Idag tycker jag livet är jobbigt... Vi hade sambons dotter hemma inatt och hon sov inte så där underbart ostört som hon annars gör hos oss för det mesta. Jag vet inte hur många gånger sambon var uppe men jag var väl uppe en 3 - 4 gånger och då även vaknat till lite granna de gånger sambon var uppe. TRÖTT!! Och så mecka iväg henne till dagis, nej, förlåt, Förskolan, på morgonen med vagn och barnstol och BLÄ. Regnade gjorde det oxå men det var ändå bättre än snön som regnet övergick i när jag väl var på väg till jobbet. Kallt som f*n är inte en överdrift och jag var blöt och väskan var blöt och jag frös när jag väl anlände till jobbet och kröp i nattlinnet.

En kopp kaffe med mig till min plats och slog upp GP.se för att se om där står något om varför alla poliser svärmade runt Smycketorget i går kväll. Jo, skottlossning, vid halv-6-tiden i går. Bilbränder vid 23-tiden och i morse ny skottlossning i närheten. Vi har alltså bott där i typ 10 dagar.

Allt är fortfarande kaos hemma, grejer överallt och jag vet inte var allt ska få plats eller när det blir ordning. Vi ska ju måla nästan överallt så det känns ju lite lagom onödigt att greja för mycket, eftersom vi då får göra om det.

Jo, efter kaffet behövde jag gå på toaletten och då visar det sig att jag fått mens... Jaha... Tur att någon vänlig själ ställt en plastmugg med tamponger på just den toalett jag befann mig då. Jag förväntade mig inte mens förrän nästa vecka men, ja, shit happens. Inte mycket att göra. När jag så ska ta ett par värktabletter, INNAN mensvärken slog till, visar det sig att jag inte hade några i väskan. Jag som brukar ha ett halvt apotek i väskan. Jag jobbar ju på en vårdcentral så visst fick jag till slut tag i värktabletter, som tur var. Arbetslusten har däremot inte infunnit sig ännu, trots att klockan nu är över halv två på eftermiddagen.

Jag vill bara gå hem och krypa ner i sängen, eller möjligen badkaret, och försvinna bort till en värld där det är varmt och skönt, inte finns något pollen och bilbränder och skottlossning inte hör till vardagen. Om jag försöker riktigt mycket kan jag nästan känna den sträva, hårda klippan under mig. En ljummen vind fläktar lite försiktigt och jag känner solens strålar smeka både kropp och själ...