Idag är jag lite nervös… Det känns lite konstigt faktiskt och jag är inte helt säker på varför. Jag ska träffa honom ikväll, jag åker direkt efter jobbet och stannar över natten. Jag tycker inte att jag borde bli nervös för att jag ska träffa min pojkvän, han är ju redan min pojkvän 😊 EVENTUELLT kommer vi att ha sex för första gången ikväll, det kan vara det som oroar mig. Jag har aldrig varit svår att få i säng så jag minns inte ens om jag nånsin haft känslor för någon när vi haft sex första gången, eller jo, min förra sambo, vi blev ju kära över internet och telefon men vi hade sex första gången vi faktiskt sågs. Detta är annorlunda.

Mannen jag dejtade under hösten och vintern var jag redan förtjust i när vi började träffas men honom hade jag redan legat med flera gånger, eftersom vi träffades på en swingersklubb, och jag visste att vi klickade när vi sågs privat första gången.

Annorlunda. Han är diametralt annorlunda jämfört med i princip alla andra män jag någonsin ”dejtat”. När vi sågs första gången, efter att ha messat ganska intensivt i ungefär tio dagar, kände jag att han blir en riktigt god vän och vi pratade om allt, och inget, och det har vi fortsatt med. Han blev viktig för mig men fortfarande tänkte jag en riktigt god vän och det var som en god vän jag bjöd in honom till min säng. Hur det gick sen har jag ju redan berättat…

Givetvis är han fortfarande en god vän men han är SÅ mycket mer nu och jag har upptäckt intensiva känslor för honom. Det är inte helt enkelt för mig att erkänna ens för mig själv att jag har känslor, även om de faktiskt legat ganska nära ytan det senaste året. Jag blev i alla fall tvungen att erkänna dom häromkvällen när jag tittade på honom och det bara stockade sig i bröstet av känslor. Jag stoppade tårarna genom att kyssa honom och det blev en intensiv stund.

Jag vill ju att det ska fortsätta vara sådär perfekt som det varit… Att vår första gång tillsammans känns otvungen och helt naturlig, precis som vår första kyss, och fantastisk förstås, trots att jag är väl medveten om att första gången med en ny partner sällan är helt idealisk…

Så jag är nervös, spänd och  förväntansfull och vill egentligen inget heller än att flexa ut och åka till honom men nej, två och en halv timma till måste jag försöka vara nyttig på jobbet också…

Elated

Elated. Det är dagens ord, jag hittar inget lika bra på svenska. Elated = glad · hänförd · upprymd · förtjust Alla de där orden sammanfattas på ett bra sätt i just elated och det är det jag är idag, ända sedan igår kväll faktiskt. Varför? Jo, jag har träffat en ny man… Vi har träffats i några veckor och igår kväll kom vi på att vi nog varit tillsammans några dagar. Jag vet det låter kanske konstigt men det var så. Jag ska börja från början…

För några veckor satte jag ut en kontaktannons på en sajt på nätet där jag beskrev min idealiske man. Jag beskrev fysiskt utseende och personlighetsdrag. Annonsen blev ganska lång. Med glimten i ögat förstås och jag avslutade med att även om jag förstås letar efter mannen i mitt liv så vill jag träffa någon medans jag letar. Jag fick MÅNGA svar, en del seriösa men de flesta mindre seriösa. De flesta svar kunde jag sortera bort utan att ens ha läst de extremt kortfattade raderna, några fick dock svar och efter några meddelanden var där en som var mer intressant än de andra. Vi hördes av första gången den 14 juli. Då var han bortrest en vecka.

Vi fortsatte messa och upptäckte gemensamma intressen och meddelandena flög fram och tillbaka. Vi bestämde att vi skulle ses lite längre fram men en söndag, 24 juli, blev jag rastlöst. Jag hade inget att göra och ville inte bara sitta hemma och slappa så jag satte mig i bilen och styrde mot Huskvarna. Jag gjorde mig ärende på riktigt och fick löst en del frågetecken och sedan besökte jag honom. Vi satt i varsin ände på soffan och pratade i tre timmar. Vi möttes med en lång kram och skiljdes med en lång kram, däremellan ingen kroppskontakt alls, bara samtal. Det händer inte så ofta att ett samtal med någon man aldrig träffat tidigare bara flyter på i tre timmar men det var helt otvunget hela tiden.

Vi fortsatte messa och sågs två gånger efterföljande vecka. Bara kramar och samtal, och många meddelanden däremellan. Förra veckan sågs vi på onsdagen, en kortis över en kopp kaffe på A6. Vi ville båda verkligen ses men det var meckigt att synka ihop våra liv så det fick duga. Vi satt med huvudena tätt ihop i solskenet utanför A6 och pratade i en timma. Ja, några kramar hanns med också. I torsdags vaknade jag med en dålig dag och jag vet hur de brukar utveckla sig . Jag kände också väldigt tydligt att han skulle kunna stoppa utveckligen om vi bara sågs på kvällen. Så jag frågade om han kunde komma och sova över. Han hade sen träning så jag visste ju att bara ses, kramas och prata och sen skiljas åt inte var på tal. Jag ville kramas, ha närhet, prata. Efter några timmars trixande lyckades han ordna hundvakt och då var det ju löst. Min ångest släppte.

Några timmar senare plockade jag upp honom efter träningen och vi åkte hem till mig. En dusch senare fick han mat och vi pratade, otvunget som vanligt. Klockan blev snart läggdags och vi kröp i säng. Mitt nya boende är svalt och jag frös de första nätterna, innan jag kom på att ta på mig nattskjorta. Med en varm man i sängen (hur kommer det sig att alla män är så varma?) fanns dock inget behov av nattskjorta. Vi kröp nära och jag värmde mig, vi pratade och nånstans där kom den första kyssen. En kyss blev många och vi hånglade i två timmar. Ja, det blev inte mycket sömn men det var väldigt trevligt med en varm man i sängen igen. Påföljande morgon startade som kvällen avslutades, med hångel, innan jag körde honom hem och jag sedan fortsatte till jobbet. Trött men löjligt glad.

Helgen hade jag tänkt tillbringa hemma i Vimmerbytrakten, planen var att åka ganska snart efter jobbet men jag kände att jag var för trött för att köra 12 mil på kvällen så jag bestämde mig för att åka på lördagsförmiddagen istället. Detta öppnade förstås upp fredagskvällen och vi sågs, hos honom, så snart som egentligen var möjligt. Vi pratade, skrattade och hånglade i fyra timmar och jag åkte sedan hem, väldigt trött men väldigt glad. På lördagsförmiddagen plockade jag ihop det jag behövde och drog iväg till Vimmerbytrakten. Först hem till pappa med lite grejer och sen hem till mamma för att vara social. Efter det vidare till Västervik där ett par väninnor och jag skulle slå klackarna i taket.

