35 timmar senare...

Torsdag. Klockan är 13:10 och vid 11:25 messade jag Luktar-Gott-mannen (jag kunde ändå avhålla mig från att kontakta honom i hela 35 timmar..) och frågade om vi kan träffas på lördag. Jag har inte fått något svar än och följaktligen kollar jag telefonen ungefär var tredje minut för att se om det kommit något meddelande. Hjärtat bankar, hela kroppen är spänd och jag kan inte fokusera på jobbet…

Blev lite bra på slutet iaf

Jo, igår var ju tisdagen från helvetet :-( Arbetsdagen var hemsk, inte fysiskt krävande på något vis men jag var arg hela dagen. Jag såg ändå fram emot att åka till telefonaffären och köpa ny mobil så jag skyndade mig allt jag kunde. Vad händer så när jag väl kommer dig? Jo, jag säger vad jag ska ha och ditten och datten och så frågar försäljaren om jag tänkte betala rakt av, typ 5000 kronor. Nej, jag har abonnemang via telia så vi kör via dom igen. Då visar det sig att telias hemsida ligger nere. Han har inte kunnat göra nåt på sajten på hela dagen och det går inte är jag är där heller. Jag får alltså gå därifrån utan telefon. Jag åker till apoteket istället och sen handlar jag på konsum.

Väl hemma funderar jag på att laga mat men har ingen lust så jag sätter mig i soffan med ett glas bubbelvatten och försöker prata med sonen lite. Han har ju precis börjat gymnasiet och det är klart jag undrar hur det gått så långt. Han har just inte mycket att berätta men påpekar att mormor varit där och lagt mat i frysen, spagetti och köttfärssås.

-Bra, då kan du äta det till middag, säger jag och han instämmer. Jag var inte alls hungrig, bara grinig.

Jag lägger mig på sängen och messar till Luktar-gott-mannen. Jag väntar och väntar och efter en alldeles för lång stund kommer svar. Jag vill förstås träffa honom och jo, det ska nog gå bra. Efter vad som känns som en evighet kommer han så, äntligen… Tre långa kramar senare sitter vi i soffan och tittar på TV tillsammans, nära. Han med en kopp kaffe och jag med ett glas bubbelvatten. Där sitter vi så, i två timmar, nära, håller handen och skrattar tillsammans. Underbart slut på en i övrigt riktig skitdag. Jag somnade i alla fall till slut med ett leende både på läpparna och inombords :-)

Avsky tisdagar

Jag avskyr tisdagar men somliga tisdagar är värre än andra. Denna tisdag började som en helt vanlig dag, fast det var (som vanligt) lite svårare att komma ur sängen varför jag blev aningens sen och fick skynda mig lite men det är som vilken tisdag som helst. Det går liksom utför med humöret när jag kommer till jobbet och ser att en annan person inte gjort sitt jobb och det då leder till att jag inte kan göra mitt jobb. Detta fortgår under hela förmiddagen, jag gör det jag kan och väntar sedan på att hen ska göra sin del så att jag kan fortsätta med mitt som i slutändan leder till att ytterligare personer kan göra sina jobb. Jag irriterar mig förmodligen mer just idag eftersom det är tisdag men också för att jag har PMS. Hela kroppen känns obekväm och jag känner mig lite trögare, psykiskt, än vanligt. Och så irriterad, på allt möjligt. Jag vill att någon ska hålla om mig och säga att det går över, det kommer bli bra. Denne någon finns tyvärr inte tillgänglig i nuläget :-( vilket förstås gör mig mer irriterad. Sammantaget kan man bara konstatera att denna tisdag är värre än en vanlig tisdag

Torsdag

Jag sitter på jobbet och har faktiskt lite fjärliar i magen. Egentligen ogillar jag fenomenet just nu men det är ju för att jag ska träffa Luktar-gott-mannen i morgon kväll :-) Jag tycker inte alls om att jag har längtat som jag har gjort, till och med i sällskap av andra män finns han där i bakhuvudet i princip hela tiden. Inte bra. Jag känner mig lite som 14 igen och hemligt kär i nån som knappt vet att jag finns. Jag blir alldeles kollrig i huvudet när jag tänker för mycket på honom och löjligt glad när vi sms:ar, vilket vi ändå gjort med oregelbundet intervall.

Jag träffade en annan man i tisdags. En man som bokat om vår första träff säkert 8 gånger. Äntligen fick vi så till en träff och det var ju trevligt men… Jag jämförde förstås med Luktar-gott-mannen och… Ja, tisdagsmannen är frisk, extremt välformad och deffad, trevlig och så vidare men han fick mig aldrig så pirrig som Luktar-gott-mannen. Så fort han åkt messade jag Luktar-Gott-mannen och bad om en dejt vilket vi således bokade till i morgon. Jag ser fram emot det rent löjligt mycket :-)

Känslotrassel

Tänk vad enkelt livet vore om man inte hade känslor… tänker mig Data i Star Trek. Bara en massa rationella, logiska beslut och inte en massa känslotrassel hela tiden. Jag har levt sex och ett halvt år med stormiga känslor åt alla håll. Ena stunden kärlek som forsar genom kroppen som eld i ådrorna och skickar en upp på rosa moln, stunden därefter ilska så att jag som seriefigur borde ha porträtterats som ilsket röd och svart med röda blixtar skjutande ur mig. In med lite frustatration och därefter övergår känslorna i djup olycklighet och då undrar jag varför livet är värt att leva och sedan börjar det om med kärlek och glädje, som tur är.

