Katten Gustaf gillar inte måndagar, jag gillar inte tisdagar. Jag vet att jag sagt det förut men tisdag är verkligen veckans värsta dag. Igår mer eller mindre studsade jag ur sängen, trots att jag sovit dåligt. Idag släpade jag mig ur sängen fastän jag sovit riktigt gott inatt...
I går eftermiddag satt jag och bara längtade efter att få gå hem men pliktskyldigt stannade jag tills klockan var 16:20 trots att jag kommit 30 minuter tidigt till jobbet och jag egentligen, rent tidsmässigt, kunnat gå vid kvart i 4 utan att förlora flex. Det kändes bara så larvigt att lämna 5 diktat kvar tills idag så jag skrev dom ju innan jag drog mig hemåt.
När jag klev ut genom dörren härnere slog värmen emot mig... På 50 meters promenad till lilla bilen var jag genomsvett. I lilla bilen var det självklart bastu. Hela vägen hem satt jag och längtade efter att få möta lilla M innanför dörren och känna hennes knubbiga små armar om mina ben. Det är en ren fröjd att komma hem och hur sur man än varit på dagen blir man omedelbart på gott humör när lilla M kvittrar på för fullt.
Jag spanade i fönstret efter henne men hon var inte där. Hon sitter säkert i poolen på balkongen, tänkte jag, men när jag kom in i trappuppgången såg jag att hennes vagn inte stod där. Det ekade av tystnad när jag öppnade ytterdörren och försiktigt ropade:
-Hallå?! R svarade, lite frånvarande:
-Det finns färskt kaffe...
Inga rosiga barnkinder och inga knubbiga små armar. Inga kramar och inget kvitter. Jag pussade på min man och frågade efter lilla M och hennes mamma. Dom var ute och skulle inte komma hem på ett par timmar, förmodligen. Var jag kanske intresserad av att åka och bada innan maten?
En stund senare låg jag och flöt i det kalla havsvattnet. Jag verkligen kände hur livsanden vaknade till liv igen. Jag klättrade upp och satte mig på en sten, det blåste lite granna och 10 minuter senare var jag torr. Man kan inte annat än att njuta hämningslöst av att vara naken på en klippa i en ljummen vind. Mannens muskel krånglade fortfarande så han kom bara i upp till naveln, ungefär, men det räckte för att kyla ner honom till normal tempratur.
Väl hemma igen hann vi precis få i ordning maten tills lilla M och hennes mamma kom hem. Lilla M sprang in genom dörren och pekade omedelbart på sitt knä.
-Mi ont knäet, Eva blåsa.
-Men vad har du gjort? Har du sprungit jättefort?
-Mmm, sa lilltrollet och nickade frenetiskt, lammla
-Du ramlade, ja, sa jag och blåste på knät och så var det bra med det.
Vi åt middag, tittade på TV en stund och så ringde mat-och-sov-klockan. Jag tog min vanliga näve piller och en liten sup hostmedicin och kröp i säng. Somnade relativt omedelbart och var bara uppe en gång för att kissa. Ändå är hela jag som en seg gubbe idag...
Jag gillar inte tisdagar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar