Nerver

Idag är det onsdag och jag ska träffa Honom ikväll. Hemma hos honom, för första gången. Han bor närmare mitt jobb än jag gör, fast åt ett annat håll, så jag kommer att kunna vara hos honom runt kvart i fem, om jag inte kör fel förstås och det säger alla att det är fullkomligt omöjligt men jag vet ju hur bra jag är på att hitta, alltså inte alls. Tack gode gud för GPS-navigation.

Trots att klockan nu bara är 10:20 känner jag av nerverna. Tänk jag begriper inte detta, varför blir jag så oerhört stressad inför en dejt med Honom?

I fredags skulle vi har fikat men vid lunchtid ringde han och sa att han måste göra det och det och det måste bli klart idag så… fika hanns inte med men han kom, iklädd arbetskläder, till mitt jobb strax efter lunch. Vi kramades, pratade lite och ja, en och annan puss också, och sen åkte han tillbaka till jobbet. Han åkte alltså ungefär 3,5 mil för att träffa mig i 20 minuter… Jag tycker förstås att det är ett bra tecken :-)

Vi pratade i telefon en stund i söndags morse och så igen i måndags kväll då vi bestämde att vi ska ses ikväll. Nog för att fika och prata är najs men det blir så kort och jag måste hela tiden kolla klockan för att inte missa bussen så jag föreslog att jag kommer till honom och sover över. Han tyckte som tur är att det är en bra ide så idag efter jobbet går färden åt ett annat håll än hemåt. Det ska bli intressant att se hur han bor, se honom i hans naturliga miljö, så att säga…

Torsdag

Idag är det lite jobbigt att dejta… Gårdagens dejt gick bra, förstås. Cafét var inte mysigare än de andra och kaffet smakade kaffe, precis som på de andra ställena. Mycket folk också så det blev lite svårt att prata helt fritt. Det blir nog café ett eller två igen i morgon. Ja, vi ska fika igen i morgon och det är ju bra men det är ju för att vi inte kan ses i helgen…

Alltid när jag är med denna man känns allt hur bra som helst men ibland dyker tvivlen upp, när han inte är på samma plats som jag då alltså… Jag vet ju att jag inte ser igenom folk, det har jag ju fått lära mig den hårda vägen. Och jag vet också att jag fortfarande envisas med att, nästan alltid, tro det bästa om folk, även om jag har mina negativa stunder då jag tror det värsta om folk. Som jag sa igår så har det ännu inte dykt upp något med denna man som jag inte gillar och det är fortfarande sant, efter ytterligare två timmars konversation igår.

För sex och ett halvt år sedan dejtade jag exet. Då trodde jag förstås att jag äntligen träffat mannen i mitt liv och att det var för alltid. Jag kände mig halv när vi inte var på samma plats och jag flög på rosa moln ganska länge. When your hearts on fire, smoke gets in your eyes… Jag såg inte igenom honom, inte på fyra år, trots depression, ångest och allt annat trassel. Har jag rök i ögonen denna gång också? För det känns ungefär likadant… Allt är underbart när vi är tillsammans och hela jag skriker efter honom när vi inte är tillsammans.

Då, när jag dejtade exet, skrev jag att jag tyckt att Tom Cruise och Niklas Wahlgren var fåniga som hoppade i soffan av kärlek (notera att både Toms och Niklas’ förhållande spruckit sedan dess) men att jag då förstod hur dom kände och att jag själv ville göra likadant. Det vill jag nu också, jag vill ropa till omvärlden att jag träffat en ny man och jag vill visa oss för världen. Jag hindrar mig själv av flera olika skäl, det främsta skälet är att vi inte diskuterat våra känslor för varandra så jag vet inte hur han faktiskt känner…  

Idag är det onsdag och jag ska träffa Honom i eftermiddag. Hela kroppen, och sinnet, skriker efter honom så jag ser verkligen fram emot det, minst sagt. Nytt café idag, ska bli intressant. Det finns bara tre Caféer i Eksjö så det är nu tredje och sista. Nummer två föll mig inte i smaken, det enda som var bra med det är att det har öppet till 20. Det första stänger 18, fast vi satt där till 18:30 utan att någon bad oss gå.

Jag skrev det häromdagen och jag står fast vid det, ju mer vi pratar desto mer har vi att prata om, desto mer kommer fram som vi har gemensamt. Ännu har inget kommit fram som jag har något emot. Inget som ”jag kan leva med”, ännu så länge, ta i trä och allt sånt.  

Tisdagssyndromet är tillbaka… Jag upplevde det för 6,5 år sedan, när jag fortfarande bara träffade exet på helgerna, innan vi flyttade ihop. Euforin efter helgen släpper lagom till lunch på tisdagen… Må-bra-kemikalierna man upplever av kroppskontakt och sex har gått ur kroppen man vill bara ha mer, och MER. Vi ska ses i morgon och då blir det hålla handen över bordet på ett Café. Sen vet inte jag när vi ses nästa gång men jag hoppas givetvis att det blir till helgen igen…

Måndag...

Idag är jag lite kluven… Helgen som gick var helt fantastisk och jag svävade på rosa moln halva förmiddan. Det var där nånstans vid halv elva-tiden som jag tittade till facebook och där såg att en före detta arbetskamrat/kollega avlidit, 41 år gammal. Oklart av vad ännu. Hon har haft det jobbigt i flera år men en av hennes bästa vänner, som jag kontaktade, trodde inte att hon valt att gå vidare själv. Jag är ledsen och har gråtit en skvätt för henne och för hennes två barn.

Samtidigt minns jag hela tiden den fantastiska helgen och ler fånigt åt minnena och ser verkligen fram emot att träffa honom igen, och igen. Han blir fortfarande bara bättre och bättre för varje gång vi ses, det kommer fram fler och fler saker vi har gemensamt hela tiden, ju mer vi pratar desto mer har vi att prata om.
Helgen var underbar, som sagt. Han hämtade mig vid tio i lördags morgon och vi åkte till Linköping. När vi kommit in i stan och det visar sig att han inte riktigt hittar eller vet vart vi ska slår mitt kontrollbehov till och jag håller på att krypa ur skinnet, så obekvämt var det att inte köra själv. Ja, vi kom fram till slut och upp på rummet som tydligt var iordningsställt till EN person. Ett täcke i sängen, en handduk, ett vinglas, en stol och nattduksbord bara på ena sidan av sängen. Ett samtal till receptionen löste handduken och täcket relativt omgående. Sedan gav vi oss ut på stan… Centrala Linköping, många minnen där och konstigt nog de flesta positiva, även om det känns lite konstigt att minnas saker som faktiskt låg på samma ställe för 24 år sedan, när jag gick i gymnasiet. Så, en lång promenad hand i hand senare åt vi lunch, på restaurang Gula Huset. God mat och lagom mysig atmosfär för lunch. Konstigt nog glömde vi dricka kaffe där så det fick bli i hotellbaren när vi kommit tillbaka till hotellet. Najs, även om det var fotboll på TV:n där.

Väl åter på rummet myste vi en stund innan det var dags att fixa till sig för att gå ut och äta. Efter ytterligare en promenad i centrala Linköping hamnade vi på Texas Longhorn med varsin rejäl köttbit, jag med ett glas vin och han med en öl. Mätta och belåtna promenerade vi vidare i jakten på en trevlig bar för ytterligare alkoholintag och konversation. I vanlig ordning är det besvärligt att konversera på krogen men vi satt ju nära så vi lyckades ändå ganska bra. Efter två glas vin, ja, till och med de små glas man får på krogen, snurrar huvudet på mig så vi fortsätter vår promenad, med tanken att hitta ytterligare ett ställe men det slutar med att vi går tillbaka till hotellet där vi, kanske mest jag, hittar Oceans twelve på TV. Brad Pitt, Matt Damon och George Clooney i samma film… Det var inte ”Neftflix and chill”, snarare bara chill *LER*

Söndagsmorgon med hotellfrukost, tyvärr tillsammans med massor av idrottsungdomar, föräldrar och ledare. Hela hotellet kryllade av såna, vi slöt oss till att det förmodligen var någon slags cup men la inte ner så mycket energi på det. Vi njöt av frukosten och försökte sedan samla ihop oss och våra grejer. En kort biltur senare gick vi en promenad vid Bergs slussar. Fantastiskt vackert ställe, till och med i mitten av oktober. Därefter blev det en väldigt lång bilfärd hem, en omväg för den vackra vägen mellan Kisa och Horn och sedan genom skogen till Frödinge och så hem till Vimmerby där jag salig drack kaffe och åt chokladpraliner som inte blev uppätna vid Bergs slussar…

Nu är det måndag och jag är lite kluven, många känslor på en gång…

Torsdag, snart helg

Nu är det torsdag och klockan är kvart i 9 på morgonen… Jag sitter på jobbet och pysslar med mitt samtidigt som jag lyssnar på favoriter på Spotify. Faktiskt ganska mysigt, särskilt för att vara på jobbet. Jobbet ja, det enda som inte är bra med det här jobbet är att jag har gott om tid och ja, jag har varit stressad på alla jobb jag haft som sekreterare. Alla kollegor överallt har ALLTID för mycket att göra vilket gör att det känns lite konstigt att inte ha nog att göra. Samtidigt kanske det är bra att ha ett annat tempo en period…

I morse var det kallt, jag fick skrapa rutorna på bilen, men det är väl bara att förvänta, det är ju mitten av oktober. Jag börjar fundera på hur jag ska klara vintern utan att frysa men har inte riktigt kommit på nån bra lösning än… Där finns förstås ekonomiska aspekter också, vinterdäck till exempel är inte gratis och sonen behöver vinterjacka och vinterskor (osäker på vart dom från förra året befinner sig).

Annars är livet riktigt bra just nu, även om det finns orosmoment, de flesta ekonomiska men även några andra. Just nu är det väl de ekonomiska som tränger undan alla andra men det kommer att lösa sig, det är jag övertygad om.

Den nya mannen upptar mycket av mina tankar just nu… Gulligare man får man ju leta efter *LER* Efter att vi setts för två veckor sedan föreslog jag att vi skulle ses den här helgen men han skulle jobba så det gick inte. Vi har fikat efter jobbet två gånger, det är trots allt lite för långt mellan våra bostäder för att det ska vara helt enkelt att ses på kvällarna varför fika på café i Eksjö fått duga. Jag kan ju bara tala för mig själv men behovet av att träffa honom igen har tilltagit kraftigt efter varje dejt.

På vår senaste träff meddelade han att han lyckats byta bort jobbet kommande helg och kunde det inte vara trevligt att åka bort nånstans… Jag blev helt ställd, givetvis vill jag träffa honom och det sa jag förstås men jag påpekade att jag är jättenöjd med att vara hemma hos honom. Han tyckte dock att det är trevligare med hotell, i Linköping eller Kalmar. Ja, Linköping var länge sedan svarade jag och på den vägen är det. Han har ordnat nåt, jag har bett att inte få veta, jag bara lutar mig tillbaka och litar på honom (svårt för mig).

Ja, jösses, nu är det dags att skriva lite igen… Den spirande relationen med Luktar-gott-mannen tog slut abrupt när jag uttryckte mina känslor för honom. Jag var helt förkrossad i två veckor, sen segrade förnuftet, särskilt som han konsekvent vägrade svara på mina försök till kommunikation.

En vecka senare slösurfade jag omkring på internet och ”tittade till” gamla bekanta och då noterade jag en underlighet varför jag kontaktade mannen i det aktuella paret. Det visar sig att dom gjort slut. Klart att jag beklagar det men samtidigt… Där har alltid funnits en extra lite gnista mellan honom och mig men eftersom vi båda haft partner hela den tid vi varit bekanta har det givetvis inte blivit nåt av det. Nu är vi båda singlar och bor relativt nära varför jag snart påpekade att det vore trevligt att träffas. Han instämde i detta och ett par dagar senare kom ett sms med förslag på dejt och nu har vi setts tre gånger och har en fjärde dejt planerad :-) Ja, han är äldre än jag tänkt mig men den där gnistan växte snabbt till en låga och är på god väg till att bli en eld...