitig och sträv men alltid där...