Jag har tillbringat natten hos Honom och jag saknar honom redan, trots att det bara är knappt 4,5 timma sedan vi skiljdes åt.

Igår eftermiddag hann jag knapp in genom dörren förrän vi var på väg ut igen, till hans kompis’ däckverkstad. Där lämnade vi av mina vinterhjul då jag behöver nya däck, relativt omgående. Helst vill jag tjurigt vägra ta emot hjälpen men jag har resonerat fram och tillbaka med mig själv så länge nu att jag valt att svälja min stolthet och släppa mitt kontrollbehov och tacksamt låta Honom hjälpa mig. Jag tror ändå att han förstått att det är jobbigt för mig, han frågade hur det gick med kontrollbehovet och jag fick ju svara ärligt att det är jobbigt, för det är det. Jag jobbar med det hela tiden och det kan nog vara så att det börjar släppa lite, åtminstone när jag är med Honom…

Konstant sitter jag och drömmer mig bort till en framtid med en vardag med denne man… Att alltid få sova, och vakna, med Honom… En snart 47 år gammal man som aldrig delat folkbokföringsadress med någon, och så jag som har dåliga erfarenheter av samboliv… Hur skulle det gå? En före detta arbetskamrat träffade en ny man för några år sedan och strax därefter delade hon visdomsord på Facebook, jag minns inte den exakta ordalydelsen men innebörden var att rätt vad det är träffar du Honom, han som får dig att inse varför det inte fungerat med de andra. Det är förstås det jag hoppas på nu, att det är Honom jag äntligen träffat nu, 20 år för sent men bättre sent än aldrig…  

Jag längtar, hela tiden, efter hans närhet, beröring och tryggheten jag känner i hans sällskap