Tänk vad enkelt livet vore om man inte hade känslor… tänker mig Data i Star Trek. Bara en massa rationella, logiska beslut och inte en massa känslotrassel hela tiden. Jag har levt sex och ett halvt år med stormiga känslor åt alla håll. Ena stunden kärlek som forsar genom kroppen som eld i ådrorna och skickar en upp på rosa moln, stunden därefter ilska så att jag som seriefigur borde ha porträtterats som ilsket röd och svart med röda blixtar skjutande ur mig. In med lite frustatration och därefter övergår känslorna i djup olycklighet och då undrar jag varför livet är värt att leva och sedan börjar det om med kärlek och glädje, som tur är.
När jag lämnade mitt gamla liv som sambo såg jag fram emot ett lite mer utslätat känsloliv… Jobba, träna, äta, sova, dejta lite på helgerna eftersom jag har svårt att gå utan sex någon längre period. Och så repeat. Få fasta rutiner och inte en massa oförutsedda händelser.
Jobbet och pendlingen fungerar redan, träningen har jag inte riktigt fått rutin på igen och jag ogillar tidspressen med att jag måste med bussen när jag tränar men jag kanske vänjer mig. Det är ju det där med männen som krånglar till det igen. Jag har träffat två stycken. Den ena är en ren sexatlet och kan hålla på i timmar, vilket är väldigt trevligt. Han är ung, fast i kroppen och duktig ;-) Inga andra känslor än ren lust med honom. Den andra mannen dock… Han är ett par år äldre än mig, har tonåriga döttrar, fast jobb som han tycker om, eget hus som han renoverar själv, kör mc och gillar nakenbad, luktar så gott att jag blir alldeles kollrig, och så vidare och vidare. Samlag är inte hans bästa gren men han är bra på sex rent generellt. Det är en helt annan typ av sex och den är svår att beskriva, ger en mycket djupare tillfredsställelse än det mer djuriska parandet med den andra mannen.
Jag får fjärilar i magen och lite svårt att andas bara jag tänker på honom. Det jobbiga är ju att jag inte vill ha känslotrassel nu. Bara känslolöst parande vid de tillfällen jag anser mig behöva en man. Jobbigt blir det ju nu när jag känner hela tiden att jag vill träffa honom, om ens bara för att gå en promenad, se på tv, bara vara nära … Ett tag övervägde jag att låta bli att träffa honom igen, just bara för att det trasslar till mina känslor men väninnan, och en vän, menar att det är dumt. Bättre fortsätta träffas och se vad som händer. Det kan ju faktiskt vara prince charming, eller som väninnan säger ”plötsligt så händer det”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar