Torsdag, igen

Igår när jag åkte hem från jobbet njöt jag... Jag njöt av solen, av alla vackra människor och den otroliga grönskan omkring mig. Bilkön genom stan störde mig inte ens, jag fick ju bara tillfälle att titta längre på allt omkring mig.

När jag kom hem drog jag lite sladdar, fick igång våra TV:apparater, och satte mig i soffan för att vika ihop alla handdukar vi använt som stötdämpare när vi nu flyttade. Livet var skönt. Lite senare kom sambons X och dotter på middag, direkt från båten från Danmark där de tillbringat påsken hos hennes pappa. Vi åt pastahjul och köttfärssås som sambon och min son gjort tillsammans. Mycket trevligt.

Efter det följde vi dem hem, en stillsam promenad i kvällssolen. När vi vänt hemåt igen började min höft kännas. Annars var det nu länge sedan jag kände av den men ju länge jag gick desto längre ner i benet kände jag obehag. Till slut haltade jag fram och led i princip för varje steg. Väl hemma placerade jag mig i soffan, handbollsslutspel på TV. Jag kände av höften/benet/ryggen resten av kvällen. Jag har tidigare funderat över vad det är för fel... Ibland tror jag trokanterit men nu undrar jag om det inte är ett litet diskbråck eller nåt i den stilen. Det kommer och går men är lika otrevligt varje gång jag känner av det. Kanske borde jag prata med min läkare om det men jag har ännu inte haft besvär när jag faktiskt varit hos en läkare så det har inte blivit av.

Idag är jag trött... Näsan rinner, ögonen kliar och kroppen är matt och gör lite ont här och där. Jag har blåmärken och rivsår efter flytten, troligen lite överansträngd i kroppen så det är därför den gör ont. Dessutom kan jag se fram emot att jobba till kvart över 5 i eftermiddag. Jag hoppas hemfärden därefter blir lika njutbar som igår...

Skärtorsdag 2011

I bilen häromsistens hörde jag på radion om en undersökning som visade att folk som lyssnar mycket på musik till större del är deprimerade än andra. Radioprataren ställde frågan om vilket som kom först, depressionen eller musiken? Blir man deprimerad av musiken eller finner man tröst i musiken och lyssnar därför mer när man redan är deprimerad...? Jag hörde inte svaret men jag sitter själv med lurar på mig dagarna i ända nuförtiden... Jo, jag är sekreterare och skriver diktat och har därför lurarna på mig men även när jag gör annat och inte behöver ha lurarna på mig sitter dom där, med Lugna Favoriter på. Är det ingen i närheten och det kommer en sån riktigt trallvänlig låt höjer jag volymen, sluter ögonen och sjunger för full hals *ler* Jag hoppas ingen har hört mig, jag har varit förkyld i flera veckor nu och rösten bär verkligen inte men jag mår bra av det så jag fortsätter.

Jag har börjat sova igen... Sova är ju något man tar för givet men det kommer jag nog aldrig göra igen. Jag sov sämre och sämre hela hösten. Nu i februari/mars hade jag nog inte kunnat sova alls utan små piller. Nu är jag oändligt nöjd med att ha lyckats sova utan insomningstablett en hel vecka i sträck, helt utan problem *LER* Jag har somnat och sovit. Visserligen vaknat en gång varje natt för att jag varit kissnödig eller för att jag hostat men efter ett toalettbesök och en tesked honung har jag krupit ner i sängen igen och somnat utan problem. Fantastiskt!

Igår hämtade jag nycklarna till vår nya lägenhet. Äntligen! Det ska bli så underbart att äntligen få flyttat till en lägenhet jag förhoppningsvis inte blir sjuk av... Där vi bor nu har vi alla mått dåligt av varierande grad. Det är något allvarligt fel med dom husen och jag kommer inte sakna det ett dugg.

Från det ena till det andra måste jag berätta om en incident i går kväll *ler* Jag och sambon hade varit och lämnat hans son till mamman. När vi är nästan ända hemma kör jag ifatt en volvo. I bakrutan ser jag en mycket ung man med keps och anar att där sitter några till i bilen. Den saktar in, och saktar in, och saktar in... Snart kör den alltså i 25 kilometer i timman på en 50-sträcka.
Jag försöker verkligen vara tålmodig men jag ser hur den unge mannen i keps tittar på mig och flinar. Jo, jag blir lite irriterad och svär en lång ramsa. Sambon instämmer och vi frågar oss om de har glömt "Långsamtgående fordon"-skylten hemma. Fjortisar i volvo, risken finns ju att det är en epa men i det här fallet tror jag bara det var idioter.

Hur som helst så ligger jag ganska nära när vi når rondellen hemmavid. Rondellen är lite upphöjd, typ speedbump, och volvon kör upp så framhjulen är uppe men bakhjulen nere... sedan händer just inget mer... Den står kvar så. Kanhända ingen lång stund men det var ju Masterchef på TV och klockan var redan 20:20 och vi ville hem, till kaffe, chokladpudding och Masterchef. Redan irriterad blev jag förbannad och hängde mig på tutan *ler* Nej, inget hände, annat än att kepsen och hans kamrat i baksätet flinade än mer. I bästa roadrage-stil svängde jag hårt åt vänster, rakt över en refug (låg) och körde åt fel håll i rondellen med däckskrik och vrålande motor... Min stubin har blivit kortare på senare tid *ler*

Alldeles nyss reste jag mig och drog igen dörren om mig. Mariah Carey har jag svårt att hålla jämna steg med när min röst är frisk och jag ville verkligen inte att doktorn bakom mig skulle höra mig alltför väl när jag skrålar till musik han inte hör *ler*

blä

Likt bubblor ur ett sumpigt träsk steg känslorna till ytan i förrgårs kväll... Den ena svartare än den andra. Jag kunde just inte göra annat än att känna den kvävande svarta gasen och försöka ventilera fram lite friskhet istället. Det var en jobbig kväll men jag hoppas att det innebär att träsket så sakteliga omvandlas till en prunkande blomsteräng istället. En rik grönska av lycka och kärlek som varar i oändlighet...