Idag är sista dagen innan semestern... Jag har aldrig tidigare haft semester *ler* Detta är min första anställning tills vidare. Sommaren 2009 hade jag 4 veckors semester från det jobb jag hade då men eftersom jag tidigare inte uppskattat ledighet så som jag gör nu tog jag ett annat jobb under 3 av de 4 veckorna. Förra året hade jag ju sommarvikariat och jobbade mer än jag borde ha, men det var ett riktigt roligt jobb... Jag ser verkligen fram emot att vara ledig, samtidigt som jag förmodligen kommer sakna jobbet. Jo, faktiskt, eller kanske inte jobbet så mycket som arbetskamraterna.

Semesterplaner har vi just inga... Jag ska sova, läsa, älska, sola och bada, pyssla om mig själv och min familj, sy, måla väggar, åka till Borås djurpark och så ska jag vara med när sonen börjar i sin nya skola. Eller så blir det just inget gjort förutom sova, sola & bada och älska *ler* Jag ska vara ledig och vårda själen, kroppen, relationen och familjen...

Igår morse ringde telefonen vid 04:45. Yrvaket stapplade jag iväg och svarade med grötig röst. I andra änden hör jag en ansträngd C:
-Nu är värkarna ungefär 5 minuter mellan.
-Jamen då kommer vi förbi, svarade jag och så sa vi hej då. Sambon stod bredvid och kliade sig i huvudet.
-Nu kommer bebisen, sa jag.
-Äntligen! svarade han och fumlade iväg för att leta upp sina byxor.

Vi klädde oss i all hast och smög iväg i den tidiga morgonen. När vi kom bort till C stod hon i köket och vaggade. Hon klockade värkarna på datorn.
-Det är lungt, sätt på lite kaffe och ta av er skorna. Man bråkar inte med en gravid kvinna som har värkar om man inte absolut måste så vi gjorde så.

Värkarna tilltog så sakteliga och snart stod vi utanför förlossningen och ringde på för att bli insläppta. Klockan 06:00 kom vi in i "vårt" förlossningsrum.

08:27 föddes Linnéa Louiza Hermansen. Tårarna rann utför min kind och jag storknade nästan av alla känslor som ville upp och ut. Sambon och jag tittade på varandra och log, C tittade på sin bebis, på VÅR bebis, och suckade nöjt. Som vi har väntat på detta lilla underverk, fast lilla, ja, hon vägde 4230 gram och var 53 centimeter lång så lilla är ju relativt...

På eftermiddagen fick lilla M träffa sin lillasyster första gången. Man riktigt såg kärleken flöda, ur ett litet barn till ett ännu mindre barn *ler* Lilla M klappade Linnéa på huvudet och sa:
-Min bebis!

Sambon och jag gick och lade oss strax efter 21, alla känslor och den tidiga morgonen hade verkligen sugit musten ur oss. Vi låg sked och med hans armar om mig och hans trötta andedräkt i nacken kände jag igen hur känslorna flödade och det stockade sig i halsen.

Det går inte att uttrycka alla dessa känslor i ord, så stora ord finns inte... Tacksamhet är en känsla och den kan jag identifiera och namnge *ler* Jag är OERHÖRT tacksam att jag fått möjligheten att vara med om det under ett barns födelse är och jag ser verkligen fram emot att få lära känna lilla Linnéa.

Idag är mitt humör i nivå med anklarna... Jag får anta att det är en effekt av att min läkare tyckte vi skulle ändra min medicinering och att jag därför ätit mindre Mirtazapin och mer Venlafaxin i nästan en vecka nu. Jag kissar mycket mer normalt nu, nästan inte alls på nätterna och inte lika mycket på dagen. Jag äter mindre, dels för att jag mår lite illa av mer Venlafaxin men troligtvis är min aptit mer normal igen.

Idag har jag tyvärr en jagad känsla i halsen... Detta har jag lärt mig känna igen som generell ångest, något som jag inte känt på ganska länge nu. Jag har sovit fantastiskt gott inatt, utan insomningstablett, utan lugnande och med bara 15 mg Mirtazapin. I morse mådde jag hur bra som helst, vaknade och kände mig faktiskt ganska utvilad och solen lös och himlen var blå och livet var bra. Nu har jag som sagt ångest och vill mest åka hem och krypa ner i sängen, eller badkaret.

Huvudvärk och yrsel hade jag igår oxå Hmmm... Undrar hur mitt blodtryck ligger...?

Nej, det var 120/70 så det är inte högt blodtryck jag lider av. Kan vara tristess... Leda... Kan man bli sjuk av tråkighet?

Nu har jag haft mens i 3 dygn... 3 dagar, kvällar och nätter utan samlag. Hela jag surrar av längtan. Jag vill känna hans händer på min hud, hans andedräkt mot min hals, hans läppar mot mina och hans sträva kind mot min. Hans starka armar omkring mig som stödjer mig när mina ben viker sig av lust...

3 dygn kan tyckas som en kort tid men just nu känns det som en eon av tid sedan jag kände hans läppar kring mina bröstvårtor. Jag vill krypa intill och försvinna in i njutningens dimma, bortom tid och rum, där inget annat än VI finns...

Hmmm... I fredags morse var jag på läkarbesök på min nya vårdcentral. En aning skeptisk måste jag erkänna att jag var, det är jag nästan alltid med läkare jag inte träffat förut. Den här var i alla fall väldigt trevlig och lyssnade på mig. Jag klagade över att jag inte hör som jag ska och då visade det sig att hon faktiskt jobbat på Öron-Näsa-Hals och nästan omedelbart anade vad problemet är. Hon lovade skriva en remiss till ÖNH. Kanske kan jag då äntligen få veta vad det är för fel i mitt huvud... Jag har varit täppt, och rinnig, i näsan i över 12 år... Örona har bråkat på olika sätt så länge jag minns...

Jag hade skrivit en lång lista med saker jag skulle prata med doktorn om men jag hann bara med ungefär hälften *ler* Jag är ett vrak, bara en massa fel överallt... Förhoppningsvis går en del av felen att åtgärda. Min depression är mycket bättre, jag har ätit en handfull piller varje dag i över 4 månader nu. Jag har lidit OERHÖRT *nickar* av biverkningar. Kramper i benen, konstant kissnödig, frekvent urinering även på nätterna, konstant sugen, hungrig, viktuppgång... Doktorn lyssnade på vad jag ätit för mediciner och utropade:
-Varför? när jag nämnde Mirtazapin.
-För att jag ska sova, sa jag då.
-Jamen det kan vi nog lösa på nåt annat sätt, den går man ju upp i vikt av och det behöver ju inte du.

Jag kunde tolkat detta som en pik att jag är för tjock, vilket jag definitivt är, men jag valde att tolka det som att hon visste vad hon gjorde och att det kanske inte är den bästa medicinen för mig längre. När jag lämnade vårdcentralen kände jag mig nästan larvigt nöjd med besöket trots att jag inte fick diskuterat allt jag ville. Jag åkte till jobbet och resten av dagen bara rusade förbi, mycket likt helgen gjort.

I lördags var lilla M uppe före mig och väckte mig vid halvåttatiden genom att meddela att hon bajsat. Det var ju bara att kliva upp och byta packning. Hon har fortfarande svårt för att skilja kissa från bajsa så det var inte lika hemskt som det kunde varit *ler* När hon var ren och torr var hon plötsligt hungrig och då var det ju bara att fixa frukost. En kopp kaffe till mig och yohurt med flingor till henne. Storebror åt frukost och försvann iväg till en kompis så sedan satt hon och jag och byggde grejor med förra veckans loppisfynd. Jag minns inte vad dom heter men det är en massa piggar på och man kan sätta ihop dom med varandra. Väldigt trevliga. När sambon vaknade till liv hade vi halva soffbordet fyllt med våra skapelser. Efter en andra frukost för M och en första för mig skruvade jag ner en lampa och upp en annan. Hemskt jobbigt att borra hål i taket, inte bara för att armarna liksom inte orkar utan för att taket är vansinnigt hårt. Hålet blev bara en dryg centimeter djupt men det räckte, det hål som redan fanns där hjälpte ju till att hålla lampan uppe. Man kan tycka att det inte borde ha tagit en dryg timma att byta en lampa men det gjorde det... Hämta verktyg, byta verktyg, borra, borra, borra med 4 olika borr, leta plugg, mecka med plugg för att den ska passa, skruva i, skruva ur, skruva i igen och så jo, den funkar!

Sedan skulle lilla M skulle sova middag och då gjorde jag det oxå. Det är hemskt lyxigt och jag brukar unna mig det på lördagar. Sambon kom och lade sig oxå och vi låg tätt, tätt, som vi inte gör när vi sover på nätterna längre *ler* Jag vaknade 2 timmar senare, ensam mitt i sängen, på mage, av att telefonen ringde. Jag låg kvar och drog mig en stund men så tog jag lilla M och åkte och hämtade hennes mamma. Vi handlade tillsammans och så åkte vi hem och lagade middag. Sambon och bonussonen var iväg och cyklade så det var lugn och ro hemma. Lilla M körde rally med sin dockvagn medans jag skar korv. Lilla M ÄLSKAR korv, minsann, och när hon såg korven stod hon och hoppade bredvid mig tills hon fick några snuttar. Mycket nöjd satte hon sig i kökssoffan och åt rå falukorv. Dockvagnen, med gummistövlarna i, var helt bortglömd. Korv stroganoff med basmatiris och blomkål var väldigt gott och vi var alla nöjda och belåtna efter maten och päste i soffan tills det var dags att sova.

Igår regnade det HELA dagen och jag satte inte min fot utanför dörren... Jag sov länge, åt frukost sent, åt lunch, tog ett LÅÅÅÅÅNGT bad, läste en hel del, tvättade lite, läste lite till, åt middag sent och gick och lade mig efter en stunds Monopolspel. Allt som allt en mycket trevlig helg där jag verkligen gjort mitt bästa för att göra så lite jag nånsin kunde komma undan med *LER*

Intimitet är knepigt... I filmen Pretty Woman får Julia Roberts' rollfigur rådet att inte kyssas på munnen, det är för intimt.

Jag kan känna likadant, jag kan ha sex med nära nog vemsomhelst men kyssas vill jag inte med vemsomhelst. Det är för mig mer ett ömhetsbevis, något man gör med någon man har känslor för.

Sex är en drift som måste stillas och rent djuriskt kan jag para mig utan att för den skull ha känslor för handjuret i fråga...

Innan jag träffade min nuvarande sambo trodde jag inte på det där med att sex är bättre med någon man älskar, jag hade uppenbarligen aldrig älskat någon tidigare och hade därför inte upplevt skillnaden. Sex med sambon är fantastiskt varje gång, om det så är en snabbis på 5 minuter eller en lååång utdragen session på flera timmar med vilopauser och mycket bus. Fantastiskt är det ändå. Ibland räcker det att han tittar på mig på rätt så reagerar kroppen..

Sambon och jag pratar om känslor. Prata om känslor ligger inte riktigt för mig och jag har aldrig prioriterat det i tidigare förhållanden. Jag kan ha försökt någon gång men, som sagt, slår man huvudet i väggen tillräckligt många gånger blir man blodig och då måste man backa och låta det läka.

Jag har i alla fall blivit tvungen att lära mig prata om vad jag känner. Någon sa att känslor alltid är sanna och så är det ju. De är inte alltid logiska men de är alltid sanna. När hjärtat bubblar över av kärlek är det svårt att uttrycka, Jag älskar dig räcker ju lixom inte till i det läget. "Da mi basia mille..." av Catullus. Man riktigt känner hur kär han var...

Kyssar är intima men man är ju intim på andra sätt... När man kommit så långt att man rapar och fiser helt öppet vet man att man är i ett förhållande *ler* Sambon blir sur om jag låser dörren när jag går på toaletten så jag låter bli om det bara är vi hemma. Nummer ett har jag inga problem med men nummer två vill jag sköta i ensamhet.

Hur som helst så har jag blivit bättre på att prata om känslor, av nödtvång helt enkelt, annars hade jag gått under. Nuförtiden försöker jag verkligen KÄNNA känslorna, fundera över vad det är jag känner och kanske till och med klura ut varför. Gör man det kan man trolla bort en negativ känsla, få den att likt i en tecknad serie krympa ihop till ingenting och försvinna i en rökpuff.

Ibland får man fundera på vad man kan stå ut med... Kärleken övervinner allt, sägs det ju, men det vet vi alla att det inte är sant. Väljer man att stanna måste man ju gilla läget och gå vidare, hur svårt det än kan vara. I vissa fall kanske härda ut och vänta tills saker och ting har "gått över", som de ju gör ibland...

Kanske bottnar mitt aktuella problem i svartsjuka ändå... Jag har valt att stanna, fast jag då måste dela min man med en annan kvinna. Låna ut honom för sex är inget problem, se ovan. Problemet bottnar nog i att han säger att han älskar den andra kvinnan oxå och intimiteten dem emellan stör mig. De få gånger jag ser pussar och kramar och rumpklappar stör mig men jag tittar bort och låtsas som inget. Det finns annat som stör desto mer och det skär verkligen i mig. Samtidigt har jag valt att stanna och ser fram emot vår framtid tillsammans... Kanske måste jag blunda lite till med hjärtat... För att få uppleva något som är större än oss futtiga tre

Torsdagsblues, igen

Ibland saknar jag Vimmerby och mitt gamla liv något alldeles vansinnigt... Jag saknar att alla vet vem jag är, och min pappa är och min farmor och farfar och mina bröder... Jag saknar ... svårt att egentligen sätta fingret på exakt vad det är jag saknar, förutom min familj och övrig släkt, vänner och bekanta. Bland Frödinges "ursprungsbefolkning" finns det INGEN som inte vet vilka jag och min familj är. Min farmors släkt har bott i Frödinge i flera hundra år och satt sin specifika prägel på hela samhället där.

Jag är Bosse Polis' dotter, jag är Nisse & Anna-Gretas sondotter, jag är "av Gästgivarns" släkt. Men, jag är oxå "hon vars sambo hängde sig" och min farbror är den där skumma fylletratten som sitter på parkbänkarna i Vimmerby och dricker på dagarna. Att vara kändis är av både gott och ont...

Här är jag bara jag - mamma, sambo, läkarsekreterare. Ingens dotter, ingens syster och inga släktband som någon här kan relatera till, om de inte är väl insatta i Astrid Lindgrens verk, förstås. Åker jag till Kinda kommun är jag "av Drott", eller "av Sleman", här kan jag åka 25 mil åt alla håll utan att någon känner till mina släktband eller mig. Eller jo, jag har visst en avlägsen släkting i familjen Drott i Åsa. Men det vet jag inte ens vart det ligger...

För det mesta uppskattar jag faktiskt att ingen vet vem jag är och har förutfattade meningar om mig. Jag kan vara precis den jag är utan att någon alls bryr sig. I Vimmerby kommun sprider sig skvallret fortare än blixten. Här finns ingen som bryr sig om att skvallra om mig, eller jo, kanske lite på jobbet just nu...

Onsdag 12 juli 2011.

Mmm.... Igår natt sov jag dåligt, igen. Jag var uppe och kissade 3 eller 4 gånger. Jag har inte upplevt något liknande sedan jag var gravid. Sonen är nu 12 år *ler* Jag var trött i måndags men hann lixom inte känna det, allt bara fortsatte i en rasande fart. I går var jag ännu mer trött. Lilla M:s mamma fyllde år och jag åkte direkt från jobbet hem till henne. Sambon och bonussonen var redan där, mamman givetvis och lilla M och så lilla M:s mormor. Jag sjönk ner i en fåtölj och slöt ögonen. Lilla M låg på en puff bredvid mig och "gömde sig" under en filt. Mormor satt i soffan på andra sida och vi busade med trollungen lite avmätt med varsin arm en stund.

Hade det inte varit dags att duka hade jag mycket väl kunnat somna där, nöjt gungande i en fåtölj med Pippi på rymmen på DVD... "Jag är så lycklig, jag är så lycklig, jag är så lycklig måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag". Skrålar Tommy för full hals och jag instämmer halvsovande att jo, just nu är livet bra...

"Det är måndag morgon" Ja, fast nu är det ju mitt på dagen... Helgen var alldeles för kort, jag hade verkligen behövt 2 dagar till för att ens börja tänka på att koppla av *suck*

Lördagen försvann i en bilkö, känns det som i alla fall. Något bygge på en bro orsakade milslånga köer åt precis det håll vi skulle och det kändes som om det tog hela dagen, en utflykt som borde tagit ett par timmar. På kvällen grillade vi och lyssnade till en av våra nya grannars helt otroliga svada. Här kan man verkligen snacka om mundiarré *ler* Jag tyckte att svärmor var jobbig, och det är hon, men grannen... Jösses, säger jag bara. Vi måste ju vara sociala och försöka tränga oss in i gemenskapen i Smyckeparken och denna granne har tillbringat större delen av sitt liv just där. Hon känner alla och alla känner henne, verkar det som.

