Det är tisdag förmiddag och jag fryser, jag frös igår och jag fryser precis lika mycket idag. Jag gillar verkligen inte att frysa men … vad gör man? Det har äntligen blivit vinter, alltså snö och kallt, vilket inte borde vara så konstigt eftersom det är slutet av december men jag fryser… Jag har drömt om pälskappor i natt… Varma, goa, tunga, second-hand-pälsar… Undrar om det går att få tag i nån..? Jag har försökt förut, i Göteborg, men lyckades inte där, sannolikt eftersom jag då drog en större storlek. Nuförtiden är jag mer normal så kanske går det att få tag i en… Då skulle jag i alla fall inte behöva frysa utomhus. Inne på jobbet fryser jag ju nu, och igår, och rätt många andra dagar men just nu skyller jag det på att värmesystemet här på sjukhuset inte hunnit förstå att det är kallt ute…

För att knyta åter till mitt inlägg igår så blev jag glad igår kväll, när jag tog upp min telefon för att kolla facebook lite snabbt  i en reklampaus och den ringde precis då. Det var Han förstås och vi pratade faktiskt längre än vi brukat göra, hela 33 minuter och 19 sekunder. Han lät mer som sig själv igen och mina förhoppningar inför framtiden har fått nytt liv...

Måndag, 28 december…

Jag har aldrig särskilt höga förväntningar på julen som trevlig högtid… Detta år sa jag till sonen redan i oktober att om han ville fira jul fick han snällt åka till farmor och farfar, eftersom jag tänkte vägra. Jag har inte pyntat, inte städat ens, inga ljusstakar i fönstren och precis samma gardiner som jag satte upp i somras, när jag flyttade in. När kören började öva adventssånger ville jag inte men sjöng ändå och när första advent väl kom så var det ju trevligt och jag tänkte att kanske kan det kännas lite bra till jul i alla fall… Julen närmade sig och mamma bjöd till kalas på juldagen, hennes man fyllde 60 år. Det måste man ju gå på men jag tänkte verkligen 60-årskalas och inte jul. Den andra kören började öva julsånger och julradio.se fick faktiskt vara med på ett hörn de sista två veckorna innan jul. Stämningen började ändå puttra lite. Pappa bjöd till julkalas på annandagen och jag tänkte då att jag kommer visst inte undan så för all del. Jag bjöd med mannen i mitt liv både till mamma och till pappa och fick väldigt svävande svar, ända tills bara ett par dagar innan då han sa att jo, Han kommer.

Jag skjutsade sonen till farmor och farfar den 23:e och såg fram emot en kväll i stillhet innan jag på julaftonens morgon tog tag i den eftersatta städningen av mitt hem. Jag städade och städade och plockade och gick ut med soporna flera gånger. Till slut var allt i ordning och rent, utom sonen rum som han får städa själv, men dit stängde jag bara dörren. Efter ett bad sjönk jag ner i soffan och zappade runt bland just inget. Mannen i mitt liv skulle ringa när han var klar med firandet hos sin mamma och jag väntade och väntade, Han hade sagt att det nog inte skulle ta så lång tid men tiden gick och gick. Strax efter klockan 20 ringer Han då till slut och börjar med att Han inte är på topp och Han kommer nog inte ikväll. Sannolikt hör Han faktiskt hur besviken jag blir så en stund senare säger Han att jo, Han ska bara duscha så kommer Han.

Således ringer det på min dörr strax efter 21 och där står Han, äntligen. Han känns dock lite avvaktande men jag tänker att Han är orolig för att träffa min släkt, vilket jag absolut förstår. Vi tittar på Tomten är far till alla barnen och går sedan och lägger oss. Somnar och sover, vaknar och kliver upp utan närmare kontakt än ligga på armen en stund… Känns lite konstigt men jag tänker den där oron inför familjen igen.

Precis när jag är på väg till köket för att hälla upp kaffe kramar Han om mig bakifrån och säger att Han måste berätta nåt. Han börjar med att han tycker väldigt mycket om mig och då svarar jag ”vilken tur”, Han fortsätter dock med att Han måste backa lite eftersom Han har en ny situation att förhålla sig till. Han har en äldre bror som är förlamad från bröstvårtorna och ner efter en trafikolycka för fem år sedan. Dagarna innan jul meddelade dom att brodern och hans fru ska skilja sig och att frun i fråga dricker för mycket. Brodern klarar sig förstås inte själv och Mannen i mitt liv tror förstås att Han kommer att få hjälpa brodern mycket mer än tidigare. Han säger att Han måste få vara ensam ett tag och landa i det nya, Han brukar dra sig undan och vara själv när det blir för mycket, säger Han.

Jag blir förstås helt ställd och häller upp kaffe och så sätter vi oss i soffan igen, jag kryper in så nära jag kan och funderar på vad jag ska säga… Jag kommer inte på så mycket bra direkt så jag säger just det, ”jag vet inte vad jag ska säga nu”. En stund senare poppar en tanke upp i mig och jag säger försiktigt ”Jag tenderar att rusa på för fort ibland…” Han kontrar då med ”det är inte du, det är jag” varpå jag kommenterar ”det är ju en klassiker” och Han svarar ”jomen denna gång är det ju sant”. Vi dricker kaffe i tysthet en stund och efter en stund börjar Han prata om sin bror och allt det igen och jobbet och mycket där och bla bla bla. Jag påpekar försynt att om Han har det jobbigt vill jag finnas där och stötta Honom. Jag berättar kort om då för några år sedan när jag var deprimerad och hade ångest och hur jag nog inte kommit igenom det utan det stöd jag då fick från exet och hans ex, läkemedel och en samtalsterapeut. Jag är osäker på om Han riktigt förstod mig men snart satt vi där båda och två och kämpade mot tårarna. Jag sa ”minns du vad du sa till mig när jag protesterade mot att du skulle köpa vinterdäck till mig?”, han mindes inte det så jag fick snällt påminna honom om det, dels vad jag sagt, att jag var van vid att klara mig själv, och hans svar, som etsat sig fast i mitt sinne ”jomen den här gången behöver du inte det” och jag hoppas verkligen att han förstod vad jag menade… Han drack dock upp sitt kaffe och åkte hem.

Han ringde på kvällen, när han satt i bilen, och vi pratade en kort stund. Han sa att han skulle ringa igen dagen efter vilket Han gjorde, också en kortis. Igår kväll skulle Han också ringt men det samtalet uteblev… Självklart är jag nu orolig för att Han ska backa undan för långt, avsluta vår relation helt enkelt, även om jag inte riktigt tror att det går så långt. Han har varit väldigt kärleksfull och omtänksam hela tiden och jag har verkligen känt mig uppskattad och jag har försökt att inte rusa på för fort men man vet ju inte… Jag hoppas förstås att han ringer i kväll och inte bara en snabbis då utan dom vanliga 25 minuterna…

Idag är det torsdag och klockan är inte ens åtta på morgonen… Jag sov hos Honom inatt, som vanligt, och det är alltså bara knappt två timmar sedan Han höll mig i sina armar men jag vill bara tillbaka dit. Han jobbade sent igår, kom inte hem förrän klockan var närmare 21 så vi kröp ner i sängen ganska snart eftersom vi båda var trötta, som vanligt vid den tiden. Själv kom jag till Hans lägenhet vid 17-tiden redan och avnjöt en kopp kaffe tillsammans med en tallrik full med kamben i soffan framför TV:n där jag sedan stannade. Jag såg lite allt möjligt och läste en bok samtidigt, något som jag inte gjort på länge. Jag var helt själv, det var tyst och lugnt och jag njöt verkligen för fulla muggar, trots att Han saknades. När Han väl dök upp såg jag ett program om julbak med kändisbagare så Han satte sig hos mig i soffan en stund men vi insåg snart att vi båda var för trötta varför vi kröp ner i sängen och slötittade på Pretty Woman tills våra vandrande händer distraherade oss och vi försjönk i vår lust.

I vanlig ordning somnade jag på hans arm för att senare flytta mig och jag sov, och drömde riktigt gott men vaknade, som vanligt, synnerligen tidigt och var tvungen att gå upp och kissa. Jag måste nog sluta dricka kaffe på kvällen, det gör jag bara hos Honom, aldrig hemma. Hur som helst försökte jag verkligen smyga men badrumsdörren knarrar och där är nån fläck på golvet som låter när man kliver på den så självklart vaknade Han. Vi trasslade ihop oss igen och jag somnade igen, drömde mer och vaknade inte igen förrän hans alarm ringde vid halv-sex-tiden. Han låg kvar och drog sig en stund och det var tydligt att Han inte alls ville kliva upp vilket Han påpekade efter en stund. Han gjorde mig uppmärksam på en av anledningarna och då kunde vi ju inte annat än att göra något åt det. Mitt alarm gör sig påmint klockan 06 och det var lite mitt i men, ja, vad gör man? Stänger av och njuter färdig förstås.

Han fick förstås bråttom iväg sen eftersom han inte klivit upp när han tänkt sig men även om just denna övernattning inte innebar så mycket goda samtal och tid tillsammans som andra onsdagar var det nåt, bättre än inget, förstås. Vi ses igen i morgon kväll, hotellövernattning i Jönköping då jag ska dit på julbord med jobbet och inte alls har lust att åka 12 mil hem efteråt. Hans förslag att sova över men jag som betalar denna gång. Jag ser verkligen fram emot det, både att träffa alla som jobbar i Jönköping och själva festen men i synnerhet just hotellnatten med mannen jag älskar… 

I dag är det fredag! Jag har sovit som en sten inatt, som tur är. Eller tur, jag tog två sömntabletter så tur hade inte med saken att göra. Jag var så trött igår, hela dagen, att jag knappt kunde tänka och kroppen ville liksom inte alls röra sig. Jag tillbringade föregående natt hos Honom och då jag sovit gott utan tablett två nätter innan trodde jag förstås att det skulle gå en tredje men icke sa nicke, jag låg och snurrade hela natten, kändes det som i alla fall. Givetvis vaknade vi tidigt, som vanligt, och … umgicks en stund innan vi klev upp.

Onsdagseftermiddagen förflöt på ett bra sätt, jag lämnade jobbet lite tidigare då jag skulle vara i Aneby klockan 16 för att byta däck, igen. Detta gick helt utan problem och jag och däckmannen hade en trevlig pratstund medan hans hantlangare skötte arbetet. När det var klart åkte jag till Konsum och handlade lite och sen åkte jag till Honom. Han skulle jobba lite längre än vanligt och sedan klippa sig så jag visste att jag skulle vara ensam ett par timmar.

Eftersom det är så varmt i hans lägenhet fick jag ju börja med att klä av mig ett par lager och då noterade jag att huvudgaveln till den nya sängen inte kommit på plats än varför jag ordnade detta. Jag gick in i badrummet och irriterade mig, igen, på att handtaget satt löst så jag fixade det och sen ut i köket för att börja med maten. Där har inte lampan i köksfläkten lyst på länge varför jag bytte lampan där och sen skar jag mig det första jag gjorde när jag satte kniven i vitkålshuvudet. Som tur är vet jag vart Han har plåstren, det är inte första gången Hans knivar attackerar mig, så det var ju bara att plåstra om och sen fortsätta.

Eftersom jag var helt ensam satte jag igång spellistan med altstämmorna till ena kören jag är med i och så sjöng jag för full hals medan jag strimlade vitkål, lök och purjolök. När allt åkt ner i grytan med en massa smör, muskotnöt, salt, peppar och ingefära satte jag mig vid mina korsord och så växlade jag mellan spisen och korsorden, sjungande för full hals, tills Han kom hem, tidigare än utlovat eftersom Hans frissa ställt in.  Jag upplyste Honom om att kniven attackerat igen och sa att det måste vara för att Han har knivar för vänsterhänta men detta förnekade han bestämt.

Vi drack kaffe i soffan när han duschat och så satt vi och pratade en lång stund. Klockan rusade på och vid halv åtta gjorde vi (Han) färdigt maten och så satte vi oss och åt och då började sändningen från handbolls VM för damer varför vi såg på den. Jag är oerhört förtjust i handboll och kan mycket och många spelare så diskussionen gick hög emellanåt. När vi väl ätit klart och själva matchen kommit igång kom tröttheten snart smygande och när Han märkte att jag nästan sov mot hans axel föreslog han att vi såg färdigt på den andra TV:n, i sovrummet. Jag kunde ju inte säga att jag inte var trött så så blev det.

När första halvlek var över trasslade jag in mig i Honom och slumrade till. En kvart in i andra halvlek vaknade han till och undrade om jag skulle se mer och nej, det kändes onödigt då det bara var en kvart kvar och Sverige ledde med 15 poäng så vi stängde av TV:n och somnade. Jag vaknade en stund senare och flyttade mig till andra halvan av sängen där jag sedan låg och snurrade länge innan jag slumrade och vaknade om vartannat. Så småningom somnade jag nog en aning mer än slummer men jag vaknade jättetidigt och började snurra igen. Jag vet inte om jag råkade väcka Honom men snart sträckte han sig efter mig och jag kröp intill och lyckades slumra till igen. Något senare vaknade jag av vandrande händer och snart var jag vaken men hade absolut inget emot det…

Den förlamande tröttheten kom över mig vid tiotiden igår och framåt eftermiddagen ringde jag sonen och ställde in hans träning. Pappa brukar ju köra honom men just igår skulle han på julbord så jag hade åtagit mig att köra trots att det skulle ha blivit rejält sent, träningen börjar 20 och håller på i en och en halv timma och så lite restid på det så hade vi inte varit hemma förrän vid 22 och det kände jag att jag inte skulle orka. Jag passade på att svänga förbi hos min favoritbilhandlare och hittade där ett passande objekt som jag ska provköra i eftermiddag...

Jösses, måndag, klockan är halv två och jag är trött… Sovit riktigt illa i natt men jag sov å andra sidan gott, och länge, de två föregående nätterna… Det kanske jämnar ut sig i slutändan men just nu känns det i kroppen att nattvilan inte varit tillräcklig.

Även denna helg har förflutit utan Honom då Han har jobbat. Jag har just inte gjort så mycket, förutom tvätta, diska och sånt förstås. Typiskt vore förstås om Han kan träffas nästa helg när jag ska sjunga i kyrkan med kören, men vi får väl ta en dag i taget fortsättningsvis också.. Julen står för dörren och det verkar som om jag inte kommer undan i år, jag måste tydligt fira jul, både hos mamma och hos pappa. Min förhoppning är förstås att Han följer med mig, och kanske att jag får följa med Honom till hans släktingar. Han blev rejält förvånad när jag började prata om att mamma ringt och bjudit till jul och sedan frågade hur hans planer för julen såg ut, tyvärr så verkade det inte riktigt som om Han räknat med att vi skulle ses under julen…

Nu har klockan rusat vidare till halv fyra och tröttheten sitter i, trots kaffe och konversation för en stund sedan… Mörkret sänker sig utanför och jösses vad jag mest bara vill åka hem och krypa ner i sängen men nej, sonen har handbollsträning och pappa, alltså min pappa, som brukar köra åt båda hållen kan inte hämta idag så jag måste iväg till Hultsfred och hämta sonen så då tänkte jag slå två flugor på en smäll och gå en LÅÅÅNG promenad på löpbandet på gymmet där. Just nu är inte motivationen på topp men tänker jag en stund till på den där klänningen jag tänkte ha på julfesten med jobbet om elva dagar kanske jag känner motivationen rinna till…

Ja, torsdag förmiddag igen. Idag är jag pigg och känner mig faktiskt relativt utvilad. 

Igår eftermiddag när jag anlände till Honom vände vi i princip i dörren och åkte till den lokala möbelhandlaren. Han beställde en ny säng och en ny soffa för snart två månader sedan och nu äntligen ringde dom i måndags och sa att grejerna kommit hem. Det var en liten möbelaffär men dom har fina saker… Vi tittade runt lite och han betalade det han beställt och sen åkte vi hem till Honom och väntade på leveransen. Efter mycket bärande och ihopmonterande (män bar och monterade, jag tittade på) kunde vi äntligen ta en kopp kaffe i den nya soffan för att sedan bädda iordning sängen. Det blev riktigt bra, nya täcken, kuddar, lakan och örngott i den sprillans nya sängen.

Båda undrade vi om den var bekväm att sova i men vi lagade middag (han lagade mat, jag löste korsord) istället och i vanligt ordning åt vi den i soffan framför TV:n. Högre soffa innebär en obekväm ätställning och bordet passar ändå inte med den nya soffan så jo, han höll nog med om att det kanske är lika bra att köpa ett nytt soffbord också… Skön soffa, det gick utmärkt att sitta nära med armen om axeln och nästan somna i den också ;-) 

Vi gick förstås och lade oss ganska snart och då upptäckte han ju att den nya sängen är högre än den gamla vilket innebär att det var väldigt svårt att se TV:n därinne… Han sa till sig själv att han skulle kontakta radiohandlaren och be denne komma och montera upp TV:n på väggen… Jag kallade det butterfly effect men på svenska kallas det nog för dominoeffekt, vilket är vad det blir i dessa fall… Sängen var i alla fall skön och min nya app sa att jag sovit 102 % av mitt mål, åtta timmar, det stämmer nog inte riktigt då jag har tydliga minnen av att jag varit vaken och varit för varm i det nya täcket men sovit har jag gjort och jag är inte utmattad av sömnlöshet idag, vilket jag varit två dagar i rad tidigare

Idag är det måndag och jag har inte träffat Honom sedan i fredags morse. Han har jobbat hela helgen… Vi har dock pratat i telefon, ganska länge, varje dag. Ena dagen pratade vi om att man kan planera hur mycket som helst, det blir ändå aldrig som man tänkt sig, man får bara hoppas att det blir bra ändå. Han säger då ”Ok, så om vi tänkt bosätta oss i Spanien men hamnar i Danmark istället så är det ok?” Notera här ”vi tänkt bosätta oss”. Jag tror inte att han tänkte på vad han sa men mitt hjärta stannade en stund, tror jag, men jag fann mig snart och påpekade att Danmark är ett problem eftersom jag inte fattar nån danska knappt och att jag är bättre på spanska, konstigt nog.

Igår kväll när vi pratade säger han att han måste jobba hela nästa helg också… Jag frågade en extra gång om han jobbar på onsdag kväll och det försäkrade han mig att han inte ska göra. Det blir dock långt mellan träffarna och jag suckade och påpekade att jag vant mig vid att träffa honom hela tiden. ”jamen jag går ingenstans” säger han då och då stannade mitt hjärta igen, trots att jag inte alls är säker på att han vet vad han sa, egentligen…

Sammantaget har det varit en bra helg, mycket vilsam och jag har ändå hunnit ifatt med hushållsarbetet hemma och gjort ett tappert försök till att umgås med sonen… Jag verkar dock helt ointressant, om han inte vill ha mer pengar förstås…

Det är torsdag och klockan är 13. Jag brukar inte bli trött efter lunch nuförtiden men idag slog tröttheten till rejält, alldeles nyss. Måste nog ta lite kaffe.

Jag sov hos Honom från lördag till söndag och vi bubblade in oss rejält. När jag på söndagen vid lunchtid tittade till min telefon hade jag missat samtal från både mamma och pappa och dessutom ett sms från mamma där hon undrade vart jag var. Jag ringde upp och sa att jag var hos Honom så då förstod hon ju. När jag sedan ringde pappa ville han berätta att dom slaktat ett par lamm och han undrade om jag ville ha. Givetvis vill jag ha lammkött, det är riktigt gott, vilket jag talade om för pappa med tillägg av en stilla undran om vart jag ska ha det, min frys är ju full. Mannen i mitt liv erbjöd sin frys och löste således det problemet också.

Efter kören i tisdags kväll åkte min väninna och jag till pappa för att hämta lammet. Det var inte styckat än, där hängde tre stycken slaktade lamm på logen och pappa sa ”välj ett!” så jag tog det längst till höger, dom var ju likadana. Så sågade och skar pappa medans jag höll i och så packade vi allt i en stor plastlåda som sedan fick stå i min bil tills jag kom till Honom igår eftermiddag. Jag hade förberett och packat mina knivar och mitt förklä men det visade sig att Han bara har EN skärbräda så det slutade med att Han skar och jag packade i påsar och såg beundrande på Honom *ler* Jag var dock noga med att påpeka att jag hade kunnat göra det själv att det absolut inte var meningen att han skulle göra det.

Detta pågick ett par timmar och när allt var klart var frysen full och vi hungriga så vi åt entrecote med sparris och chilibearnaise och sen stupade vi i säng. För en gångs skull sov jag riktigt gott på bara en sömntablett. Jag har annars haft väldigt svårt för att sova i Hans säng men, peppar peppar, inte denna gång. Det verkar dock som om det blev lite för kort, vi vaknade tidigt, som vanligt, och kramades en stund på morgonen innan våra alarm ringde. Nu är jag trött, som sagt. Kan tänkas att kvällen blir lite halvjobbig då jag ska iväg på möte med facket med efterföljande julbord, i Nässjö. Efter detta åker jag till Honom igen, annars hade jag inte varit hemma förrän närmare 23 ikväll och då brukar jag ha sovit i 1,5 timma redan så, nej, åka till Honom är en bättre lösning *LER* Jag ser fram emot en andra natt på raken i Hans säng, även om det blir sängläge relativt omgående efter att jag anlänt dit. Skönt att vi båda är trötta på kvällarna och lägger oss tidigt...

Idag är saknaden riktigt jobbig… Tisdagsjobbig, fast det bara är lite drygt ett dygn sedan vi sågs. Sannolikt ses vi i morgon men Oj! Vad det är långt till i morgon när det känns så här i kroppen… Jag skrev häromdagen att jag längtar efter en vardag med denne man och den känslan har tilltagit, behovet av honom ökar stadigt…

Ja, nu är det torsdag och jag har tillbringat natten hos Honom. Mina ärenden på stan igår drog ut på tiden så jag var inte där förrän 20 över fem och jag hade andan i halsen och var lätt stressad när jag väl anlände men i vanlig ordning släpper all oro och stress redan vid första kramen.

Vi kunde inte riktigt släppa taget om varandra utan blev stående i köket, tätt omslingrade. En lång stund och rätt många klädesplagg senare sitter vi i soffan och ser på SÄPO:s presskonferens om den höjda nivån, bla bla. Jag blev jättetrött och höll på att somna mot hans axel flera gånger varför han fixade mat och jag höll honom sällskap och löste färdig korsordet från förra veckan istället.

När vi ätit blev jag ännu tröttare så snart gick vi och lade oss i sängen, med TV:n på, istället. Han låg nog vaken en stund men jag somnade, intrasslad i honom. Senare lösgjorde vi oss från varandra och sov var för sig några timmar men någon gång tidigt på morgonen vaknade vi och trasslade ihop oss igen och vi hade underbart morgonsex. Efteråt låg vi ihopslingrade ganska länge innan det väl var dags att faktiskt kliva upp. Så nu sitter jag här och saknar honom, som vanligt på torsdagsförmiddagar

Onsdag med fjärilar

Onsdag eftermiddag, klockan är snart 14. Om tre timmar är jag hos Honom, om mina ärenden på stan flyter utan problem förstås. Jag börjar bli sådär fånigt nervös och orolig nu igen, trots att jag inte varit det inför våra träffar de senaste veckorna. Jag förstår det inte…

Nu är klockan 20 i fyra och jag ska snart packa ihop mig och dra ut på stan för mina ärenden, därefter går färden till Honom, med fjärilar i magen… Jag verkar inte bli av med dom idag :-/ förmodligen släpper dom när jag faktiskt står där och håller om honom :-)

Jag har tillbringat natten hos Honom och jag saknar honom redan, trots att det bara är knappt 4,5 timma sedan vi skiljdes åt.

Igår eftermiddag hann jag knapp in genom dörren förrän vi var på väg ut igen, till hans kompis’ däckverkstad. Där lämnade vi av mina vinterhjul då jag behöver nya däck, relativt omgående. Helst vill jag tjurigt vägra ta emot hjälpen men jag har resonerat fram och tillbaka med mig själv så länge nu att jag valt att svälja min stolthet och släppa mitt kontrollbehov och tacksamt låta Honom hjälpa mig. Jag tror ändå att han förstått att det är jobbigt för mig, han frågade hur det gick med kontrollbehovet och jag fick ju svara ärligt att det är jobbigt, för det är det. Jag jobbar med det hela tiden och det kan nog vara så att det börjar släppa lite, åtminstone när jag är med Honom…

Konstant sitter jag och drömmer mig bort till en framtid med en vardag med denne man… Att alltid få sova, och vakna, med Honom… En snart 47 år gammal man som aldrig delat folkbokföringsadress med någon, och så jag som har dåliga erfarenheter av samboliv… Hur skulle det gå? En före detta arbetskamrat träffade en ny man för några år sedan och strax därefter delade hon visdomsord på Facebook, jag minns inte den exakta ordalydelsen men innebörden var att rätt vad det är träffar du Honom, han som får dig att inse varför det inte fungerat med de andra. Det är förstås det jag hoppas på nu, att det är Honom jag äntligen träffat nu, 20 år för sent men bättre sent än aldrig…  

Jag längtar, hela tiden, efter hans närhet, beröring och tryggheten jag känner i hans sällskap

Igår pratade jag med Honom i telefon, igen. Vi pratar varje kväll nu *ler* Igår pratade vi först om ditten och datten och så nämnde jag mina vinterdäck igen. Han erbjöd sig ordna det åt mig för ett par veckor sedan men jag har stretat emot lite, jag har svårt för att låta någon göra saker åt mig. I vilket fall så åkte jag förbi däckverkstan i Vimmerby i går, på väg hem från jobbet. Det visar sig då att den stänger 17, varje vardag, och har inte öppet på helgen alls. Hur ska jag kunna köpa nya däck och få dom pålagda då? Så jag frågade Honom när hans däckman stänger sin verkstad och den stänger tydligen redan halv fem. Hur som helst så sa Han att
"Jamen det ordnar jag, /såhär och såhär/. Inga problem."
”Det låter så enkelt när du säger det” svarade jag och jo, han menade att just så enkelt är det.
”Jag är ju van vid att klara mig själv” kontrar jag med och vad säger han då? … ”Du behöver inte klara dig själv nu, jag ordnar det”

Idag mår jag jättekonstigt… Det är torsdag morgon och jag har tillbringat natten hos Honom. Inte sovit som jag borde förstås och det kanske spelar in. Ryggvärken är i princip helt borta idag, peppar peppar, ta i trä. Igår kväll kändes den dock ganska rejält och jag var orolig i kroppen och vankade av och an. Han såg förstås att jag hade ont och oroade sig. Vi handlade, åt gott och slötittade på TV. Trevligt hemmamys men han var trött och jag hade ont så det kunde förstås blivit bättre. När vi varit ute och handlat och precis kom hem fick jag någon slags värmeslag… Hans lägenhet är varm och skön, till skillnad från min plats på jobbet, så jag klädde av mig ungefär hälften men var fortsatt jättevarm, fick ställa mig i balkongdörren för att svalka mig. Nu på morgonen är jag precis lika varm, det känns som om det är 35° varmt och jag lider. Oron rasar i kroppen också, konstigt nog mer idag än i går, innan jag åkte till Honom. Det är ju annars då jag brukar vara orolig, men inte igår. Han var disträ, trött, såg sliten ut. Jag oroar mig, för allt möjligt, men idag även för honom. Det är nåt, nåt som inte är som det ska.

Jag är så trött att ögonen svider och det går trögt att tänka, ändå längtar jag redan till nästa onsdag då jag, förhoppningsvis, sover över nästa gång…

Måndag igen

I onsdags åkte jag hem till Honom efter jobbet, jag var där strax innan 17 och vi satt och pratade en stund innan vi gav oss ut för att handla middag. Jag fick en guidad tur genom hela Aneby och såg alla ställen han bott på och vart hans bror bor och så vidare, i mörkret dock så jag såg inte så mycket men trevligt var det. På Ica köpte vi lammytterfile och lite grönsaker och så åkte vi hem och lagade mat. Han var skeptisk till mitt förslag om kanel, ingefära och svartpeppar på köttet men så blev det. Givetvis var det jättegott även denna gång. Vi åt framfört TV:n och satt kvar där och såg nåt skitprogram och pratade tills han började gäspa alltför stort, runt 21, då vi kröp ner i sängen för att se på Grey’s Anatomy. Jag passade på att fråga om vi kunde ses i helgen och då velade han lite fram och tillbaka igen. Han var bortbjuden till vänner i Strömstad sedan länge och ville hemskt gärna träffa dom samtidigt som han förstås ville träffa mig. Det slutade med att frågade om jag ville/kunde följa med och det kunde, och ville, jag. Grey’s Anatomy såg jag inte men mysigt hade vi, både på kvällen och väldigt tidigt på morgonen ;-)

Fredagen började med tvättstugan från 06 till 10 och sedan följde jag med sonen till vårdcentralen och efter det packade jag och fixade till mig så vid 14:30 i fredags eftermiddag åkte vi från Aneby till Strömstad. Fyra timmar i bil på tråkig väg men konversationen flöt i princip hela tiden. Runt Uddevalla kom tröttheten över mig så jag nickade faktiskt till ett par gånger den sista biten. Det var väl ungefär vid den tiden jag kom på att jag missat att äta lunch. Ja, vi kom fram strax innan 18 i alla fall och några kramar till höger och vänster senare hade jag ett glas rosévin i handen. Ytterligare en stund senare fick vi mat, och mer vin och sen drog dom igång bubbelpoolen på uteplatsen. 5° varmt i luften, 38,5 ° i vattnet, trevligt sällskap och stillheten i ett hösttomt sommarstugeområde… Underbart.

Han går upp vansinnigt tidigt på fredagar, och jag gick upp strax före 06, så det blev ändå en tidigt kväll. Jag sov just inget i vanlig ordning, ny säng, massa okända ljud, och så mannen bredvid, jag har inte riktigt vant mig vid det än. Lördagen började ganska tidigt den också med Nyhetsmorgon och kaffe följt av frukost och sen mer kaffe innan vi gav oss iväg på utflykt till Saltö Naturreservat där vi promenerade ner till havet och två galningar faktiskt badade i det 10-gradiga vattnet. Jag var inte en av de två. Efter det åkte vi ännu längre västerut där vår värdinna hämtade humrar som vi skulle äta på kvällen och sen åkte vi tillbaka till stugan för att omedelbart ge oss ut för att grilla korv nere vid vattnet. Så åt vi grillad korv och drack vin, och lite whisky, och bara myste i kylan.

Väl tillbaka i stugan var jag ganska utmattad så jag gick och kröp ner i sängen och försökte sova lite vilket inte gick så bra. Jag hade precis slumrat till när Han kom och ville krypa ner också och då var jag plötsligt helt ointresserad av att sova. En lång stund senare satt jag i soffan igen med en stor kopp kaffe och sen var det dags att äta den där hummern, något jag aldrig ätit tidigare. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad. När alla ätit upp till och med de smala benens innehåll utbrast något ”Men vi har ju glömt champangen!” varpå den hämtades och försiktigt korkades upp och så drack vi skumpa innan vi gick på oxfilén… Ja, mycket mat blev det och köttet var fantastiskt.

Efter maten blev det soffan igen, med ett glas vin till innan bubbelpoolen sattes igång igen. Lika fantastiskt andra kvällen som första. Efter lite mera mys i soffan blev det relativt tidigt i säng ändå och jag sov faktiskt riktigt gott natten till söndagen som började tidigt med … umgänge… jag försökte somna om efteråt men det gick inte så det blev kaffe i soffan och det var då ryggen började protestera varför jag gick och duschade med tanken att jag skulle kunna värma upp mig för att böja mig tillrätta men det gick inte. Efter någon timma tog jag en Alvedon och en Ibumetin och då lättade det en aning men sedan åkte vi hemåt och tre timmars bilresa senare var jag tyst och sammanbiten mest hela tiden. Vi stannade som hastigast på CityGross vid A6 och köpte lite mat innan vi fortsatte hem till honom i Aneby. Han flyttade mina väskor till min bil och undrade om jag verkligen kunde gå i trappor då han bor på andra våningen. Klart jag kunde, men det gjorde jävligt ont, förstås. Väl inne rotade jag fram Ibumetin, Pamol och Diklofenak och försökte sitta stilla och bara konversera medan Han fixade mat och oroade sig för mig. Ungefär mitt i köttbiten kände jag hur värken dämpades och jag kunde slappna av en stund i hans soffa innan det var dags att åka hemåt sista biten.

Jag kontaktade en väninna på vägen hem och undrade om hon ville komma över och tjejsnacka på kvällen och det ville hon. Både hon och jag hade mycket att berätta och prata om så hon blev kvar i tre timmar. Jag tog sedan en handfull piller och kröp i säng där jag faktiskt sov gott hela natten. Jag vaknade i exakt samma position som jag somnade. Det är alltså måndag och jag lider, värktabletterna fungerar inte riktigt hela vägen, trots donationer från olika håll. Jag vet ju att inget ryggont blir bättre av att man är stilla så det blir till att knapra piller och försöka röra sig så gott det går tills det har släppt. Jag ränkar kallt med att vara bra i morgon. På onsdag ska jag till Honom igen och då måste jag ju vara frisk…

Nerver

Idag är det onsdag och jag ska träffa Honom ikväll. Hemma hos honom, för första gången. Han bor närmare mitt jobb än jag gör, fast åt ett annat håll, så jag kommer att kunna vara hos honom runt kvart i fem, om jag inte kör fel förstås och det säger alla att det är fullkomligt omöjligt men jag vet ju hur bra jag är på att hitta, alltså inte alls. Tack gode gud för GPS-navigation.

Trots att klockan nu bara är 10:20 känner jag av nerverna. Tänk jag begriper inte detta, varför blir jag så oerhört stressad inför en dejt med Honom?

I fredags skulle vi har fikat men vid lunchtid ringde han och sa att han måste göra det och det och det måste bli klart idag så… fika hanns inte med men han kom, iklädd arbetskläder, till mitt jobb strax efter lunch. Vi kramades, pratade lite och ja, en och annan puss också, och sen åkte han tillbaka till jobbet. Han åkte alltså ungefär 3,5 mil för att träffa mig i 20 minuter… Jag tycker förstås att det är ett bra tecken :-)

Vi pratade i telefon en stund i söndags morse och så igen i måndags kväll då vi bestämde att vi ska ses ikväll. Nog för att fika och prata är najs men det blir så kort och jag måste hela tiden kolla klockan för att inte missa bussen så jag föreslog att jag kommer till honom och sover över. Han tyckte som tur är att det är en bra ide så idag efter jobbet går färden åt ett annat håll än hemåt. Det ska bli intressant att se hur han bor, se honom i hans naturliga miljö, så att säga…

Torsdag

Idag är det lite jobbigt att dejta… Gårdagens dejt gick bra, förstås. Cafét var inte mysigare än de andra och kaffet smakade kaffe, precis som på de andra ställena. Mycket folk också så det blev lite svårt att prata helt fritt. Det blir nog café ett eller två igen i morgon. Ja, vi ska fika igen i morgon och det är ju bra men det är ju för att vi inte kan ses i helgen…

Alltid när jag är med denna man känns allt hur bra som helst men ibland dyker tvivlen upp, när han inte är på samma plats som jag då alltså… Jag vet ju att jag inte ser igenom folk, det har jag ju fått lära mig den hårda vägen. Och jag vet också att jag fortfarande envisas med att, nästan alltid, tro det bästa om folk, även om jag har mina negativa stunder då jag tror det värsta om folk. Som jag sa igår så har det ännu inte dykt upp något med denna man som jag inte gillar och det är fortfarande sant, efter ytterligare två timmars konversation igår.

För sex och ett halvt år sedan dejtade jag exet. Då trodde jag förstås att jag äntligen träffat mannen i mitt liv och att det var för alltid. Jag kände mig halv när vi inte var på samma plats och jag flög på rosa moln ganska länge. When your hearts on fire, smoke gets in your eyes… Jag såg inte igenom honom, inte på fyra år, trots depression, ångest och allt annat trassel. Har jag rök i ögonen denna gång också? För det känns ungefär likadant… Allt är underbart när vi är tillsammans och hela jag skriker efter honom när vi inte är tillsammans.

Då, när jag dejtade exet, skrev jag att jag tyckt att Tom Cruise och Niklas Wahlgren var fåniga som hoppade i soffan av kärlek (notera att både Toms och Niklas’ förhållande spruckit sedan dess) men att jag då förstod hur dom kände och att jag själv ville göra likadant. Det vill jag nu också, jag vill ropa till omvärlden att jag träffat en ny man och jag vill visa oss för världen. Jag hindrar mig själv av flera olika skäl, det främsta skälet är att vi inte diskuterat våra känslor för varandra så jag vet inte hur han faktiskt känner…  

Idag är det onsdag och jag ska träffa Honom i eftermiddag. Hela kroppen, och sinnet, skriker efter honom så jag ser verkligen fram emot det, minst sagt. Nytt café idag, ska bli intressant. Det finns bara tre Caféer i Eksjö så det är nu tredje och sista. Nummer två föll mig inte i smaken, det enda som var bra med det är att det har öppet till 20. Det första stänger 18, fast vi satt där till 18:30 utan att någon bad oss gå.

Jag skrev det häromdagen och jag står fast vid det, ju mer vi pratar desto mer har vi att prata om, desto mer kommer fram som vi har gemensamt. Ännu har inget kommit fram som jag har något emot. Inget som ”jag kan leva med”, ännu så länge, ta i trä och allt sånt.  

Tisdagssyndromet är tillbaka… Jag upplevde det för 6,5 år sedan, när jag fortfarande bara träffade exet på helgerna, innan vi flyttade ihop. Euforin efter helgen släpper lagom till lunch på tisdagen… Må-bra-kemikalierna man upplever av kroppskontakt och sex har gått ur kroppen man vill bara ha mer, och MER. Vi ska ses i morgon och då blir det hålla handen över bordet på ett Café. Sen vet inte jag när vi ses nästa gång men jag hoppas givetvis att det blir till helgen igen…

Måndag...

Idag är jag lite kluven… Helgen som gick var helt fantastisk och jag svävade på rosa moln halva förmiddan. Det var där nånstans vid halv elva-tiden som jag tittade till facebook och där såg att en före detta arbetskamrat/kollega avlidit, 41 år gammal. Oklart av vad ännu. Hon har haft det jobbigt i flera år men en av hennes bästa vänner, som jag kontaktade, trodde inte att hon valt att gå vidare själv. Jag är ledsen och har gråtit en skvätt för henne och för hennes två barn.

Samtidigt minns jag hela tiden den fantastiska helgen och ler fånigt åt minnena och ser verkligen fram emot att träffa honom igen, och igen. Han blir fortfarande bara bättre och bättre för varje gång vi ses, det kommer fram fler och fler saker vi har gemensamt hela tiden, ju mer vi pratar desto mer har vi att prata om.
Helgen var underbar, som sagt. Han hämtade mig vid tio i lördags morgon och vi åkte till Linköping. När vi kommit in i stan och det visar sig att han inte riktigt hittar eller vet vart vi ska slår mitt kontrollbehov till och jag håller på att krypa ur skinnet, så obekvämt var det att inte köra själv. Ja, vi kom fram till slut och upp på rummet som tydligt var iordningsställt till EN person. Ett täcke i sängen, en handduk, ett vinglas, en stol och nattduksbord bara på ena sidan av sängen. Ett samtal till receptionen löste handduken och täcket relativt omgående. Sedan gav vi oss ut på stan… Centrala Linköping, många minnen där och konstigt nog de flesta positiva, även om det känns lite konstigt att minnas saker som faktiskt låg på samma ställe för 24 år sedan, när jag gick i gymnasiet. Så, en lång promenad hand i hand senare åt vi lunch, på restaurang Gula Huset. God mat och lagom mysig atmosfär för lunch. Konstigt nog glömde vi dricka kaffe där så det fick bli i hotellbaren när vi kommit tillbaka till hotellet. Najs, även om det var fotboll på TV:n där.

Väl åter på rummet myste vi en stund innan det var dags att fixa till sig för att gå ut och äta. Efter ytterligare en promenad i centrala Linköping hamnade vi på Texas Longhorn med varsin rejäl köttbit, jag med ett glas vin och han med en öl. Mätta och belåtna promenerade vi vidare i jakten på en trevlig bar för ytterligare alkoholintag och konversation. I vanlig ordning är det besvärligt att konversera på krogen men vi satt ju nära så vi lyckades ändå ganska bra. Efter två glas vin, ja, till och med de små glas man får på krogen, snurrar huvudet på mig så vi fortsätter vår promenad, med tanken att hitta ytterligare ett ställe men det slutar med att vi går tillbaka till hotellet där vi, kanske mest jag, hittar Oceans twelve på TV. Brad Pitt, Matt Damon och George Clooney i samma film… Det var inte ”Neftflix and chill”, snarare bara chill *LER*

Söndagsmorgon med hotellfrukost, tyvärr tillsammans med massor av idrottsungdomar, föräldrar och ledare. Hela hotellet kryllade av såna, vi slöt oss till att det förmodligen var någon slags cup men la inte ner så mycket energi på det. Vi njöt av frukosten och försökte sedan samla ihop oss och våra grejer. En kort biltur senare gick vi en promenad vid Bergs slussar. Fantastiskt vackert ställe, till och med i mitten av oktober. Därefter blev det en väldigt lång bilfärd hem, en omväg för den vackra vägen mellan Kisa och Horn och sedan genom skogen till Frödinge och så hem till Vimmerby där jag salig drack kaffe och åt chokladpraliner som inte blev uppätna vid Bergs slussar…

Nu är det måndag och jag är lite kluven, många känslor på en gång…

Torsdag, snart helg

Nu är det torsdag och klockan är kvart i 9 på morgonen… Jag sitter på jobbet och pysslar med mitt samtidigt som jag lyssnar på favoriter på Spotify. Faktiskt ganska mysigt, särskilt för att vara på jobbet. Jobbet ja, det enda som inte är bra med det här jobbet är att jag har gott om tid och ja, jag har varit stressad på alla jobb jag haft som sekreterare. Alla kollegor överallt har ALLTID för mycket att göra vilket gör att det känns lite konstigt att inte ha nog att göra. Samtidigt kanske det är bra att ha ett annat tempo en period…

I morse var det kallt, jag fick skrapa rutorna på bilen, men det är väl bara att förvänta, det är ju mitten av oktober. Jag börjar fundera på hur jag ska klara vintern utan att frysa men har inte riktigt kommit på nån bra lösning än… Där finns förstås ekonomiska aspekter också, vinterdäck till exempel är inte gratis och sonen behöver vinterjacka och vinterskor (osäker på vart dom från förra året befinner sig).

Annars är livet riktigt bra just nu, även om det finns orosmoment, de flesta ekonomiska men även några andra. Just nu är det väl de ekonomiska som tränger undan alla andra men det kommer att lösa sig, det är jag övertygad om.

Den nya mannen upptar mycket av mina tankar just nu… Gulligare man får man ju leta efter *LER* Efter att vi setts för två veckor sedan föreslog jag att vi skulle ses den här helgen men han skulle jobba så det gick inte. Vi har fikat efter jobbet två gånger, det är trots allt lite för långt mellan våra bostäder för att det ska vara helt enkelt att ses på kvällarna varför fika på café i Eksjö fått duga. Jag kan ju bara tala för mig själv men behovet av att träffa honom igen har tilltagit kraftigt efter varje dejt.

På vår senaste träff meddelade han att han lyckats byta bort jobbet kommande helg och kunde det inte vara trevligt att åka bort nånstans… Jag blev helt ställd, givetvis vill jag träffa honom och det sa jag förstås men jag påpekade att jag är jättenöjd med att vara hemma hos honom. Han tyckte dock att det är trevligare med hotell, i Linköping eller Kalmar. Ja, Linköping var länge sedan svarade jag och på den vägen är det. Han har ordnat nåt, jag har bett att inte få veta, jag bara lutar mig tillbaka och litar på honom (svårt för mig).

Ja, jösses, nu är det dags att skriva lite igen… Den spirande relationen med Luktar-gott-mannen tog slut abrupt när jag uttryckte mina känslor för honom. Jag var helt förkrossad i två veckor, sen segrade förnuftet, särskilt som han konsekvent vägrade svara på mina försök till kommunikation.

En vecka senare slösurfade jag omkring på internet och ”tittade till” gamla bekanta och då noterade jag en underlighet varför jag kontaktade mannen i det aktuella paret. Det visar sig att dom gjort slut. Klart att jag beklagar det men samtidigt… Där har alltid funnits en extra lite gnista mellan honom och mig men eftersom vi båda haft partner hela den tid vi varit bekanta har det givetvis inte blivit nåt av det. Nu är vi båda singlar och bor relativt nära varför jag snart påpekade att det vore trevligt att träffas. Han instämde i detta och ett par dagar senare kom ett sms med förslag på dejt och nu har vi setts tre gånger och har en fjärde dejt planerad :-) Ja, han är äldre än jag tänkt mig men den där gnistan växte snabbt till en låga och är på god väg till att bli en eld...

O-bra helg :-(

Idag är det måndag och helgen som gick var sådär rolig, kan man väl säga. Förra veckan slutade halv-ok, fredagskväll med väninna och vin, som iofs resulterade i bakfylla när jag tvättade i lördags förmiddag. Lördagen ja, det var ju där det började men jag måste nog gå tillbaka lite. Tidigare i veckan messade jag Luktar-gott-mannen och föreslog dejt lördag kväll. Han sa kanske, eventuellt skulle han till Stockholm och kolla på en motorcykel. Jag undrade om han kunde ta det på söndagen istället men det var upp till säljaren, menade han. Ja, hoppet är ju det sista som överger människan, sägs det, så jag höll tummarna och hoppades. Så messade jag igen i fredags eftermiddag och då sa han att jo, han skulle till Stockholm på lördagen men förhoppningsvis skulle han ändå komma hem skapligt så att vi ändå kunde ses på kvällen.

Så kom lördagseftermiddagen och jag städade, diskade och plockade grejer. Framåt 17-tiden messade jag och undrade hur tidsplanen såg ut och fick till svar att den spruckit helt. Han skulle komma hem så sent att det inte var nån idé att ses. Jag föreslog ändå sen dejt med övernattning men det tyckte han inte var nån bra idé. Klart jag blev ledsen, besviken och lite arg. Detta resulterade i ett långt sms, sent, där jag inte kunde låta bli att uttrycka mina känslor för honom. Inte irritationen alltså utan de positiva känslorna. Förälskad kallade jag mig, och det är ju sant. Svaret jag fick föll mig inte i smaken… Han sa att han visst tycker om mig och trivs i mitt sällskap men eftersom det verkar som om mina känslor är mer intensiva vill han backa, hävdar att det inte är ok att fortsätta ses när vi inte har likvärdiga känslor.

Mitt svar på det var givetvis att jag ABSOLUT inte vill att han ska backa och att det inte är flytta ihop och lova varandra evig trohet jag är ute efter. 14 timmar senare hade jag ännu inte fått svar, och inte på de två efterföljande sms:en heller, varför jag till slut ringde honom. Han avvisade samtalet men messade iaf. Han hade varit ute och åkt motorcykel större delen av dagen, rensat huvudet. Han tyckte att vi inte hade så mycket mer att prata om men det tycker jag, förstås. Jag ville träffas igår kväll men han kunde inte då sa han så jag föreslog träff i kväll istället. Han visste inte då om han kan men jag hoppas givetvis på träff ikväll, även om det inte blir en vanlig dejt. Jag måste få honom att förstå att det inte är flytta ihop och skaffa barn jag vill. Jag vill kunna träffas utan att han ska smussla för sin dotter och jag vill sova över, äta middag ihop, kunna messa när jag vill utan att behöva lägga band på mig och jag vill fortfarande träffa andra män. Så ja, ett förhållande men väldigt öppet. Det är det jag vill och jag har svårt att tänka mig att han skulle ha något emot det…

Massiv oro

Torsdag eftermiddag och det är stendött på jobbet. Stendött på jobbet är inte bra för min sinnessro. Jag går runt som en äggsjuk höna och undrar, oroar mig och funderar en massa. Mycket oro i luften nu. Jag försöker spela lugnande musik för mig själv på jobbet men det funkar sådär… Ibland spelar ju Spotify en massa skit ”föreslaget spår” gillar jag oftast INTE så då ökar ju irritationen istället. Ska vi prata om min oro så handlar den om sonens skolgång, sonens resa, ekonomin (kass just nu), min tillvaro i Gbg nästa vecka och så ovanpå allt det kommer oro, hopp, längtan och så lite mer oro kring Luktar-Gott-mannen. Jag kan skjuta ekonomin åt sidan, det löser sig, det vet jag. Sonens resa kan jag inte göra mycket åt så det kan jag också stoppa undan i en vrå. Oron för min Göteborgsvistelse hör ganska tätt ihop med Luktar-Gott-mannen och allt runt där då jag inte alls är säker på hur roligt det blir att dela 10 dagars vardag med exet igen, när jag nu har en massa känslor för en annan man… Jag ser dock fram emot att jobba i Göteborg, även om det är på en helt ny VC men jag är bekant med några av dom som jobbar där och jobbet är nog ungefär likadant. Jag ser även fram emot att träffa bonusbarnen, verkligen. Saknar småtrollen rejält ibland. Jag ser även fram emot att gymma igen, på mitt gamla gym, Nordic Wellnes Frölunda. Saknar gymmet, mer än mannen ;-)

Tidsag...

Idag är det tisdag igen och hudhungern gör sig påmind… Det är nu 36 timmar sedan jag åkte från Luktar-gott-mannen senast. Saknaden är stor men den här gången vet jag i alla fall när vi ses igen, nämligen fredag kväll. Det känns ju bra men jag hade ju hellre sett att vi kunnat ses ikväll och på torsdag också, varannan dag känns väldigt lagom, men kanske är det bättre att inte ses så ofta.. Jag vet inte… Jag vet hur jag känner och tycker det är väldigt jobbigt att ha alla dessa känslor, det var som sagt inte alls min plan. Som tur är verkar det som om han känner nåt för mig också. Det jobbigaste är väl ändå att jag inte kan prata med honom om det, det låser sig i mig så fort jag försöker. Jag kan prata om mina känslor för honom med typ alla andra men inte med honom men det är väl för att jag inte alls är säker på om jag vill höra hans respons. Ja, i söndags när jag skulle åka hem fick jag ändå ur mig att jag tycker för mycket om honom ”för att det ska vara bekvämt just nu” ja, ok, konstigt ordval kanske men det var så det föll. Han sa då att han tycker om mig också och det är ju det intryck jag får nästan hela tiden…

Det krånglar till det än mer att han har hälsoproblem, ganska allvarliga sådana. Han vill gärna ha sex men lyckas sällan hela vägen, tyvärr. Detta är förstås jobbigt för honom OCH för mig. Jag vill givetvis att den jag är med har lika trevligt som jag, för jag har ändå trevligt med honom ;-) . Att vi inte kan ses så ofta har förstås lett till att jag har en man till, en sexatlet, som gör mig alldeles yr i huvudet av sköna sex-kemikalier. Jag har en intern konflikt med mig själv om detta, jag tycker ju verkligen om Luktar-gott-mannen och vill dela mitt liv med honom, MEN, jag tänker inte rusa på som en galen tjur denna gång också. Jag måste ju lära mig av mina misstag. Ja, hela kroppen skriker efter att vara med Luktar-gott-mannen HELA tiden och aldrig släppa taget men jag måste försöka vara LITE rationell också. Hans dotter vet inte ens om att han träffar nån, hon var tydligen besvärlig förra gången han träffade någon men detta var iofs för 1,5 år sedan. Så… Ja, du vet, släppa allt och flytta ihop kommer ju inte funka med denna man, som tur är, får jag väl ändå säga.

Det känns också ganska jobbigt att åka till Göteborg på lördag och bo 10 dagar hos exet… Ja, jag ser fram emot att träffa bonusbarnen igen men just exet… Dela säng och vardag i 10 dagar… känns sådär roligt. Planen var ju ändå att jag skulle bo hos en väninna dom 10 dagarna men det var tydligen besvärligt när det väl kom till kritan. Så exet blir det. Och jobba på semestern, vilket kommer ge ett rejält tillskott i kassan, annars hade jag nog hellre avstått från att vara i Göteborg nästa vecka men pengarna drar verkligen då jag inte riktigt kommit ifatt ekonomiskt ännu. Sammantaget känns mitt liv mycket besvärligare än väntat just nu…

Måndag igen

Ja, nu är det måndag igen och klockan är 20 i 4 på eftermiddagen… Ångesten börjar smyga sig på, ligger som en för hårt åtdragen halsduk kring halsen.

Helgen var fantastisk :-) I lördags låg jag naken på en klippa i Västerviks skärgård och lapade sol i 3 timmar för att sedan åka hem och måla tånaglarna resten av kvällen. Mysigt i min absoluta ensamhet. Igår kom Luktar-gott-mannen på besök redan på förmiddagen, han dök upp vid kvart över 10 ungefär och stannade till klockan 3. Vi drack kaffe, pratade, såg på skitprogram på TV och pratade lite till och sen hånglade vi så att jag är alldeles skavd på hakan, igen :-) det var underbart. När han åkt kom sonen hem och sen åkte vi till mamma och åt middag. Jag fick med mig en rejäl trave kökshanddukar och några varuprover från arla hem. Somnade i tid men har sovit dåligt, sämre än vanligt.
Luktar-gott-mannen ska till sin läkare i Kalmar idag för att få veta svaret på en datortomografiundersökning av hans cancer. Ja, han har cancer, sedan flera år. Denna är sannolikt en metastas från hans maligna melanom. Han har behandlats för cancer flera gånger, 2 operationer, strålning och någon slags cellhämmare så nu har den tydligen stått stilla några år, jag hoppas verkligen att den har stått stilla nu också. Jag vill verkligen inte förlora denna man innan det ens blivit något riktigt mellan oss. Sannolikt är det från denna mindre underbara situation min ångest stammar idag… Han har lovat messa när han kommer hem från Kalmar och vet. Jag väntar med spänning på detta sms.

Hursomhelst… Sonen började gymnasiet förra veckan. Hemma sjuk torsdag, fredag och idag men i eftermiddag, klockan 6, ska vi ha vårt första samtal tillsammans med hans ”mentor” som det tydligen heter nuförtiden. Sonen, ja, jag blev så arg i morse att jag skrek åt honom i telefonen. Jag tycker inte om när jag gör det men jag blev så frustrerad, klickade bort samtalet men ringde sedan upp igen och fortsatte skälla. Jag hoppas verkligen att han förstod.

Också gällande sonen så är det handboll på tapeten igen… Pappa har fixat och trixat så att tränaren för A-pojkarna i Hultsfreds handbollsförening ringde sonen häromdagen och bjöd in honom att träna med dom. Sonen är inte jätteintresserad men idag pratade jag med tränaren och ställde frågor och vi pratade en stund. Trevlig man som tände till lite på att sonen spelat med Önnered och varit på cup där och där och handbollscamp och träningsläger i Kroatien. Jag tror verkligen att sonen skulle gilla att spela handboll i Hultsfred, sonen är mycket skeptisk dock. Jag känner väl att jag måste bearbeta honom lite till för jag vill verkligen att han ska spela handboll, för JAG TYCKER DET ÄR ROLIGT!! Så, JAG tycker det är roligt men jag vet att sonen tycker det också. Ambitionsnivån är avsevärt mycket lägre här än i Önnered så jag tror att han till och med kan glänsa lite, och det tycker han om :-)

35 timmar senare...

Torsdag. Klockan är 13:10 och vid 11:25 messade jag Luktar-Gott-mannen (jag kunde ändå avhålla mig från att kontakta honom i hela 35 timmar..) och frågade om vi kan träffas på lördag. Jag har inte fått något svar än och följaktligen kollar jag telefonen ungefär var tredje minut för att se om det kommit något meddelande. Hjärtat bankar, hela kroppen är spänd och jag kan inte fokusera på jobbet…

Blev lite bra på slutet iaf

Jo, igår var ju tisdagen från helvetet :-( Arbetsdagen var hemsk, inte fysiskt krävande på något vis men jag var arg hela dagen. Jag såg ändå fram emot att åka till telefonaffären och köpa ny mobil så jag skyndade mig allt jag kunde. Vad händer så när jag väl kommer dig? Jo, jag säger vad jag ska ha och ditten och datten och så frågar försäljaren om jag tänkte betala rakt av, typ 5000 kronor. Nej, jag har abonnemang via telia så vi kör via dom igen. Då visar det sig att telias hemsida ligger nere. Han har inte kunnat göra nåt på sajten på hela dagen och det går inte är jag är där heller. Jag får alltså gå därifrån utan telefon. Jag åker till apoteket istället och sen handlar jag på konsum.

Väl hemma funderar jag på att laga mat men har ingen lust så jag sätter mig i soffan med ett glas bubbelvatten och försöker prata med sonen lite. Han har ju precis börjat gymnasiet och det är klart jag undrar hur det gått så långt. Han har just inte mycket att berätta men påpekar att mormor varit där och lagt mat i frysen, spagetti och köttfärssås.

-Bra, då kan du äta det till middag, säger jag och han instämmer. Jag var inte alls hungrig, bara grinig.

Jag lägger mig på sängen och messar till Luktar-gott-mannen. Jag väntar och väntar och efter en alldeles för lång stund kommer svar. Jag vill förstås träffa honom och jo, det ska nog gå bra. Efter vad som känns som en evighet kommer han så, äntligen… Tre långa kramar senare sitter vi i soffan och tittar på TV tillsammans, nära. Han med en kopp kaffe och jag med ett glas bubbelvatten. Där sitter vi så, i två timmar, nära, håller handen och skrattar tillsammans. Underbart slut på en i övrigt riktig skitdag. Jag somnade i alla fall till slut med ett leende både på läpparna och inombords :-)

Avsky tisdagar

Jag avskyr tisdagar men somliga tisdagar är värre än andra. Denna tisdag började som en helt vanlig dag, fast det var (som vanligt) lite svårare att komma ur sängen varför jag blev aningens sen och fick skynda mig lite men det är som vilken tisdag som helst. Det går liksom utför med humöret när jag kommer till jobbet och ser att en annan person inte gjort sitt jobb och det då leder till att jag inte kan göra mitt jobb. Detta fortgår under hela förmiddagen, jag gör det jag kan och väntar sedan på att hen ska göra sin del så att jag kan fortsätta med mitt som i slutändan leder till att ytterligare personer kan göra sina jobb. Jag irriterar mig förmodligen mer just idag eftersom det är tisdag men också för att jag har PMS. Hela kroppen känns obekväm och jag känner mig lite trögare, psykiskt, än vanligt. Och så irriterad, på allt möjligt. Jag vill att någon ska hålla om mig och säga att det går över, det kommer bli bra. Denne någon finns tyvärr inte tillgänglig i nuläget :-( vilket förstås gör mig mer irriterad. Sammantaget kan man bara konstatera att denna tisdag är värre än en vanlig tisdag

Torsdag

Jag sitter på jobbet och har faktiskt lite fjärliar i magen. Egentligen ogillar jag fenomenet just nu men det är ju för att jag ska träffa Luktar-gott-mannen i morgon kväll :-) Jag tycker inte alls om att jag har längtat som jag har gjort, till och med i sällskap av andra män finns han där i bakhuvudet i princip hela tiden. Inte bra. Jag känner mig lite som 14 igen och hemligt kär i nån som knappt vet att jag finns. Jag blir alldeles kollrig i huvudet när jag tänker för mycket på honom och löjligt glad när vi sms:ar, vilket vi ändå gjort med oregelbundet intervall.

Jag träffade en annan man i tisdags. En man som bokat om vår första träff säkert 8 gånger. Äntligen fick vi så till en träff och det var ju trevligt men… Jag jämförde förstås med Luktar-gott-mannen och… Ja, tisdagsmannen är frisk, extremt välformad och deffad, trevlig och så vidare men han fick mig aldrig så pirrig som Luktar-gott-mannen. Så fort han åkt messade jag Luktar-Gott-mannen och bad om en dejt vilket vi således bokade till i morgon. Jag ser fram emot det rent löjligt mycket :-)

Känslotrassel

Tänk vad enkelt livet vore om man inte hade känslor… tänker mig Data i Star Trek. Bara en massa rationella, logiska beslut och inte en massa känslotrassel hela tiden. Jag har levt sex och ett halvt år med stormiga känslor åt alla håll. Ena stunden kärlek som forsar genom kroppen som eld i ådrorna och skickar en upp på rosa moln, stunden därefter ilska så att jag som seriefigur borde ha porträtterats som ilsket röd och svart med röda blixtar skjutande ur mig. In med lite frustatration och därefter övergår känslorna i djup olycklighet och då undrar jag varför livet är värt att leva och sedan börjar det om med kärlek och glädje, som tur är.

När jag lämnade mitt gamla liv som sambo såg jag fram emot ett lite mer utslätat känsloliv… Jobba, träna, äta, sova, dejta lite på helgerna eftersom jag har svårt att gå utan sex någon längre period. Och så repeat. Få fasta rutiner och inte en massa oförutsedda händelser.

Jobbet och pendlingen fungerar redan, träningen har jag inte riktigt fått rutin på igen och jag ogillar tidspressen med att jag måste med bussen när jag tränar men jag kanske vänjer mig. Det är ju det där med männen som krånglar till det igen. Jag har träffat två stycken. Den ena är en ren sexatlet och kan hålla på i timmar, vilket är väldigt trevligt. Han är ung, fast i kroppen och duktig ;-) Inga andra känslor än ren lust med honom. Den andra mannen dock… Han är ett par år äldre än mig, har tonåriga döttrar, fast jobb som han tycker om, eget hus som han renoverar själv, kör mc och gillar nakenbad, luktar så gott att jag blir alldeles kollrig, och så vidare och vidare. Samlag är inte hans bästa gren men han är bra på sex rent generellt. Det är en helt annan typ av sex och den är svår att beskriva, ger en mycket djupare tillfredsställelse än det mer djuriska parandet med den andra mannen.

Jag får fjärilar i magen och lite svårt att andas bara jag tänker på honom. Det jobbiga är ju att jag inte vill ha känslotrassel nu. Bara känslolöst parande vid de tillfällen jag anser mig behöva en man. Jobbigt blir det ju nu när jag känner hela tiden att jag vill träffa honom, om ens bara för att gå en promenad, se på tv, bara vara nära … Ett tag övervägde jag att låta bli att träffa honom igen, just bara för att det trasslar till mina känslor men väninnan, och en vän, menar att det är dumt. Bättre fortsätta träffas och se vad som händer. Det kan ju faktiskt vara prince charming, eller som väninnan säger ”plötsligt så händer det”

Jag längtade efter okomplicerat

och jo, det var det väl i några veckor men nu har det förstås krånglat till sig igen... Jag sökte okomplicerade tillfälliga träffar med män i närområdet och vad händer?! Jag träffar på en helt fantastisk man... Lagom ålder, lagom ålder på barnen, jobb som han tycker om, verkar ha stabil ekonomi, renoverar sitt egna hus själv - alltså händig.. och så luktar han så gott så jag blir alldeles knäsvag bara jag känner doften av honom.

Jag lämnade mitt förhållande och liv i Göteborg med intentionen att vara singel en period igen, liksom hitta mig själv igen och få tillbaka mitt tråkiga svenssonliv. Dock har jag ingen lust att klara mig helt utan män och deras helst tillfälliga, om än återkommande, sällskap varför jag började leta efter en passande sådan. Jag har hittat en just sån oxå, en yngre man med oändligt mycket energi. Och så hittade jag Luktar-gott-mannen samtidigt.

Vi kan sitta och prata i flera timmar utan att konversationen stannar upp och på nåt sätt känns det som om vi verkligen har samma referensramar. Vi är båda från trakten, har barn i samma ålder och så vidare Jag KAN inte få honom ur mina tankar och jag sitter och längtar efter honom och jag avskyr mig själv för att ... för att , ja, varför? Jag övervägde att bryta allt kontakt med honom just bara för att det kändes för bra redan på vår första träff men min väninna menar att när man träffar en sån, sån som allt på nåt sätt bara flyter med, då ska man fortsätta träffas och jag vill ju inget hellre än att träffa honom, hela tiden, men det är ändå knappt 3 mil mellan våra bostäder och då blir det ju lite krångligare än om han bodde här i stan.

Ikväll härjar ångesten i bröstet och jag har tårar i ögonen. Jag ville träffa honom ikväll, nån timma bara för att dricka en kopp kaffe eller gå en promenad, men han har inte tid. och jo, ska jag vara helt ärlig så har inte jag heller tid eftersom jag ska åka och hälsa på mitt gamla liv i morgon, vilket jag plötsligt har väldigt blandade känslor inför.

Jag kom hem kvart i sex som vanligt och började med att diska och sen lagade jag mat, den var klar kl. 19 och nu är klockan 19:30 och jag sitter här och tömmer mitt hjärta och mina tankar. Jag måste fortfarande stryka några klänningar och packa en väska eftersom jag ska vara hemifrån i fyra nätter. Jag har saker att göra men ändå sitter jag här, eftersom jag hellre ville träffa Luktar-gott-mannen men han inte har tid. Jag är ju inte 15 längre, jag är 40! Då ska det inte vara så här, då ska det vara enklare

Inte direkt hjälpsamt

Ja, vad ska man säga...? Ångesten är mer eller mindre konstant nu, allt hänger i luften utom just jobbet. Det jobb jag har funkar, typ, och det jobb jag har fått i Småland. Det är oxå det enda som funkar. Jag har ingenstans att bo än, efter mitten av juni. Lägenheten här försöker jag/vi byta så att sambon har nånstans att bo sedan. "handläggninstid på  6 - 8 veckor" Ja, visst men SNÄLLA försök hjälpa till LITE med åtminstonde en vink om vilket håll det lutar... Nej, Kommunal-KÄRRING!!