När jag lämnade mitt gamla liv som sambo såg jag fram emot ett lite mer utslätat känsloliv… Jobba, träna, äta, sova, dejta lite på helgerna eftersom jag har svårt att gå utan sex någon längre period. Och så repeat. Få fasta rutiner och inte en massa oförutsedda händelser.

Jobbet och pendlingen fungerar redan, träningen har jag inte riktigt fått rutin på igen och jag ogillar tidspressen med att jag måste med bussen när jag tränar men jag kanske vänjer mig. Det är ju det där med männen som krånglar till det igen. Jag har träffat två stycken. Den ena är en ren sexatlet och kan hålla på i timmar, vilket är väldigt trevligt. Han är ung, fast i kroppen och duktig ;-) Inga andra känslor än ren lust med honom. Den andra mannen dock… Han är ett par år äldre än mig, har tonåriga döttrar, fast jobb som han tycker om, eget hus som han renoverar själv, kör mc och gillar nakenbad, luktar så gott att jag blir alldeles kollrig, och så vidare och vidare. Samlag är inte hans bästa gren men han är bra på sex rent generellt. Det är en helt annan typ av sex och den är svår att beskriva, ger en mycket djupare tillfredsställelse än det mer djuriska parandet med den andra mannen.

Jag får fjärilar i magen och lite svårt att andas bara jag tänker på honom. Det jobbiga är ju att jag inte vill ha känslotrassel nu. Bara känslolöst parande vid de tillfällen jag anser mig behöva en man. Jobbigt blir det ju nu när jag känner hela tiden att jag vill träffa honom, om ens bara för att gå en promenad, se på tv, bara vara nära … Ett tag övervägde jag att låta bli att träffa honom igen, just bara för att det trasslar till mina känslor men väninnan, och en vän, menar att det är dumt. Bättre fortsätta träffas och se vad som händer. Det kan ju faktiskt vara prince charming, eller som väninnan säger ”plötsligt så händer det”

Jag längtade efter okomplicerat

och jo, det var det väl i några veckor men nu har det förstås krånglat till sig igen... Jag sökte okomplicerade tillfälliga träffar med män i närområdet och vad händer?! Jag träffar på en helt fantastisk man... Lagom ålder, lagom ålder på barnen, jobb som han tycker om, verkar ha stabil ekonomi, renoverar sitt egna hus själv - alltså händig.. och så luktar han så gott så jag blir alldeles knäsvag bara jag känner doften av honom.

Jag lämnade mitt förhållande och liv i Göteborg med intentionen att vara singel en period igen, liksom hitta mig själv igen och få tillbaka mitt tråkiga svenssonliv. Dock har jag ingen lust att klara mig helt utan män och deras helst tillfälliga, om än återkommande, sällskap varför jag började leta efter en passande sådan. Jag har hittat en just sån oxå, en yngre man med oändligt mycket energi. Och så hittade jag Luktar-gott-mannen samtidigt.

Vi kan sitta och prata i flera timmar utan att konversationen stannar upp och på nåt sätt känns det som om vi verkligen har samma referensramar. Vi är båda från trakten, har barn i samma ålder och så vidare Jag KAN inte få honom ur mina tankar och jag sitter och längtar efter honom och jag avskyr mig själv för att ... för att , ja, varför? Jag övervägde att bryta allt kontakt med honom just bara för att det kändes för bra redan på vår första träff men min väninna menar att när man träffar en sån, sån som allt på nåt sätt bara flyter med, då ska man fortsätta träffas och jag vill ju inget hellre än att träffa honom, hela tiden, men det är ändå knappt 3 mil mellan våra bostäder och då blir det ju lite krångligare än om han bodde här i stan.

Ikväll härjar ångesten i bröstet och jag har tårar i ögonen. Jag ville träffa honom ikväll, nån timma bara för att dricka en kopp kaffe eller gå en promenad, men han har inte tid. och jo, ska jag vara helt ärlig så har inte jag heller tid eftersom jag ska åka och hälsa på mitt gamla liv i morgon, vilket jag plötsligt har väldigt blandade känslor inför.

Jag kom hem kvart i sex som vanligt och började med att diska och sen lagade jag mat, den var klar kl. 19 och nu är klockan 19:30 och jag sitter här och tömmer mitt hjärta och mina tankar. Jag måste fortfarande stryka några klänningar och packa en väska eftersom jag ska vara hemifrån i fyra nätter. Jag har saker att göra men ändå sitter jag här, eftersom jag hellre ville träffa Luktar-gott-mannen men han inte har tid. Jag är ju inte 15 längre, jag är 40! Då ska det inte vara så här, då ska det vara enklare