När vi kom in efter grillningen var tystnaden totalt öronbedövande *ler* Jag tror vi alla bara njöt en stund. Sedan satte vi på en film vi köpte på bakluckeloppisen förra veckan, Nyckeln till frihet. Jo, den var verkligen bra och fast jag inte sett filmen tidigare kände jag igen historien och har förmodligen läst den. Bra var det i alla fall.

Söndag, vilodag. Bakluckeloppisdag *ler* Lilla M hoppade av glädje och ropade högt:
-Loppis! Åka loppis! Åka loppis! Åka LOPPIS!!

Vi gjorde faktiskt inga jättefynd den här veckan, sambon köpte ett fiskespö som han provade på eftermiddagen och var missnöjd med. En trevlig utflykt var det i alla fall, som vanligt. Jag försökte koppla av med en bok när "storfiskarna" var ute för att fånga kvällens middag men misslyckades kapitalt. Jag försökte verkligen läsa men texten lixom flöt ihop och jag fattade snart ingenting. Lilla M kravlade runt i soffan och emellanåt fick jag faktiskt en kram. Jag lagade middag och sambon sa:
-Vi är på gång, kommer snart. Eller hur, kommer snart. 1,5 timme senare hade jag tröttnat på att vänta och de fick snällt äta kall mat när de väl kom hem med dagens fångst, en mussla.

Idag är det så måndag och jo, arbetsdagen är snart slut och det är fantastiskt skönt *ler* Inte för att det är mycket att göra, snarare tvärtomt, utan för att det är otroligt plågsamt att sitta instängd på ett kontor när det är så fint väder ute... Sambon rungde för en stund sedan och meddelade att han lovat sonen ett kvällsdopp. Jag protesterade INTE, även om vi blir tvungna att ha badkläder på när barnen är med...

När jag kom hem igår eftermiddag möttes jag av:
-Du ser helt slut ut!
-Jag ÄR helt slut, svarade jag, jag går och lägger mig på sängen en stund.
Det var så fantastiskt skönt att få lägga sig raklång och blunda... Jag slumrade till en knapp timma och kände mig någorlunda pigg när jag klivit upp. Efter en kopp kaffe, lite mat och så ett långt, varmt bad kände jag mig som en människa igen.

Vi hade gäst lite senare på kvällen och hade jättetrevligt. Klockan drog iväg och det blev lite senare än vanligt i säng men jag låg ändå och vred mig. Jag slumrade till, vaknade av hosta, slumrade till, vaknade och var kissnödig, gick upp och kissade och passade på att ta lite hostmedicin samtidigt. Vid 3-tiden vaknade jag med ett ryck och var kissnödig igen. Tillbaka i sängen somnade jag inte omedelbart som jag brukar utan låg och frös... Kort sagt har jag sovit riktigt illa inatt. Så, jag är trött idag oxå fast på ett helt annat sätt än i går... Jag känner mig sliten igen och det gillar jag inte. Typiskt nog så jobbar jag sent idag och kan se fram emot att komma hem vid halv sex, om jag har tur.

Jag har aldrig haft semester på riktigt förut men jag LÄNGTAR verkligen dit nu... Jag vill sova, ligga i solen, läsa, sy, måla hemma och så bara slappa... Mest vill jag nog egentligen längta tillbaka till jobbet, hur knepigt det än låter.

Torsdagsblues...

Ja, eller nåt, för nu är jag där igen... OERHÖRT trött HELA torsdagen. Släpade mig ur sängen och har släpat mig fram hela dagen, i princip... Jag har gäspat och gäspat och druckit kaffe och gått en sväng och gäspat och druckit kaffe och gått en sväng till. Vad är det med torsdagar?

I morgon är det fredag igen och då kommer lilla M igen *ler* Att hon har mamma med sig gör henne mindre benägen att kramas med mig men några små kramsmulor brukar det ändå ligga kvar till mig, även när mamma är med. A, snart 9 år, kommer oxå så det lär ju bli full rulle hela helgen. Håll tummarna för vackert väder så vi kan vara ute, helst i strandbrynet. Lilla M:s mamma är gravid i vecka 38+6 nu så hon liknar mest en strandad val. Jag VET, det är smått elakt, men sant!

På kvällarna när M:s mamma, C, varit hos oss och den lilla i magen satt igång att böka runt har det varit svårt att faktiskt titta på TV:n och inte på magen. Mycket fascinerande hur man faktiskt kan se att magen rör på sig. Man KAN inte låta bli att känna... Jag kände och behövde inte trycka hårt för att faktiskt känna bebisen rumpa därinne... Jag försöker låta blli att tänka på att C faktiskt sitter på bebisens huvud nu

Katten Gustaf och Jag

Katten Gustaf gillar inte måndagar, jag gillar inte tisdagar. Jag vet att jag sagt det förut men tisdag är verkligen veckans värsta dag. Igår mer eller mindre studsade jag ur sängen, trots att jag sovit dåligt. Idag släpade jag mig ur sängen fastän jag sovit riktigt gott inatt...

I går eftermiddag satt jag och bara längtade efter att få gå hem men pliktskyldigt stannade jag tills klockan var 16:20 trots att jag kommit 30 minuter tidigt till jobbet och jag egentligen, rent tidsmässigt, kunnat gå vid kvart i 4 utan att förlora flex. Det kändes bara så larvigt att lämna 5 diktat kvar tills idag så jag skrev dom ju innan jag drog mig hemåt.

När jag klev ut genom dörren härnere slog värmen emot mig... På 50 meters promenad till lilla bilen var jag genomsvett. I lilla bilen var det självklart bastu. Hela vägen hem satt jag och längtade efter att få möta lilla M innanför dörren och känna hennes knubbiga små armar om mina ben. Det är en ren fröjd att komma hem och hur sur man än varit på dagen blir man omedelbart på gott humör när lilla M kvittrar på för fullt.

Jag spanade i fönstret efter henne men hon var inte där. Hon sitter säkert i poolen på balkongen, tänkte jag, men när jag kom in i trappuppgången såg jag att hennes vagn inte stod där. Det ekade av tystnad när jag öppnade ytterdörren och försiktigt ropade:
-Hallå?! R svarade, lite frånvarande:
-Det finns färskt kaffe...

Inga rosiga barnkinder och inga knubbiga små armar. Inga kramar och inget kvitter. Jag pussade på min man och frågade efter lilla M och hennes mamma. Dom var ute och skulle inte komma hem på ett par timmar, förmodligen. Var jag kanske intresserad av att åka och bada innan maten?

En stund senare låg jag och flöt i det kalla havsvattnet. Jag verkligen kände hur livsanden vaknade till liv igen. Jag klättrade upp och satte mig på en sten, det blåste lite granna och 10 minuter senare var jag torr. Man kan inte annat än att njuta hämningslöst av att vara naken på en klippa i en ljummen vind. Mannens muskel krånglade fortfarande så han kom bara i upp till naveln, ungefär, men det räckte för att kyla ner honom till normal tempratur.

Väl hemma igen hann vi precis få i ordning maten tills lilla M och hennes mamma kom hem. Lilla M sprang in genom dörren och pekade omedelbart på sitt knä.
-Mi ont knäet, Eva blåsa.
-Men vad har du gjort? Har du sprungit jättefort?
-Mmm, sa lilltrollet och nickade frenetiskt, lammla
-Du ramlade, ja, sa jag och blåste på knät och så var det bra med det.

Vi åt middag, tittade på TV en stund och så ringde mat-och-sov-klockan. Jag tog min vanliga näve piller och en liten sup hostmedicin och kröp i säng. Somnade relativt omedelbart och var bara uppe en gång för att kissa. Ändå är hela jag som en seg gubbe idag...

Jag gillar inte tisdagar

Igår var det olidligt varmt hela dagen... Hade jag kunnat krypa in i kylen hade jag gjort det *ler* Vi sov faktiskt riktigt länge, lilla M ville inte ur sin säng förrän klockan var halv tio. Då hade hon förmodligen varit vaken en bra stund för hennes "bebis" var avklädd och kläderna låg utslängda på golvet. Skönt ändå att hon lät oss sova ända till halv tio...

Vi kom snabbt ur sängen och alla efter varandra in i duschen och så till frukost. Det var redan varmt, molnigt och kvalmigt och VARMT. Vi bestämde oss ändå för att åka på bakluckeloppis igen. Det har blivit stående söndagsnöje. Som vanligt fyndade vi och köpte den här gången en taklampa, exakt likadan som en vi redan har. Mycket nöjda men VÄLDIGT varma åkte vi hemåt men bestämde oss för att besöka Ica Maxi på 421. En vanligtvis väldigt sval affär.

