Jag har aldrig särskilt höga förväntningar på julen som trevlig högtid… Detta år sa jag till sonen redan i oktober att om han ville fira jul fick han snällt åka till farmor och farfar, eftersom jag tänkte vägra. Jag har inte pyntat, inte städat ens, inga ljusstakar i fönstren och precis samma gardiner som jag satte upp i somras, när jag flyttade in. När kören började öva adventssånger ville jag inte men sjöng ändå och när första advent väl kom så var det ju trevligt och jag tänkte att kanske kan det kännas lite bra till jul i alla fall… Julen närmade sig och mamma bjöd till kalas på juldagen, hennes man fyllde 60 år. Det måste man ju gå på men jag tänkte verkligen 60-årskalas och inte jul. Den andra kören började öva julsånger och julradio.se fick faktiskt vara med på ett hörn de sista två veckorna innan jul. Stämningen började ändå puttra lite. Pappa bjöd till julkalas på annandagen och jag tänkte då att jag kommer visst inte undan så för all del. Jag bjöd med mannen i mitt liv både till mamma och till pappa och fick väldigt svävande svar, ända tills bara ett par dagar innan då han sa att jo, Han kommer.
Jag skjutsade sonen till farmor och farfar den 23:e och såg fram emot en kväll i stillhet innan jag på julaftonens morgon tog tag i den eftersatta städningen av mitt hem. Jag städade och städade och plockade och gick ut med soporna flera gånger. Till slut var allt i ordning och rent, utom sonen rum som han får städa själv, men dit stängde jag bara dörren. Efter ett bad sjönk jag ner i soffan och zappade runt bland just inget. Mannen i mitt liv skulle ringa när han var klar med firandet hos sin mamma och jag väntade och väntade, Han hade sagt att det nog inte skulle ta så lång tid men tiden gick och gick. Strax efter klockan 20 ringer Han då till slut och börjar med att Han inte är på topp och Han kommer nog inte ikväll. Sannolikt hör Han faktiskt hur besviken jag blir så en stund senare säger Han att jo, Han ska bara duscha så kommer Han.
Således ringer det på min dörr strax efter 21 och där står Han, äntligen. Han känns dock lite avvaktande men jag tänker att Han är orolig för att träffa min släkt, vilket jag absolut förstår. Vi tittar på Tomten är far till alla barnen och går sedan och lägger oss. Somnar och sover, vaknar och kliver upp utan närmare kontakt än ligga på armen en stund… Känns lite konstigt men jag tänker den där oron inför familjen igen.
Precis när jag är på väg till köket för att hälla upp kaffe kramar Han om mig bakifrån och säger att Han måste berätta nåt. Han börjar med att han tycker väldigt mycket om mig och då svarar jag ”vilken tur”, Han fortsätter dock med att Han måste backa lite eftersom Han har en ny situation att förhålla sig till. Han har en äldre bror som är förlamad från bröstvårtorna och ner efter en trafikolycka för fem år sedan. Dagarna innan jul meddelade dom att brodern och hans fru ska skilja sig och att frun i fråga dricker för mycket. Brodern klarar sig förstås inte själv och Mannen i mitt liv tror förstås att Han kommer att få hjälpa brodern mycket mer än tidigare. Han säger att Han måste få vara ensam ett tag och landa i det nya, Han brukar dra sig undan och vara själv när det blir för mycket, säger Han.
Jag blir förstås helt ställd och häller upp kaffe och så sätter vi oss i soffan igen, jag kryper in så nära jag kan och funderar på vad jag ska säga… Jag kommer inte på så mycket bra direkt så jag säger just det, ”jag vet inte vad jag ska säga nu”. En stund senare poppar en tanke upp i mig och jag säger försiktigt ”Jag tenderar att rusa på för fort ibland…” Han kontrar då med ”det är inte du, det är jag” varpå jag kommenterar ”det är ju en klassiker” och Han svarar ”jomen denna gång är det ju sant”. Vi dricker kaffe i tysthet en stund och efter en stund börjar Han prata om sin bror och allt det igen och jobbet och mycket där och bla bla bla. Jag påpekar försynt att om Han har det jobbigt vill jag finnas där och stötta Honom. Jag berättar kort om då för några år sedan när jag var deprimerad och hade ångest och hur jag nog inte kommit igenom det utan det stöd jag då fick från exet och hans ex, läkemedel och en samtalsterapeut. Jag är osäker på om Han riktigt förstod mig men snart satt vi där båda och två och kämpade mot tårarna. Jag sa ”minns du vad du sa till mig när jag protesterade mot att du skulle köpa vinterdäck till mig?”, han mindes inte det så jag fick snällt påminna honom om det, dels vad jag sagt, att jag var van vid att klara mig själv, och hans svar, som etsat sig fast i mitt sinne ”jomen den här gången behöver du inte det” och jag hoppas verkligen att han förstod vad jag menade… Han drack dock upp sitt kaffe och åkte hem.
Han ringde på kvällen, när han satt i bilen, och vi pratade en kort stund. Han sa att han skulle ringa igen dagen efter vilket Han gjorde, också en kortis. Igår kväll skulle Han också ringt men det samtalet uteblev… Självklart är jag nu orolig för att Han ska backa undan för långt, avsluta vår relation helt enkelt, även om jag inte riktigt tror att det går så långt. Han har varit väldigt kärleksfull och omtänksam hela tiden och jag har verkligen känt mig uppskattad och jag har försökt att inte rusa på för fort men man vet ju inte… Jag hoppas förstås att han ringer i kväll och inte bara en snabbis då utan dom vanliga 25 minuterna…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar