Igår morse dog min farfar. Sorgligt kan man tycka och ja, jag har gråtit ett par gånger. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så kraftigt, han har ändå varit sjuk VÄLDIGT länge...
Min farfar hade KOL och var fjättrad vid en syrgasslang de senaste 4 - 5 åren. Det har varit rent plågsamt att se honom... De senaste åren har han inte vetat nåt, knappt. Han kände inte igen mig sist jag hälsade på. Demens på grund av syrebrist. Han och farmor har bott på servicehus ett par år nu och han kände sig aldrig hemma. När vi var där senast, i somras, frågade han farmor flera gånger när de skulle åka hem, skulle de sova över där de var... Farmor hade gråten i halsen när hon svarade, förmodligen för tusende gånger, att ja, de skulle sova kvar där och de var redan hemma.
För några år sedan, när jag gick sekreterarutbildningen och hade praktik på Västerviks sjukhus, hade han lunginflammation för typ tolfte gången. Han slutade andas men de fick igång det igen och han andades med hjälp av CPAP ett par dagar. Pappa, hans fru och jag var rörande överens om att det var riktigt dumt att rädda honom till livet den gången, liksom det var ännu dummare att behandla hans senaste lunginflammation i höstas. Den gången var jag förbi ett par gånger under veckan och tittade till honom, jag var ju ändå på sjukhuset. Då kände han fortfarande igen mig och även om vi aldrig haft något att prata om kändes det ändå som om han uppskattade att jag tittade förbi, även om det bara var 5 minuter...
När jag nu tänker på honom, som jag minns honom bäst, sitter han på sin plats vid köksbordet i köket på gården. Bondgården som han gifte sig till och drev under många år. Jag växte upp 5 minuters långsam promenad från gården. Det var hos farmor och farfar vi var när vi behövde ses till. Inte för att farmor egentligen såg till oss, hon har aldrig gillat barn. Men där fanns alltid nåt att göra, även om det inte alltid var så att vi FICK göra allt det vi gjorde...
Själv var jag aldrig med och hjälpte till när höet skulle in men jag åkte gärna med i vagnarna. Frödinge är oskiftat och gårdens ägor ligger utspridda runtom samhället. Skumpa runt i en tom hövagn efter en gammal traktor kanske inte låter så kul och det var ju åka ovanpå det fulla lasset tillbaka till lagårn som var roligt...
Jag minns farmors höns, den skygga geten i lagårn, kalvar med sträva tungor i små boxar, en stor maskin som plockade potatis och en massa andra konstiga grejer i diverse utrymmen på gården... Farmors äckliga kaffe och farfar, flintskallig, skitig och sträv men alltid där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar