Idag är det måndag och jag har inte träffat Honom sedan i fredags morse. Han har jobbat hela helgen… Vi har dock pratat i telefon, ganska länge, varje dag. Ena dagen pratade vi om att man kan planera hur mycket som helst, det blir ändå aldrig som man tänkt sig, man får bara hoppas att det blir bra ändå. Han säger då ”Ok, så om vi tänkt bosätta oss i Spanien men hamnar i Danmark istället så är det ok?” Notera här ”vi tänkt bosätta oss”. Jag tror inte att han tänkte på vad han sa men mitt hjärta stannade en stund, tror jag, men jag fann mig snart och påpekade att Danmark är ett problem eftersom jag inte fattar nån danska knappt och att jag är bättre på spanska, konstigt nog.

Igår kväll när vi pratade säger han att han måste jobba hela nästa helg också… Jag frågade en extra gång om han jobbar på onsdag kväll och det försäkrade han mig att han inte ska göra. Det blir dock långt mellan träffarna och jag suckade och påpekade att jag vant mig vid att träffa honom hela tiden. ”jamen jag går ingenstans” säger han då och då stannade mitt hjärta igen, trots att jag inte alls är säker på att han vet vad han sa, egentligen…

Sammantaget har det varit en bra helg, mycket vilsam och jag har ändå hunnit ifatt med hushållsarbetet hemma och gjort ett tappert försök till att umgås med sonen… Jag verkar dock helt ointressant, om han inte vill ha mer pengar förstås…

Det är torsdag och klockan är 13. Jag brukar inte bli trött efter lunch nuförtiden men idag slog tröttheten till rejält, alldeles nyss. Måste nog ta lite kaffe.

Jag sov hos Honom från lördag till söndag och vi bubblade in oss rejält. När jag på söndagen vid lunchtid tittade till min telefon hade jag missat samtal från både mamma och pappa och dessutom ett sms från mamma där hon undrade vart jag var. Jag ringde upp och sa att jag var hos Honom så då förstod hon ju. När jag sedan ringde pappa ville han berätta att dom slaktat ett par lamm och han undrade om jag ville ha. Givetvis vill jag ha lammkött, det är riktigt gott, vilket jag talade om för pappa med tillägg av en stilla undran om vart jag ska ha det, min frys är ju full. Mannen i mitt liv erbjöd sin frys och löste således det problemet också.

Efter kören i tisdags kväll åkte min väninna och jag till pappa för att hämta lammet. Det var inte styckat än, där hängde tre stycken slaktade lamm på logen och pappa sa ”välj ett!” så jag tog det längst till höger, dom var ju likadana. Så sågade och skar pappa medans jag höll i och så packade vi allt i en stor plastlåda som sedan fick stå i min bil tills jag kom till Honom igår eftermiddag. Jag hade förberett och packat mina knivar och mitt förklä men det visade sig att Han bara har EN skärbräda så det slutade med att Han skar och jag packade i påsar och såg beundrande på Honom *ler* Jag var dock noga med att påpeka att jag hade kunnat göra det själv att det absolut inte var meningen att han skulle göra det.

Detta pågick ett par timmar och när allt var klart var frysen full och vi hungriga så vi åt entrecote med sparris och chilibearnaise och sen stupade vi i säng. För en gångs skull sov jag riktigt gott på bara en sömntablett. Jag har annars haft väldigt svårt för att sova i Hans säng men, peppar peppar, inte denna gång. Det verkar dock som om det blev lite för kort, vi vaknade tidigt, som vanligt, och kramades en stund på morgonen innan våra alarm ringde. Nu är jag trött, som sagt. Kan tänkas att kvällen blir lite halvjobbig då jag ska iväg på möte med facket med efterföljande julbord, i Nässjö. Efter detta åker jag till Honom igen, annars hade jag inte varit hemma förrän närmare 23 ikväll och då brukar jag ha sovit i 1,5 timma redan så, nej, åka till Honom är en bättre lösning *LER* Jag ser fram emot en andra natt på raken i Hans säng, även om det blir sängläge relativt omgående efter att jag anlänt dit. Skönt att vi båda är trötta på kvällarna och lägger oss tidigt...

Idag är saknaden riktigt jobbig… Tisdagsjobbig, fast det bara är lite drygt ett dygn sedan vi sågs. Sannolikt ses vi i morgon men Oj! Vad det är långt till i morgon när det känns så här i kroppen… Jag skrev häromdagen att jag längtar efter en vardag med denne man och den känslan har tilltagit, behovet av honom ökar stadigt…

Ja, nu är det torsdag och jag har tillbringat natten hos Honom. Mina ärenden på stan igår drog ut på tiden så jag var inte där förrän 20 över fem och jag hade andan i halsen och var lätt stressad när jag väl anlände men i vanlig ordning släpper all oro och stress redan vid första kramen.

Vi kunde inte riktigt släppa taget om varandra utan blev stående i köket, tätt omslingrade. En lång stund och rätt många klädesplagg senare sitter vi i soffan och ser på SÄPO:s presskonferens om den höjda nivån, bla bla. Jag blev jättetrött och höll på att somna mot hans axel flera gånger varför han fixade mat och jag höll honom sällskap och löste färdig korsordet från förra veckan istället.

När vi ätit blev jag ännu tröttare så snart gick vi och lade oss i sängen, med TV:n på, istället. Han låg nog vaken en stund men jag somnade, intrasslad i honom. Senare lösgjorde vi oss från varandra och sov var för sig några timmar men någon gång tidigt på morgonen vaknade vi och trasslade ihop oss igen och vi hade underbart morgonsex. Efteråt låg vi ihopslingrade ganska länge innan det väl var dags att faktiskt kliva upp. Så nu sitter jag här och saknar honom, som vanligt på torsdagsförmiddagar

Onsdag med fjärilar

Onsdag eftermiddag, klockan är snart 14. Om tre timmar är jag hos Honom, om mina ärenden på stan flyter utan problem förstås. Jag börjar bli sådär fånigt nervös och orolig nu igen, trots att jag inte varit det inför våra träffar de senaste veckorna. Jag förstår det inte…

Nu är klockan 20 i fyra och jag ska snart packa ihop mig och dra ut på stan för mina ärenden, därefter går färden till Honom, med fjärilar i magen… Jag verkar inte bli av med dom idag :-/ förmodligen släpper dom när jag faktiskt står där och håller om honom :-)

Jag har tillbringat natten hos Honom och jag saknar honom redan, trots att det bara är knappt 4,5 timma sedan vi skiljdes åt.

Igår eftermiddag hann jag knapp in genom dörren förrän vi var på väg ut igen, till hans kompis’ däckverkstad. Där lämnade vi av mina vinterhjul då jag behöver nya däck, relativt omgående. Helst vill jag tjurigt vägra ta emot hjälpen men jag har resonerat fram och tillbaka med mig själv så länge nu att jag valt att svälja min stolthet och släppa mitt kontrollbehov och tacksamt låta Honom hjälpa mig. Jag tror ändå att han förstått att det är jobbigt för mig, han frågade hur det gick med kontrollbehovet och jag fick ju svara ärligt att det är jobbigt, för det är det. Jag jobbar med det hela tiden och det kan nog vara så att det börjar släppa lite, åtminstone när jag är med Honom…

Konstant sitter jag och drömmer mig bort till en framtid med en vardag med denne man… Att alltid få sova, och vakna, med Honom… En snart 47 år gammal man som aldrig delat folkbokföringsadress med någon, och så jag som har dåliga erfarenheter av samboliv… Hur skulle det gå? En före detta arbetskamrat träffade en ny man för några år sedan och strax därefter delade hon visdomsord på Facebook, jag minns inte den exakta ordalydelsen men innebörden var att rätt vad det är träffar du Honom, han som får dig att inse varför det inte fungerat med de andra. Det är förstås det jag hoppas på nu, att det är Honom jag äntligen träffat nu, 20 år för sent men bättre sent än aldrig…  

Jag längtar, hela tiden, efter hans närhet, beröring och tryggheten jag känner i hans sällskap

Igår pratade jag med Honom i telefon, igen. Vi pratar varje kväll nu *ler* Igår pratade vi först om ditten och datten och så nämnde jag mina vinterdäck igen. Han erbjöd sig ordna det åt mig för ett par veckor sedan men jag har stretat emot lite, jag har svårt för att låta någon göra saker åt mig. I vilket fall så åkte jag förbi däckverkstan i Vimmerby i går, på väg hem från jobbet. Det visar sig då att den stänger 17, varje vardag, och har inte öppet på helgen alls. Hur ska jag kunna köpa nya däck och få dom pålagda då? Så jag frågade Honom när hans däckman stänger sin verkstad och den stänger tydligen redan halv fem. Hur som helst så sa Han att
"Jamen det ordnar jag, /såhär och såhär/. Inga problem."
”Det låter så enkelt när du säger det” svarade jag och jo, han menade att just så enkelt är det.
”Jag är ju van vid att klara mig själv” kontrar jag med och vad säger han då? … ”Du behöver inte klara dig själv nu, jag ordnar det”

Idag mår jag jättekonstigt… Det är torsdag morgon och jag har tillbringat natten hos Honom. Inte sovit som jag borde förstås och det kanske spelar in. Ryggvärken är i princip helt borta idag, peppar peppar, ta i trä. Igår kväll kändes den dock ganska rejält och jag var orolig i kroppen och vankade av och an. Han såg förstås att jag hade ont och oroade sig. Vi handlade, åt gott och slötittade på TV. Trevligt hemmamys men han var trött och jag hade ont så det kunde förstås blivit bättre. När vi varit ute och handlat och precis kom hem fick jag någon slags värmeslag… Hans lägenhet är varm och skön, till skillnad från min plats på jobbet, så jag klädde av mig ungefär hälften men var fortsatt jättevarm, fick ställa mig i balkongdörren för att svalka mig. Nu på morgonen är jag precis lika varm, det känns som om det är 35° varmt och jag lider. Oron rasar i kroppen också, konstigt nog mer idag än i går, innan jag åkte till Honom. Det är ju annars då jag brukar vara orolig, men inte igår. Han var disträ, trött, såg sliten ut. Jag oroar mig, för allt möjligt, men idag även för honom. Det är nåt, nåt som inte är som det ska.

Jag är så trött att ögonen svider och det går trögt att tänka, ändå längtar jag redan till nästa onsdag då jag, förhoppningsvis, sover över nästa gång…

Måndag igen

I onsdags åkte jag hem till Honom efter jobbet, jag var där strax innan 17 och vi satt och pratade en stund innan vi gav oss ut för att handla middag. Jag fick en guidad tur genom hela Aneby och såg alla ställen han bott på och vart hans bror bor och så vidare, i mörkret dock så jag såg inte så mycket men trevligt var det. På Ica köpte vi lammytterfile och lite grönsaker och så åkte vi hem och lagade mat. Han var skeptisk till mitt förslag om kanel, ingefära och svartpeppar på köttet men så blev det. Givetvis var det jättegott även denna gång. Vi åt framfört TV:n och satt kvar där och såg nåt skitprogram och pratade tills han började gäspa alltför stort, runt 21, då vi kröp ner i sängen för att se på Grey’s Anatomy. Jag passade på att fråga om vi kunde ses i helgen och då velade han lite fram och tillbaka igen. Han var bortbjuden till vänner i Strömstad sedan länge och ville hemskt gärna träffa dom samtidigt som han förstås ville träffa mig. Det slutade med att frågade om jag ville/kunde följa med och det kunde, och ville, jag. Grey’s Anatomy såg jag inte men mysigt hade vi, både på kvällen och väldigt tidigt på morgonen ;-)

Fredagen började med tvättstugan från 06 till 10 och sedan följde jag med sonen till vårdcentralen och efter det packade jag och fixade till mig så vid 14:30 i fredags eftermiddag åkte vi från Aneby till Strömstad. Fyra timmar i bil på tråkig väg men konversationen flöt i princip hela tiden. Runt Uddevalla kom tröttheten över mig så jag nickade faktiskt till ett par gånger den sista biten. Det var väl ungefär vid den tiden jag kom på att jag missat att äta lunch. Ja, vi kom fram strax innan 18 i alla fall och några kramar till höger och vänster senare hade jag ett glas rosévin i handen. Ytterligare en stund senare fick vi mat, och mer vin och sen drog dom igång bubbelpoolen på uteplatsen. 5° varmt i luften, 38,5 ° i vattnet, trevligt sällskap och stillheten i ett hösttomt sommarstugeområde… Underbart.