Vi var på bio och sen åt vi på Harrys där vi satt kvar till 01. Vi åkte hem till ena väninnan och fortsatte med att dricka chokladlikör, jättegott, och prata förstås. Han försvann inte ur mina tankar på hela kvällen och vid tvåtiden på natten kände jag mig tvungen att ändra relationsstatus, jag kände mig inte singel längre helt enkelt. Jag ändrade till ”annat”. Till slut kom vi i säng, runt halv fyra. Jag trodde förstås att jag skulle vakna tidigt och vara ett vrak dagen efter, särskilt som jag delade en 120 cm bred bäddsoffa med min bästa väninna men nej, jag vaknade vid kvart över tio och kände mig ganska pigg. En snabbtitt på sajten där vi träffats visade att han tänkt likadant och ändrat sin relationsstatus precis som jag. En pratsam lång frukost och några ärenden senare var jag på väg hem. Vi hade redan kommit överens om att ses på kvällen så jag åkte hem, packade ur, pratade lite med sonen som var trött och ointresserad och så messade jag honom och sa att jag hade överskottsenergi och ville gå en lång promenad. Han höll precis på att messa mig om att hunden behövde gå ut så det kunde just inte bli bättre.

Jag tog på mig träningskläder och åkte, efter att ha ätit en avokado med mycket salt på (middag). Vi sågs i en lång kram och så hämtade vi hunden och gick, och pratade kontinuerligt, en promenad på 40 minuter. När vi kom hem till  honom fortsatte vi prata, skratta och kramas och efter en stund tillkom hångel. Emellanåt blev det intensivt både fysiskt och känslomässigt. Jag insåg att det var lönlöst att kämpa emot längre. Han var tydligare med att verbalisera sina känslor men jag kände också att det var vi nu, och att det nog egentligen redan varit det några dagar. Vi pratade om det förstås och kom överens om att ha ett öppet förhållande då ingen av oss tror på monogami. Så, 26 månader efter att exet och jag bestämde oss för att gå skilda vägar är jag nu inte längre singel. Jag är alltså tillsammans med en åtta år yngre man som jag ännu inte haft sex med trots att vi träffats i två veckor och haft kontakt i tre...

Känslor...

Onsdag eftermiddag och jag är lite låg… Jag har typ inget att göra på jobbet och blir sittande i tankar och somliga tankar vill man inte umgås med. Jag försöker fokusera på annat men återkommer rätt ofta till dom där jag inte vill tänka på just för att det är jobbigt…  Det mesta börjar ändå ordna upp sig nu, jag har fått lugn och ro under det gånga året, större delen av det i alla fall. Jag har inte stressat på jobbet och har sysselsatt mig med roliga saker på fritiden, så som körsång, dans, klättring, träning, sömnad, bakning och sex ;-) En del saker har jag gjort ensam, andra med väninnor och ytterligare andra med … nya bekanta ;-) Hur som helst så har jag haft det bra under större delen av året som gått, en del vägbulor har det förstås dykt upp men det har inte varit några katastrofer. Sonen och jag ska nu flytta igen och det har vållat mig en del huvudbry de senaste månaderna men nu ser det ändå ut som om det kommer att lösa sig på ett bra sätt, om än kanske lite okonventionellt, men det är ju lite mitt signum.

Det som är jobbigt just nu är en av de där nya bekantskaperna jag gjort under året… En ung man där intentionen från början var att vi skulle ses och ha sex. Bara det, inget annat. Och det fungerade väldigt bra, länge. Det är en väldigt begåvad ung man, på alla möjliga sätt, och vi är väldigt kompatibla rent sexuellt varför jag hela tiden återkommit eftersom jag har fått mersmak. Någonstans under resans gång har jag dock utvecklat känslor för denne unge man och det var verkligen inte meningen. Jag kan se vissa tecken till att han känner något han också… Det är nu drygt två månader sedan vi sågs, detta eftersom han konsekvent vägrar att träffa mig, ens för en promenad/kopp kaffe. Han mår psykiskt dåligt, och jag visste ju att han har en del psykiska besvär sedan tidigare och jag har själv mått dåligt psykiskt för några år sedan och har både goda vänner och släktingar med olika typer av psykiska besvär så jag har varit synnerligen förstående och försökt stötta så gott jag kunnat.

Ett tag hördes vi av varje dag men… Ja, när jag får hormonsvängningar blir jag lätt känslosam och jag får mina känsloutbrott ibland och jag har uttryckt för honom att han betyder väldigt mycket för mig och han uppskattar inte detta, varje gång jag haft ett dröjer det några dagar innan han hör av sig och nu hörs vi av ungefär två, kanske tre gånger i veckan, via messenger. Mitt senaste utbrott fick jag i torsdags. Jag messade honom i söndags men fick inget svar. Jag messade igen igår och då kom ett kortfattat svar, med en smiley… Lite av grejen är att det känns väldigt jobbigt att flytta ifrån honom… Vi bor förstås inte tillsammans, han bor två samhällen bort, ensam med sin katt. Vi har inte setts på två och en halv månad och inte haft sex på nästan tre månader men han finns där hela tiden, i mitt sinne och jag, … nu sitter jag och gråter igen och jag avskyr det men när jag börjar tänka på honom och det vi delat tidigare, och fortfarande delar fast numera bara digitalt, då kommer den där klumpen i bröstet som en räkning i brevlådan…

Häromsistens när jag kommenterade på FB att jag ska flytta fick jag snart ett meddelande där jag tydligt kunde se att han inte tyckte om tanken. Någon konversation senare kom det upp igen och jag tror att det skakade honom lite. Vi är så fel för varandra på många sätt och jag vet inte om jag tror på att det skulle kunna bli ett ”riktigt” förhållande mellan oss men, tanken på att aldrig på träffa honom igen skär i mig och får mig att gråta...

Känsloutbrott

Jösses vad jag avskyr dom! För ungefär tre veckor sedan blev jag knuffad ur balans… Jag grät och oroade mig, hade ångest och grät lite till, jag gjorde det sämre genom att frångå min valda livsstil, LCHF, och lade alltså blodsockersvängningar ovanpå humörsvängningarna. Inte idealiskt, kan man lugnt säga. Efter många långa diskussioner med mannen, på messenger, som oroade mig och min allra bästa väninna så lyckades jag sluta oroa mig och återgå till att vara känslomässigt stabil (ja, allt är ju relativt men…) och att börja äta ordentligt igen och på så sätt ytterligare minimera risken för emotionella utbrott.

Diskussionerna med mannen i fråga har fortsatt, via messenger då han vägrar träffas. Jag har oändligt mycket tålamod för detta är en man jag vill ha kvar i mitt liv. Väninnan har förstås också blivit tvungen att älta detta igen, och igen. Jag har dock kunnat avhålla mig från känsloyttringar gällande detta.

Häromdagen, jag minns inte längre varför, ringde jag min son och var arg. En av mina arbetskamrater fick be mig att gå undan eftersom jag hördes ut till väntrummet. Jag kan inte, tycker inte att jag borde behöva, jaga och vakta min snart 17-årige son för att han ska göra det han ska. Han ska äta, han ska sova och han ska gå i skolan. Handbollen är nu slut för säsongen så han behöver inte ens passa det längre. Jag tycker inte att mina krav är orimliga. Ändå äter han inte, annat än typ bara kolhydrater, och han sover inte som han ska, ena veckan sover han nästan inte alls och veckan därpå sover han dygnet runt.

När jag då idag fick sms från skolan att han var ogiltigt frånvarande, tre timmar efter att han borde varit där, blev jag riktigt förbannad. Jag gick ända bort till fikarummet och så stängde jag dörren om mig och sen härjade jag på sonen säkert i tio minuter. Han säger att han förstår och jag hoppas verkligen det, fast det har han ju sagt förut förstås.

Jag kan i och för sig tänka mig att jag skakat hans värld lite de senaste dagarna eftersom vi typ bestämt oss för att flytta igen i sommar… Vi har flyttat så många gånger att jag tycker att jag är van men… Ny stad igen, inget gammalt välbekant. Jag tror dock att varken han eller jag kan tänka oss att stanna i Vimmerby någon längre period och klarar han faktiskt av att sluta ettan med godkända betyg måste han studera sitt andra och tredje år på annan ort och varför då inte flytta när det ändå finns fler jobb och mer puls där? Saknar storstan

Ja, en stund efter att jag var arg blev jag ledsen och besviken istället och jag fick verkligen fokusera för att stoppa tårarna. Telefonen ringde lägligt också så att jag kunde ta på mig professionella mig igen. Ibland undrar jag hur livet sett ut om jag tillbringat det med sonens pappa, men den möjligheten försvann förstås för 14,5 år sedan. Klart det har funnits gott om andra män men ingen har nog riktigt förstått mig och sonen och jag har blivit tvungen att klara mig själv.

Jag har haft pojkvän men inte kunnat ”luta mig” mot denne man för stöd, jag var sambo i sex år men inte fan kunde jag luta mig mot honom, det var ju han som lutade sig mot mig, jävligt hårt till och med. Men jag får väl skylla mig själv, dr Phil säger ”you teach people how to treat you” och jag var väl ett viljelöst mähä som åtog mig att göra allt… Jobba heltid när han sa upp sig från sitt lönearbete för att försöka få vårt företag att gå runt. Det gick inte förstås. Jag har hela tiden jobbat heltid medans han har jo, jobbat (för det mesta) men jag har aldrig riktigt vetat hur mycket han skulle dra in från månad till månad. Detta gjorde livet väldigt jobbigt… Man rättar ju mun efter matsäcken men om man inte vet hur stor matsäcken är eller ens om det kommer nån matsäck alls.

I samma ton körde jag förstås de små bonusbarnen till dagis varje morgon. Alla som haft två småflickor vet hur besvärliga dom kan vara på morgnarna och jag är så oändligt glad att jag inte behöver ta det längre. När jag hälsade på exet i fråga senast, i januari, uttryckte han faktiskt hur mycket mer besvärligt livet är utan mig. Ja, man saknar inte kon förrän båset är tomt tänkte jag samtidigt som förbannar mig själv för att jag var en ko. Jag borde avslutat det förhållandet efter mindre än ett år men jag stannade kvar i det i fem år innan jag till slut tog mitt förnuft till fånga och sedan tog det ytterligare ett år innan jag faktiskt hade ordnat allt så att jag verkligen kunde lämna honom. Det där sista året, när vi båda visste att det var slut, var det bästa året..

Tisdag igen :-/

Nu är det tisdag igen och jag avskyr ju verkligen tisdagar… När klockradion började spela musik för mig i morse tänkte jag ”jävla grannar, sluta störa mitt i natten” Det tog en stund innan jag vaknat så pass att jag förstod att det var dags att kliva upp. Jag stängde av musiken förstås och snoozade tills det andra alarmet kom igång och så tryckte jag bort det och lade ner huvudet tills nästa alarm och nästa alarm. Ja, jag är svår att få ur sängen men jag är ju medveten om det. Idag var det dock svårare än tillochmed en vanlig tisdag. En varm dusch senare kände jag mig mer vaken men … oh, jag valde fel stövlar idag. Jag vet ju att dom inte är ingångna än men just de passar så oerhört bra till resten av mig idag och jag tänkte att jag måste ju använda dom annars blir dom ju aldrig sköna. Jag ångrade mitt beslut redan innan jag var framme på jobbet, vänster stortå var både bortdomnad och gjorde svinont medans höger stortå bara var bortdomnad. Nu sitter jag här med mina birkenstock på. Väldigt bekväma förstås men inte så vackra och definitivt inte matchiga till dagens outfit…

Helgen som varit blev ganska bra… Jag var och klippte mig i fredags eftermiddag och sedan dejt, inte helt misslyckad men inte helt lyckad heller. Blir nog ingen tredje dejt där. Kvällen och en del av natten tillbringade jag hemma i soffan messande med tinderdejten. Mycket trevligt och jag tror att vi lärde oss en del om varandra. Lördag började med tvätt, som vanligt. Därefter städ, som vanligt. Tupperwareparty däremot inte alls som vanligt men väldigt trevligt. Ett par av gästerna gick när själva plasten var avklarad men ett par andra satt kvar ganska länge och pratade om ditten och datten. När de väl gick så stannade bästa väninnan ytterligare ett par timmar till och vi tjejsnackade och slötittade på tv. Hon gick hem vid 23-tiden och då hörde jag av mig till Tinderdejten och så började messandet igen. Jag somnade sent och sov JÄTTELÄNGE! 10 timmar! Jösses, det är vansinnigt länge sedan jag sov så, och jag upptäckte ändå på morgonen att jag missat ta mina kvällspiller, där sömntabletten ingår. Jag vaknade alltså vid två minuter i tolv på söndagen! Kors i taket, verkligen.

Vid 17 var det så dags för avslutning på buggkursen. Tre timmars dans, underbart, trots en lång fikapaus i mitten som mest bara irriterade mig. Mycket dans i alla fall och jag kommer verkligen sakna det. I morgon är det sista gången på motionsdansen så sen vet jag inte vart eller när jag ska dansa. Ja, jag ska till lokala danshaket nu i påsk, både fredag och söndag har jag tänkt mig men det blir inte riktigt samma sak. Jag vet att några från kursen och motionsdansen kommer att vara där men det kommer också vara så mycket annat folk så att det blir lite mer av en utmaning att dansa, och varmt förstås, men ja, jag räknar det ju till motionera.. Kurserna börjar inte igen förrän i slutet av september och som det ser ut just nu vet jag inte vart jag är bosatt då.

Sonen och jag funderar på att flytta igen, närmare Jönköping. Kanske till och med TILL Jönköping även om jag tror att jag föredrar att bo nånstans lite utanför, mest med tanke på hyreskostnad. Han ska ju börja tvåan i gymnasiet och den inriktning han vill gå finns inte i Vimmerby. Den finns i Jönköping, Kalmar och Linköping. På alla de orterna finns också ett universitet till hans flickvän. Det är inte rimligt att de ska pendla, jag kollade snabbt och jo, det är genomförbart att pendla till Linköping men det tar cirka enochenhalv timma enkel resa och det är väl mycket. Till Kalmar skulle det ta tre timmar och till Jönköping ungefär två timmar. Så vi flyttar nog… Jag ser ingen anledning att jag ska bo själv kvar i Vimmerby och dom knö in sig i en studenlägenhet/rum i Jönköping när jag lika gärna kan bo i Jönköping och jobba här, eller för all del jobba i Jönköping också. Jag vet ju inte vart jag jobbar till hösten heller så… Det är spännande och oroande samtidigt, precis som det var förra våren när vi skulle flytta hem… 

Fredag!

