Ja, det började väl med att sambon väckte mig strax före halv 6 i morse. "Jag har räknat fel. Du får se till att ungarna kommer iväg sen, samtidigt som du går" Jaja, svarade jag och somnade om.
Klockan ringde 06:00. Jag snoozade till 06:09 och sen klev jag upp. Drog på mig morgonrocken och tassade iväg, in till sonens rum. Drog undan gardinerna och fällde persiennen så det kom in ljus. Förklarade för sonen att de skulle åka bussen själva till sambons jobb. Inga problem.
Så knackade jag försiktigt på bonussonens dörr, stack in huvudet och sa "NN har räknat fel, han har åkt i förväg. (han drog täcket över huvet och vände sig mot väggen och började mumla ilsket) Ni får åka bussen själva, samtidigt som jag går, vid kvart i 7" Så gick jag vidare till badrummet och in i duschen.
Några minuter senare öppnar bonusen dörren och meddelar "Jag åker nu" "Nej, svarar jag, ni åker sen, när jag går, vid kvart i sju" Jag fick följa efter honom in på hans rum, droppande vatten överallt. "Ni åker tillsammans, och vi går härifrån tillsammans, vid kvart i 7" upprepar jag. Han sträcker irriterat ut armen mot sonens rum och säger "Jag tänker inte vänta på honom, det tar ju 3 timmar för honom att gå upp" "Du väntar tills vi alla går tillsammans, vid kvart i 7" så uppmanar jag samtidigt sonen att gå upp, eftersom jag står och droppar mitt i hallen mellan killarnas rum, och går tillbaka till duschen. Måttligt irriterad.
När jag kommer ut ur duschen håller sonen på att fixa frukost. Bonusen surar på sitt rum. Jag frågar bonusen om han tänker passa på att äta frukost men det vill han inte. Blicken landar på hans allergimedicin och jag frågar om han tagit sin medicin. "Nej, tänker jag inte ta"
Jag plockar fram kläder åt mig och klär på mig. Går ut i köket och tar min medicin. Ser bruken med krom och tar en sån och kommer då på att bonusen brukar ta såna och då frågar jag om han ska ta dom. "Nej, tänker jag inte. Kan jag få vakna? *ohörtbart mummel* ont i benet *mummel* JAG HITTAR INTE MINA LURAR" skriker han åt mig och fortsätter in på sitt rum och SMÄLLER igen dörren.
Sannolikt hanterade jag situationen felaktigt men det stod mig upp i halsen så jag följde efter, öppnade dörren väldigt hårt så den slog i väggen. (tur att där sitter en dörrstopp i golvlisten) och så började vi skrika åt varann.
Han klättrade upp i loftsängen och fortsatte skrika liksom jag stod kvar på golvet och skrek. Efter en kort skrikmatch vrålar han "JAG RINGER PAPPA" "JA, GÖR DET DU, SÅ FÅR VI SE VEM HAN SKÄLLER PÅ" pappan/sambon fick ner honom från sängen medans jag fixade min morgonfikalåda.
Jag tog mina grejer och frågade killarna om de hade sina grejer. Bonusen stormar ut genom ytterdörren "Har du dina badkläder?" ropar jag efter honom men han rusar vidare. Jag bestämmer mig för att ta bilen och köra killarna till sambons jobb, eftersom jag inte gärna ville släppa ut dom på stan själva i det tillstånd bonusen var, så jag rycker åt mig bilnycklarna och springer efter bonusen. "NN vi tar bilen istället, kom tillbaka" han pratar i telefon och bara går vidare, ner för trappan och runt hörnet.
Ja, det är ju bara att lämna bilen och följa efter. Sambon ringer, till sonen eftersom jag inte hört min mobil, och vi pratar. Han har lyckats lugna sonen lite grann i alla fall. Vi kommer till busshållplatsen i väldigt god tid och dessutom är bussarna lite sena (till första hållplatsen, HUR?!). Sonen och jag sitter i busskuren och bonusen sitter på en bänk längre bort och kastar sura blickar runt sig...
Tydligen är jag kvinnan/styvmodern från helvetet...