Vi handlade lite granna och åkte hem, efter en glass. Väl hemma packade vi in alla varor och lade oss för att sova middag. Vi sov som små grisar i nästan 2 timmar *ler* Skönt. Jag vaknade full av energi och bestämde mig för att baka banankaka. Vi hade några bananer som låg och var i princip helt svarta och det är ju såna man ska ha till banankaka. När jag plockat fram det jag behövde upptäckte jag att vi glömt köpa ägg. Bara att knalla iväg till den lokala affären. Inte långt men attans var jobbigt det var. VARMT och alldeles tjockt i luften.

Sambon tyckte jag var knäpp när jag drog igång ugnen och värmde lägenheten ytterligare men det blev en fantastiskt god kaka, pannkaka som lilla M sa *ler* Nej, banankaka, sa jag men pannkaka sa hon igen. Den blev riktigt god i alla fall och vi åt den tillsammans med glass efter maten.

Lilla M var jättetrött så vi stoppade henne i säng vid sju och lämnade henne med mamman hemma medans jag och sambon åkte ut till havet och badade *LER* Det var kallt, riktigt kallt i vattnet men OOOO så skönt. Sambon var i men klättrade ur nästan med en gång, han har en krånglande muskel i revbenstrakten och fick något slags krampkänning så fort han kom i vattnet.

Jag låg där och flöt en stund och sedan klättrade vi upp på berget och satt där en stund. Nakna på en klippa. I nästan en timma satt vi där och bara njöt. Det var fortfarande varmt men inte längre olidligt och vattnet hade ju svalkat oss ganska rejält. Klockan var ju sent och solen hade ju knappt visat sig på hela dan så efter en stund var vi ensamma kvar på klipporna.

Trots ett kallt bad satt vi där och blev inspirerade *ler* och eftersom vi var ensamma lät vi inget hindra oss från att njuta av varandra. Vi flyttade oss bara lite så inte båtarna i vattnet skulle gå på grund, distraherade av ett så vackert par i sina bästa år *LER* som ägnade sig åt varandra i solnedgången...

Äntligen fredag!

Idag är jag trött. Så oerhört trött. Jag sitter med remisserna på jobbet och gör fel, ideligen. Jag blir tvungen att kontrollera att jag gjort rätt och så blir jag osäker på att jag kommer ihåg rätt och måste kontrollera det. Jag blir tokig! Det känns som om jag har kola i hela huvudet, tankarna liksom fastnar i den sega smeten. Förut i veckan har jag varit på topp, verkligen. Jag har känt energin strömma igenom mig på ett sätt jag inte gjort på bra länge...

Men i onsdags kväll tog energin liksom slut... Promenaden ut till det nakenbadet var hemskt och jag var grinig som f*n när vi väl kom fram. Efter ett svalkande dopp kvicknade jag till och efter en stärkande måltid var livet bra igen. En god bok, en varm klippa, solen, en ljummen vind och så mannen *ler* Han kunde inte låta bli att fingra på mig och vi hade väldigt trevligt tillsammans, nakna i solskenet på en klippa vid havet.

Jag skulle tro att de få som fanns kvar runtomkring oss trodde jag fick en så fantastisk orgasm när jag plötsligt började skrika... och jag måste ju erkänna att det förmodligen lät ganska likt *leR* Sanningen är dock att jag fick kramp i ena vaden. Det gjorde vansinnigt ont och hjärnan slutade upp att kommunicera med munnen. Med gester lyckades jag skrikande av smärta få mannen att förstå vad han skulle göra och det släppte av. Så fort han släppte min fot drog det dock till igen och jag låg där och skrek igen. Jag slog honom på benet tills han återigen förstod vad han skulle göra och krampen/smärtan släppte av. Tyvärr upprepade sig historien och krampen slog till igen så fort han släppte trycket. Den här gången förstod han direkt vad han skulle göra och gjorde så.

Krampen släppte och efter en stund lyckades jag komma upp i stående så jag kunde sträcka lite själv. Vi packade ihop och drog hemåt. Promenaden över berget var lika hemskt som på vägen dit och när vi väl var ända hemma var jag HELT slut och föll i sömn jag tror i samma ögonblick jag lade huvudet på kudden... I går var jag trött och idag är jag som sagt ännu mer trött...

Thank God It's Friday!