Han går upp vansinnigt tidigt på fredagar, och jag gick upp strax före 06, så det blev ändå en tidigt kväll. Jag sov just inget i vanlig ordning, ny säng, massa okända ljud, och så mannen bredvid, jag har inte riktigt vant mig vid det än. Lördagen började ganska tidigt den också med Nyhetsmorgon och kaffe följt av frukost och sen mer kaffe innan vi gav oss iväg på utflykt till Saltö Naturreservat där vi promenerade ner till havet och två galningar faktiskt badade i det 10-gradiga vattnet. Jag var inte en av de två. Efter det åkte vi ännu längre västerut där vår värdinna hämtade humrar som vi skulle äta på kvällen och sen åkte vi tillbaka till stugan för att omedelbart ge oss ut för att grilla korv nere vid vattnet. Så åt vi grillad korv och drack vin, och lite whisky, och bara myste i kylan.

Väl tillbaka i stugan var jag ganska utmattad så jag gick och kröp ner i sängen och försökte sova lite vilket inte gick så bra. Jag hade precis slumrat till när Han kom och ville krypa ner också och då var jag plötsligt helt ointresserad av att sova. En lång stund senare satt jag i soffan igen med en stor kopp kaffe och sen var det dags att äta den där hummern, något jag aldrig ätit tidigare. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad. När alla ätit upp till och med de smala benens innehåll utbrast något ”Men vi har ju glömt champangen!” varpå den hämtades och försiktigt korkades upp och så drack vi skumpa innan vi gick på oxfilén… Ja, mycket mat blev det och köttet var fantastiskt.

Efter maten blev det soffan igen, med ett glas vin till innan bubbelpoolen sattes igång igen. Lika fantastiskt andra kvällen som första. Efter lite mera mys i soffan blev det relativt tidigt i säng ändå och jag sov faktiskt riktigt gott natten till söndagen som började tidigt med … umgänge… jag försökte somna om efteråt men det gick inte så det blev kaffe i soffan och det var då ryggen började protestera varför jag gick och duschade med tanken att jag skulle kunna värma upp mig för att böja mig tillrätta men det gick inte. Efter någon timma tog jag en Alvedon och en Ibumetin och då lättade det en aning men sedan åkte vi hemåt och tre timmars bilresa senare var jag tyst och sammanbiten mest hela tiden. Vi stannade som hastigast på CityGross vid A6 och köpte lite mat innan vi fortsatte hem till honom i Aneby. Han flyttade mina väskor till min bil och undrade om jag verkligen kunde gå i trappor då han bor på andra våningen. Klart jag kunde, men det gjorde jävligt ont, förstås. Väl inne rotade jag fram Ibumetin, Pamol och Diklofenak och försökte sitta stilla och bara konversera medan Han fixade mat och oroade sig för mig. Ungefär mitt i köttbiten kände jag hur värken dämpades och jag kunde slappna av en stund i hans soffa innan det var dags att åka hemåt sista biten.

Jag kontaktade en väninna på vägen hem och undrade om hon ville komma över och tjejsnacka på kvällen och det ville hon. Både hon och jag hade mycket att berätta och prata om så hon blev kvar i tre timmar. Jag tog sedan en handfull piller och kröp i säng där jag faktiskt sov gott hela natten. Jag vaknade i exakt samma position som jag somnade. Det är alltså måndag och jag lider, värktabletterna fungerar inte riktigt hela vägen, trots donationer från olika håll. Jag vet ju att inget ryggont blir bättre av att man är stilla så det blir till att knapra piller och försöka röra sig så gott det går tills det har släppt. Jag ränkar kallt med att vara bra i morgon. På onsdag ska jag till Honom igen och då måste jag ju vara frisk…