Idag är det fredag 😊 Jag går tidigt från jobbet, idag lite tidigare än andra fredagar eftersom jag har tid för klippning. Jag har inte klippt mig sedan i somras, augusti om jag minns rätt, då det är definitivt dags. Det blir bara en toppklippning eftersom jag fortfarande vill ha längre hår än jag har, även om det är långt. En vanligare fredag brukar jag gå ner till gymmet här på sjukhuset ett par timmar och sedan fika på stan innan jag handlar och sen åker hem för att handla lite till. Idag blir det alltså inget gym men handla som vanligt innan jag har en dejt i eftermiddag. Denne man har jag träffat två gånger tidigare och vi har haft trevligt så jag ser fram emot att spendera några timmar med honom i eftermiddag.

I morgon ska jag tvätta, som vanligt, och sen ska jag ha tupperwareparty… Jag ångrar mig lite, jag har ingen lust att städa hemma, men får väl bita i det sura äpplet och ha det då jag redan har bokat om en gång. Efter det ska jag stöka till igen, jag har ett par syprojekt på gång hemma och känner mig inspirerad så då måste jag ju fortsätta. Åtminstone klippa till alla mönsterdelar innan helgen är slut…

På söndag kväll är det sista gången på buggkursen, tre timmar dans istället för 1,5 timma. Detta eftersom den söndagen som skulle varit sista gången råkar vara söndagen i påsk och då är det ”riktig” dans i den lokal där buggkursen hålls. Jag hoppas innerligt att det inte bara blir bugg utan varvas med fox också, så att jag får kramas lite igen...

Torsdag igen

Motionsdans igår kväll, alltid lika fantastiskt roligt. Givetvis är inte alla roliga att dansa med men man får ju ta det onda för att få det goda. Där finns några riktiga guldkorn… Några dansar helt underbart och det blir aldrig fel, alltid lika lätta att följa både i fox och bugg. Sen finns där några som är riktigt usla och som helt saknar taktkänsla. Några mellanting finns också, förstås, ett par män som egentligen inte foxar så bra men oh, vad dom kramas bra, då menar jag förstås att de inte tar stegen i foxen utan mest håller om och hasar runt, men det är också fantastiskt trevligt, ibland…

Varje gång jag går på motionsdansen blir jag svettig så att det rinner om mig, detta lyckas jag knappt med ens när jag går på band på gymmet och visst är det oerhört mycket roligare att dansa än att gå på stället i 90 minuter… Vid mina senaste besök i gymmet har jag därför uteslutit bandet och fokuserat på core, med matta, boll och spegel. Det har fungerat ganska bra, mina ben klarar riktigt korta klänningar utan problem nu och jag tror faktiskt att jag lyckats göra min obefintliga rumpa aningen större. Jag känner mig stark och det är en känsla jag gillar...

Måndag

Måndag… Jag fyllde 41 år igår, dagen förflöt ungefär som en helt vanlig söndag, slapp frukost framför tv:n iförd morgonrock och sedan lite städa. Mamma och hennes man kom förbi mitt på dagen och sen slappade jag en stund till innan det var dags för buggkursen. Efter buggkursen snabbt i med lite mat då jag var fullkomligt utsvulten vid det laget. Jag har ”fuskat” helt medvetet ända sedan i onsdags kväll och ätit kolhydrater, mer kolhydrater och så ännu mer kolhydrater. Idag är det slut med detta, nu är det åter upp på LCHF-vagnen!

Så vad har mer hänt sen sist…? Jo, mannen med butiken är inte alls intresserad av att träffa någon kvinna och på direkt fråga om jag ska ge upp tyckte han att det var en bra idé, han har inte tid med kvinnor nu. Ja, så jag har lagt honom i malpåse.

Jag provade Tinder igen och en av dom allra första matchningarna jag fick ville jag verkligen träffa. Vi började messa den 17:e februari och bestämde vår första träff till den 19:e februari. Han var tvungen att boka om så nästa tillfälle skulle då vara 26:e februari men då var jag tvungen att boka om, till fredagen på det, 4 mars, men då var han i Stockholm på jobb och skulle inte hinna hem i rimlig tid. Vid det här laget var jag redo att ge upp och inte ens försöka få till en träff men något i mig sa ändå att jo, en chans till. Så, i fredags sågs vi då äntligen, på ett fik i Huskvarna. Inget vidare bra fik men jösses vilken karl! Vi satt och pratade länge, kaffet kallnade och magen pirrade. Vi plockade ihop oss och gick ut i solskenet och fortsatte prata och vi var väldigt överens om att det var en riktigt bra dejt. Efter ytterligare en stunds prat lade han handen om min nacke, grep tag i håret och kysste mig helt andlös. Jösses, jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det…

Vi stod där en stund till men sen tyckte han att vi skulle åka en sväng i hans bil och jag protesterade inte ett ögonblick. Han körde upp på Huskvarnaberget, nästan längst upp finns en parkering med helt fantastisk utsikt över stan och sjön. Där satt vi och hånglade en stund innan han tyvärr var tvungen att köra mig tillbaka till min bil… Han hade planer med sina barn tidigt på kvällen så… Vi bytte telefonnummer och var överens om att höras snart igen för en andra dejt. Jag var alldeles skakig när jag satte mig i bilen och var tvungen att samla ihop mig lite innan jag kunde åka hemåt…

Som sagt, idag är det måndag och han har funnits där i bakhuvudet hela tiden… Jag tänker på hans oerhört intensiva ögon och hur de såg mig och hur hans hand grep tag i mitt hår och … Jag får ståpäls, rysningar och det pirrar i magen… Det är riktigt länge sedan jag såg fram emot en dejt på det sätt som jag gör nu...

Ja, så är det torsdag, fortfarande förmiddag, och jag är lite låg idag också… Igår efter lunch blev jag ju vansinnigt trött och jag kom fram till att det nog var mitt blodtryck som var för lågt varför jag gick och köpte Läkerol Salmiak, jättegott och så höjer det blodtrycket så när det var dags att gå hem var jag lite piggare. Sen slumrade jag på bussen men satte fart verkligen när jag kom hem, av med kläderna, åt lite falukorv, på med kläderna igen och så iväg på motionsdans. Det är SÅ roligt, ännu roligare än buggkursen. Det varvar en snabbare och en långsammare låt och de flesta dansar varannan bugg och varannan fox. Det där med fox är intressant, det är inte som foxtrot var för 25 år sedan, det är oerhört mycket mer avancerat och jag älskar det, även om jag inte riktigt greppat alla finesser än. Alla damer roterar förstås så man får dansa med alla. Igår hade jag turen att få dansa två långsamma med samma man, lång, snygg, dansar fantastiskt bra. Jag bara kryper intill och sluter ögonen och allt bara flyter utan minsta lilla upphakning. Underbart.

Där finns en annan man som dansar fantastiskt bra, söt, välbyggd, inte lika lång. Jag buggade med honom och det gick sådär, jag kan inte riktigt alla turer än men alla är förstås hjälpsamma och försöker hjälpa en tillrätta. När det så var dags för mig att få andra dansen med honom var det en långsam och jag har ju sett hur han dansar med alla andra damer och såg fram emot att få krypa intill och bara följa med men det gick inte alls, det hakade upp sig hela tiden… Kanske för att jag sett fram emot det så mycket och spände mig. Ja, kvällen var fantastisk, precis som förra veckan och jag ser redan fram emot nästa veckas motionsdans, men ja, även buggkursen på söndag då det inte är bugg utan just fox, kanske kan jag få någon uppenbarelse om vart det gick fel. Jag brukar vara bra på att följa men det är lättare med vissa förstås.

Jag blev totalt genomsvett, det rann verkligen från hårbotten och mellan brösten, som efter en timma på gåbandet. Ja, dansen är två timmar, med bara en kort paus på mitten för vätskebalansens skull så motion är det verkligen, även om det var lite mycket damer igår så det var alltid några damer som fick stå över.

Idag får jag lida för läkerolen dock, det bubblar i magen hela tiden. Inte konstigt, det är ju stevia i och ja, allt har fördelar och nackdelar, jag har även lite huvudvärk  och är svullen om fingrarna men det är ju det salmiaken gör, håller kvar ”salt” vilket jag förmodar åsyftar natrium vilket i sin tur håller kvar mer vätska i kroppen som på det sättet höjer blodtrycket till en o-trött nivå.

Onsdag eftermiddag och vart tog min ork vägen? Den bara tvärförsvann, som om jag ätit kolhydrater och INGET annat till lunch… Jag vill lägga mig ner och sova och det känns som om jag har bomull i huvudet… Kan det vara så att jag håller på att bli sjuk? För det har jag minsann inte tid med…

Jag kan inte sluta tänka på mannen med butiken… Han finns där i bakhuvudet HELA tiden och jag har nu ångest över mitt senaste meddelande till honom, eftersom det har gått två dagar och han har läst det men inte svarat på det, inte svarat på en direkt fråga om han kan klämma in en fika nån kväll…

Tisdagsblues

Ja, idag är det tisdag igen och jag är lite låg… Jag saknar den beröring man får av någon som tycker om en, och som man tycker om. Jag har fått beröring, och mer än så, men det var inte nog, jag vill mer… Att vara med någon man tycker om ger så mycket mer, även om det bara är sitta nära i soffan och hålla handen. Jag vill mer… Jag vill ha ett förhållande, jag vill älska och bli älskad, kanske inte på heltid men i alla fall på deltid…

Det är länge sedan jag skrev nåt här och det beror sannolikt på att det varit ganska slätt senaste tiden, varken upp eller ner egentligen… Mannen med butiken är svår att få kontakt med, tyvärr. Jag var ju där en fredagseftermiddag, se tidigare inlägg, och på lördagen skickade jag tack för senast och det fick jag svar på redan på söndagen men det jag skickade efter det låg oläst i en dryg vecka, ända tills jag skickade ytterligare ett meddelande i fredags kväll.

Fredagen ja, jag åkte direkt från jobbet till Aneby för att hämta mina grejer. Han var inte hemma när jag kom men jag hade ju nyckel och han hade sagt att jag fick gå in och att han skulle komma hem runt 15. Jag plockade ihop mina grejer och satte på lite kaffe som jag sedan tog med mig in till TV:n där jag fick på nåt lättsamt. Nånstans där tog tröttheten över och jag sjönk ner i soffan och somnade faktiskt till en stund. Jag vaknade med ett ryck när han öppnade dörren och jag satte mig förvirrat upp och påpekade att han köpt en väldigt bekväm soffa. Han öppnade posten och tog en snabb dusch innan han hämtade kaffe och kom och satte sig hos mig.

Vi pratade lite om ditten och datten och såg fånigt program tillsammans en stund innan jag kände att det var dags att ge sig iväg varpå jag plockade kött ur frysen ner i min medhavda kylväska. Vi bytte tillbaka våra nycklar och sen hjälpte han mig att bära kylväskan till bilen där vi sa vi ses och skiljdes åt. Jag fick hålla tårarna tillbaka, precis som jag gör nu, för det kändes ändå som att han tycker om mig fortfarande och jag tycker ju om honom fortfarande. Ja, han vill inte så det är väl bara att bita ihop och gå vidare tänkte jag och styrde kosan tillbaka till Eksjö.

Väl tillbaka i Eksjö ställde jag bilen på torget och gick till butiken med ett ärende och en baktanke. Han var inte där så jag fick handla av samma kvinna som sist och det blev inte det jag hade tänkt mig, en berlock med fiskarnas tecken till det berlockarmband jag fick av mina väninnor när jag fyllde 40 förra året. Det blev en sol istället och den hade jag ju tittat på tidigare också så det blev bra ändå. I samma ögonblick jag sa hejdå ringde telefonen och jag gick ut. Precis utanför dörren möter jag så mannen i baktanken. Jag stannar till, lutar mig mot väggen och säger hej. Han stannar och hamnar förstås precis utanför skyltfönstret där kvinnan inne i butiken kan se honom och som jag förstår det så var det där telefonsamtalet till honom vilket hon lyckades förmedla på något sätt så vi hann inte prata utan sa vi hörs.

Väninnan och jag hade redan vid lunchtid bestämt att vi skulle gå på after work på stadshotellet i Eksjö på kvällen men dessförinnan skulle hon på antidejt med mannen hon nyligen dejtat och jag anslöt till deras sällskap på Lennarts, mitt favoritfik i Eksjö. Där satt vi och pratade en lång stund innan vi gick vidare till hotellet, på andra sidan torget. Väninnan åt och drack vin, jag drack vatten. Vi pratade och pratade och pratade, som vi brukar. Nånstans där bland allt prat nämnde jag att jag varit förbi butiken och hon förslog att jag skulle messa honom och fråga om han ville joina oss på hotellet vilket jag gjorde. Det var en oändligt lång väntan tills jag fick svaret att han inte var after work ännu så tack men nej tack och ha så kul.

Vi satt kvar på hotellet tills storbildsteven började visa fotboll, vid 20:40 närmare bestämt, då vi tog vårt pick och pack och åkte hemåt. Väl hemma slog hungern till och jag åt grillad kyckling framför tv:n. Jag blev sittande vid nån film och kom i säng sent. Min plan var att sova länge på lördagen men så blev det förstås inte. Jag drack mitt fettkaffe framför mitt favoritlördagsnöje. Mamma kom förbi och jag drack lite mer kaffe och sen när hon åkt tog jag tag i berget av disk. På kvällen var jag på dejt med en man från för 21 år sedan. Han kände inte igen mig, vilket var en besvikelse men han är förstås ursäktad, det har ju gått 21 år sedan vi sågs. Vi hade jättetrevligt och satt på resturangen i över tre timmar men det var som att vara på dejt med min lillebror… De är konstigt lika till sättet och pratar till och med på samma sätt. Inga vibrationer alls med andra ord.

På söndagen lyckades jag faktiskt sova länge och på eftermiddagen var det kalas för två av mina brorsöner, Egon och Jack. Min son ville inte följa med hem så han stannade hos sin kusin, där han är kvar än. Jag åkte från kalaset till buggkursen och var inte hemma igen förrän halv sju då jag även stannat till på Ica och köpt ytterligare en grillad kyckling som jag gjorde sallad av.

Igår gick jag från jobbet till butiken, jag vet att han jobbar där på måndagar och jag hade, som vanligt, ärende och baktanke. I vanlig ordning var där en annan kund i butiken när jag kom men hon fick hjälp av en annan kvinna men jag fick vänta en stund innan han dök upp. Han log glatt mot mig och lutade sig mot disken, ögonen glittrade. Jag kanske borde börjat med smalltalk men jag sa som det var, det jag hade tänkt köpa i fredags fanns inte och kan dom beställa det till mig? Jag tyckte mig se att han blev lite besviken men han plockade fram katalogerna och började bläddra. Den andra kunden behövde hjälp av just honom varför de bytte kunder, typiskt nog. Jag fick mitt ärende genomfört men inte min baktanke, igen. Jag fick bråttom till bussen förstås.

Senare igår kväll hade jag en mycket trevlig dejt som ledde till viss fysisk aktivitet, mycket trevligt, men som jag sa i början av detta långa inlägg, det är inte nog, jag vill mer, fast inte med honom heller. Den jag omedelbart tänker på är ju mannen i butiken, bara tanken på honom får mig att bli helt mjuk i huvudet emellanåt…

Nästan läggdags

Ja, nu är det kväll och jag har haft en intressant dag. Arbetsdagen förflöt utan större problem och sen gick jag ner till gymmet. Jag, en matta och en pilatesboll i en dryg timma medans tre läkare pushade varandra i tabata. Jag kommer förmodligen ha rejäl träningsvärk i morgon, och kanske ytterligare ett par dagar, jag pushade mig ganska bra idag med tanke på oron inför mötet med mannen från i lördags...

När jag satt i omklädningsrummet efteråt och väntade på en ledig dusch darrade benen av utmattning :-) kändes riktigt gött. Ja, jag duschade och fick på mig kläderna igen, på med alla smycken oxå och sen iväg. Fjärilarna i magen återkom när jag gick längs gågatan, jag stannade till utanför butiken och såg att där var en massa kunder. Jag tog ett djupt andetag, blundade och andades ut samtidigt som jag öppnade dörren och gick in. Han stod bakom disken och vi såg varandra men ingen av oss lät påskina att vi var bekanta.

Jag kollade runt i montrarna tills vi var ensamma och då hälsade vi, lite försiktigt sådär. Vi pratade en stund men blev snart avbrutna av en ny kund, ja, han sålde örhängen och så pratade vi igen, tills ytterligare en kund kom in. När denne gått satte han äntligen på kaffe och vi stod lutade mot varsin dörrpost och pratade vidare tills en ny kund avbröt oss. Han hällde upp kaffe och när han precis tar första klunken kommer en ny kund. Jag gömmer mig på kontoret med min kaffekopp tills han kommer tillbaka. Han hinner precis lyfta sin kaffekopp när dörren pinglar igen...

Denna gång är det dock hans mamma som kommer inhaltande. Pappan hade ramlat tidigare på eftermiddagen och befann sig nu på sjukhuset så mamma ville bara bänta där tills butiken stängde och de kunde ta sig till sjukhuset tillsammans. Hon frågade om jag var praktikant eller nåt och han och jag tittade på varandra och log och jag sa nej samtidigt som han. Mamman frågade vidare om jag var lärare på skolan och nej, efter en stund förstod hon nog varför jag var där och jag berättade att jag är vårdadministratör på sjukhuset och sen var samtalet igång. Hon fick kaffe och då plockade hon fram hembakta biscotti, jag försökte vägra först men insåg snart att det var lönlöst så jag knaprade biscotti och drack kaffe utan mjölk tillsammans med honom och hans mamma. Lite konstig dejt men ... vi hade trevligt.

När klockan slagit 18 och butiken skulle stänga sa jag hejdå, hoppas vi ses igen till mamman och gick ut i butiken för att säga vi ses igen till honom. Det blev lite stelt igen men vi kom iallafall överens om att höras igen innan vi halvkramades kind emot kind innan jag gick. Han luktar gott :-)

Så nu ligger jag ensam i soffan med ett fånigt leende på läpparna varje gång jag tänker på honom, vilket jag gör nästan hela tiden... Frågan är nu hur jag går vidare... Ska jag vänta och låta honom ta nästa steg? Eller ska jag messa och föreslå nästa möte?

God morgon!! Jo, för det är det. När jag kom ur duschen i morse hade jag äntligen fått svar på mitt meddelande till mannen från i lördags. Fjärilarna i magen fladdrar hej vilt och jag ser verkligen fram emot eftermiddagen. Direkt efter jobbet går jag ner till gymmet och rensar huvudet och sätter fart på kroppen och sen…

Jag försöker förstå det här, jag som försöker vara logisk och rationell åtminstone emellanåt… Jag minns mest fragment av lördagen men jag minns att jag hade trevligt med honom och jag ville verkligen vara där med honom. Han kunde ha låtit händerna vandra utan att jag protesterat men det gjorde han inte. Tydligen så gjorde jag det, även om jag inte tänkte på det då. Jag kan ju inte bara ha armar och händer stilla när jag foxtrotar, jag får ont i armarna då. Sen var han väl trevlig att känna på också förstås… Samtidigt tycker jag att det är lite konstigt att han påverkar mig så pass som han gör… Är det så att alkoholen grumlade mitt omdöme totalt? Eller luktade han kanske fantastiskt gott, som Luktar gott-mannen i somras? Jag vet bara att jag måste träffa honom och känna hur det känns nykter, och se vad som kan hända…

Jag skrev ett inlägg häromdagen men fick inte upp det då, det är dock relevant för detta inlägg varför jag väljer att klistra in det här:

” Idag är det tisdag och jag är lite modstulen… I lördags var jag ute med några väninnor och drack för mycket så hela söndagen var helt förstörd. Vi hade förstås oerhört trevligt på lördagskvällen. Ena väninnan har precis träffat en ny man och av en händelse var han och en kompis till honom på samma lokal som vi. Den där kompisen visade sig vara rasande trevlig och vi pratade en stor del av kvällen, om vad är inte helt klart i mitt minne dock.

Jag pratade med mannen i mitt liv innan jag åkte till förfesten och så igen i söndags kväll. Vi kom överens om att prata igår kväll och jag försökte, med tankens kraft, få honom att ringa mig snarare än att jag ringde honom. Vid 21, när jag gick och lade mig, gav jag upp och ringde. Det gick till mobilsvar och jag försökte igen ungefär fem minuter senare då jag tänkte att han nog stod i duschen. Nej, nästa samtal gick också till mobilsvar. Det kan förstås vara så enkelt att han sov redan men … jag vet inte… ska jag ge upp? I morgon är det 13 dagar sedan vi sågs…”

Idag är alltså torsdag och i tisdags kväll svarade Han i telefon och vi pratade länge, mycket längre än vi brukar. Han sa att han varit hos en kompis och sen sett att jag ringt i måndags men inte ringt tillbaka för att han inte trodde att jag var vaken då, vilket sannolikt stämde. Hans ton var ospecifikt annorlunda hela samtalet och ja, efter 45 minuter frågade jag om jag skulle komma och sova över men svaret jag fick var inte det jag ville ha. Han vill vara singel. Han vill stänga in sig och lösa sina svårigheter själv, det är så han alltid gjort. Jag sa givetvis att jag tycker det är en dålig idé, jag finns här och nej, jag kanske inte kan hjälpa honom rent praktiskt att lösa det som måste lösas men jag kan finnas där för honom och stötta honom. Återigen upprepade jag frasen ”du behöver inte lösa allt själv” men det bet inte. Han vill vara singel och lösa allt själv. Fine, vi hörs till helgen så att jag kan hämta mina grejer då. Han menar att det inte är nån brådska, dom står inte ivägen, men lika bra att få det gjort.

När jag nu då är mer singel än jag var förut kan jag ju forska i mitt intresse för mannen jag träffade på lokal i lördags… Jag försökte träffa honom redan igår, genom att besöka hans butik, men han var inte där, inte förrän i morgon eftermiddag. Jag skrev ett långt meddelande på facebook istället och väntade med spänning på reaktion. Ungefär en halvtimma efter att jag skickat det såg jag att han sett mitt meddelande men jag väntar fortfarande på reaktion :-/ han har inte svarat alltså, fortfarande nästan 18 timmar senare… jobbigt. Väninnan dejtar som sagt hans kompis och kompisen säger att mannen i fråga svarar på meddelanden i mån av tid och att denna tid kan dröja flera dagar. Jag har dock bestämt mig för att gå dit i morgon. Jag går till gymmet direkt efter jobbet och tränar mig orolig och sen går jag för att träffa honom… Håll tummarna för att det går bra

Idag är det torsdag, förmiddag just nu. Jag är riktigt less på det mesta just nu. Sonen är otacksam. Jag låter honom åka själv till Gran Canaria för att vara med sin flickvän v. 6. Ja, trots att han har sportlov v. 8! Jag har ordnat ledigt från skolan och bokat resan åt honom. Han har betalat själv. Jag hittade ett billigare alternativ än det han hittat själv och från en flygplats mycket närmre hemma och så blir han sur för att jag bokat söndag till söndag, trots det oerhört rimliga priset. Ok, fine, jag försöker boka om men sa till honom att det kanske inte alls går och jag kan inte köra dig till Skavsta på fredagen så han får själv ordna annan skjuts, vilket han gjorde, snälla morfar ställer upp. Jag lyckas boka om OCH få tillbaka en rejäl ombokningsavgift på drygt 500 kronor och talar om detta för honom. Vad säger han då? ”Går det inget senare flyg hem” Nej, snälla barn, det är inte buss, det är flyg och flyg som tar drygt 5 timmar brukar bara gå en gång om dagen. Jag skällde på honom och sa att nu är det så här och jag bokar INTE om en gång till! Punkt! Var lite jävla tacksam.

Ja, och så är det den där Mannen… Jag blir inte klok på honom… Han ringer och vi pratar om allt möjligt, vi pratar varje dag, ganska länge utan problem. I tisdags när vi pratade på kvällen sa han att jo, på onsdagen skulle han lämna bilen på service och sen efter jobbet skulle han bara hem och vända så skulle han åka till polisen. Jag blev helt kall inombords, polisen? En hel massa hemska tankar susade i huvudet men han fortsatte med att han upptäckt att hans pass gått ut och han skulle skaffa ett nytt, hos polisen i Eksjö. Sen frågade han hur jag skulle göra… Jag svarade att jag inte visste och han fortsatte med att han skulle ju ändå till Eksjö så han kunde ju plocka upp mig. Ytterligare lättad tyckte jag förstås att det var en bra idé.

Lättad för att han, som jag nämnt tidigare, verkar distansera sig lite från mig och jag var inte alls säker på att jag skulle kunna sova över som vanligt. Ovan yttrande visade mig dock att han räknat med att jag skulle komma. Så, onsdag eftermiddag och han plockar upp mig vid jobbet för vidare färd till polisen där han blir fotograferad och får lämna fingeravtryck och så vidare till det där passet. Sen åker vi till Lidl och handlar innan vi åker hem till honom. I vanlig ordning börjar jag med att klä av mig ett par lager, han har så varmt och skönt i sin lägenhet. Sen sitter vi i soffan och tittar på nåt fånigt tills jag blir hungrig. Vi fixar käk och äter och sen börjar handbollen. Sverige mot Spanien i EM.  I halvlek gör jag mig klar för sängen och han gör det också och sen ligger vi i sängen och kollar andra halvlek. Stor besvikelse på slutet när Sverige förlorar med två bollar.

Vi somnar nära men det blir snart för varmt och jag flyttar mig. I vanlig ordning vaknar vi båda tidigt och efter en stund kryper jag intill, utan inbjudan denna gång men han svepte sina armar om mig och jag slumrade till, precis som han. Jättemysigt förstås men jag hade hellre haft sex. Sannolikt måste jag lära mig initiera detta oftare… Ja, snart ringde larmen och det var dags att kliva upp. Han först in i duschen, som vanligt, och sen precis när jag stänger av duschen är han påklädd och klar och får en puss hej då. Som vanligt.

Nu, fem timmar senare, sitter jag här och tvivlar på hela vår relation. Vill han verkligen ha en seriös relation med mig? Han tog inte i mig en enda gång på eget initiativ. Jag kramade honom och han fick ett par pussar och jo, han kramade tillbaka men… jag vill mer, jag vill tillbaka till sån han var i början då han tog min hand i soffan/bilen och han kramade mig och vi kysstes, han kysste mig i nacken så jag blev alldeles knäsvag och han initierade sex, ofta.

Just nu vill jag mest bara slå med händerna över öronen, blunda och skrika för att sedan krypa ihop i ett varmt hörn, hålla om knäna och sitta och vagga fram och tillbaka. Just nu är det bara för mycket. Ångesten river i bröstet och tårarna bränner i ögonen men jag är ju på jobbet. Jag sitter och försöker hålla åtta bollar i luften samtidigt och idag känns det jobbigt. Det brukar gå bra annars men idag är bollarna mycket tyngre än vanligt. En arbetskamrat har kräksjuka och har varit hemma hela veckan vilket lett till ommöbleringar i schemat samtidigt som vi har fått ett massivt inflöde av remisser på patienter som vårdas inneliggande och således måste prioriteras. Detta har varit besvärligt denna vecka, minst sagt.

Ovanpå detta staplar vi också en tjatig son och en pojkvän som beter sig annorlunda… Vi pratar varje dag och jag hör mjukheten i hans röst varje gång han hör att det är jag som ringer men ibland är han kort i tonen och det blir korta samtal medans andra dagar är han mer som vanligt och vi pratar om just ingenting i 25 minuter. Den största skillnaden är när vi faktiskt ses… Han söker inte fysisk kontakt på samma sätt längre, innan jul så kramades vi mer, på initiativ från oss båda, han kom och pussade mig i nacken när jag stod vid diskbänken och han ville hålla handen, i soffan, bilen och på stan. Han initierade också sex oftare och det har jag bara avstyrt en enda gång och då för att det var olämplig vecka just då.

Igår sa jag till mig själv att jag ska inte ta initiativet till att hålla handen, som jag gjorde under helgen när han var hos mig. Detta ledde till att vi satt bredvid varandra i soffan en dryg timma utan kroppskontakt alls. Jag blev lite rastlös så jag gick och diskade och när jag kom tillbaka, då tog hand min hand. När jag sedan började gäspa gick vi och lade oss och såg färdigt på uttagningarna till Sveriges Mästerkock. Jag gosade intill mig en stund men kände rätt snart att jag var ivägen så jag flyttade mig och då tvärsomnade han.

I vanligt ordning vaknade jag tidigt och var kissnödig men denna gång lät jag bli att gå upp. Jag hörde att han också var vaken och lät honom förstå att jag verkligen var vaken och då sträckte han sig faktiskt efter mig och vi låg nära en stund innan det var dags att kliva upp men det blev inte mer än så.

Trasslet på jobbet har fortsatt idag, det kom flera inneligganderemisser och jag kan inte boka in dom. Arbetsglädjen lyser med sin frånvaro. Jag fryser och är tät i näsan, mer eller mindre konstant. Jag vet dessutom inte riktigt vad jag åt till lunch, jo, alltså, jag åt grönpepparbiffar med champinjonsås och broccoli men jag har inte lagat det själv så jag vet inte hur mycket kolhydrater jag fått i mig…

Jag avskyr tisdagar, rent generellt. Denna tisdag är inte värre än andra, än så länge i alla fall men klockan är inte elva än så det hinner den ju bli än. Ja, jag vet att jag är negativ nu men jag avskyr verkligen tisdagar. Sängen var SÅ skön i morse och jag var synnerligen svår att väcka. Jag har två alarm i min klockradio, ett alarm i mobilen och så ytterligare ett alarm i mitt aktivitetsarmband. Jag vet alltså att jag har svårt att komma ur sängen på morgnarna. Jag är dessutom helt ur synk med mig själv nu… Jag har slarvat med maten och ätit för mycket kolhydrater en längre period nu och blä, det märks på alla möjliga sätt, bland annat en ökad känslomässighet… Inte så att jag blir arg, jag blir snarare lessen och gråter för allt möjligt. Jag tycker inte om det för det är inte sån jag är i vanliga fall. Jag borde börja träna igen, det var nu alltför längesedan som kroppen fick sig en rejäl genomkörare men usch vad det är svårt att få kroppen att samarbeta nu… Jag är tät i näsan hela tiden och inget jag gör verkar hjälpa, utom Nezeril/Nasin då men det kan man ju inte ta hela tiden. Och så fryser jag… På jobbet mer eller mindre konstant och hemma ja, där är det inte fullt lika illa men det är inte varmt.

Igår kväll pratade jag med Honom, två gånger faktiskt eftersom han hellre ville se ett TV-program när jag ringde och bad att få ringa upp… Hmmm… Inte blev jag jätteglad men visst, för all del. Jag lät det ringa flera signaler innan jag svarade när han ringde sen och nej, det blev inget långt samtal eftersom jag redan gått och lagt mig. Jag gillar verkligen inte att jag inte vet vart jag har honom… Vill han eller vill han inte? Eller kanske bättre fråga, VAD vill han? Jag vill gifta mig och leva lyckligt resten av livet

”Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt” och jo, kroppen är seg också. Det susar i öronen och ögonen svider emellanåt. Min tinnitus har varit värre senaste tiden… Det sägs att det enda man kan göra mot tinnitus är att sluta stressa men hur lätt är det?! Inte för att jag stressar särskilt mycket nuförtiden men jag har haft mycket att göra, särskilt innan jul. Under jul, nyår och trettonhelgerna har jag dock verkligen slappat och gjort så lite som  möjligt, med undantag av själva julafton då jag städade som en dåre för att Han skulle komma. Han har sedan varit hos mig flera gånger efter det men då har jag medvetet inte städat eftersom jag inte vill att han ska få intrycket att det alltid är städat och finfint hemma hos mig.

Min plan från början gick ut på fira jul med Honom, hos min mamma på juldagen och så hos pappa på annandagen, eventuellt med Hans familj på själva julafton… Därefter ospecificerat nyårsfirande tillsammans och så hade jag tänkt mer eller mindre bosätta mig hos honom den veckan sonen var i Göteborg, alltså förra veckan. Allt detta fallerade då han på juldagen backade, se tidigare inlägg. Han kom till mig på Nyårsafton och vi var ute och åt, på det enda ställe som var öppet. Inget vidare middag men vi slapp i alla fall laga den själva. När vi ätit åkte vi hem och såg på TV resten av kvällen. Kröp i säng så fort fyrverkerierna hade avstannat vid halvettiden på natten. Han åkte hem ganska tidigt på förmiddagen och på eftermiddagen åkte sonen och jag till Göteborg.

Jag hade tänkt övernatta hos en väninna men hon blev förstås sjuk varför jag mer eller mindre blev tvungen att övernatta hos exet och så erbjöd jag mig att ta hand om småtjejerna medans han jobbade några timmar på lördagen. Så, jag och tjejerna åkte till Kvibergs marknad, ett ställe jag verkligen saknat. Där var kallt, i vanlig ordning, och jag gjorde inga som helst fynd denna gång. Därefter tog jag med tjejerna till Frölunda Torg, ett annat ställe jag saknar med jämna mellanrum. Inte riktigt samma förnöjsamma upplevelse att strosa runt på torget med en 4-åring och en 7-åring som bråkar hela tiden och pillar på ALLT. Jag fick köpt en sladd jag behövde på Kjell & Company och sen ville deras far ha skjuts hem från jobbet så då ställde jag upp på det också. När jag lämnat av alla i mitt förra hem och plockat ihop mina grejer åkte jag hem igen. Min plan här var att åka till Honom och vistas där tills igår men Han ringde när jag precis lämnade Göteborg och han skulle på sportbar med vänner för att se på juniorhockey på kvällen och det skulle nog bli sent så… Ja, hemresan gick bra, fast jag grät i princip oavbrutet hela vägen. Dels för att småtjejerna klängt på mig när jag sa hej då och inte ville att jag skulle åka och dels för att Han inte ville ses. Allt detta förvärrat av att jag ätit kolhydrater, sömnbrist och en jobbig situation med exet, han verkar inte förstå att jag verkligen gått vidare och att min nya relation faktiskt är på allvar.

Ja, jag åkte hem i alla fall och där blev jag… Hemma, ensam. Jag var och såg den nya Star Wars-filmen en kväll. Ensam, vilket faktiskt inte var så dumt. Jag kunde ju skratta och kommentera och vara lite fånig precis som om jag sett den hemma i soffan. Eventuellt störde jag ungdomarna som också var på bio men det struntade jag högaktningsfullt i. Jag var fullt beredd att åka till honom på trettondagen men han ville komma till mig så då packade jag faktiskt upp väskan jag packat tre dagar tidigare och var iväg och köpte en kudde till då sonen snott med sig alla kuddar till Göteborg. Jag svängde förbi på Ica och handlade mat och så pysslade jag hemma i lugn och ro. Han hade trott att han skulle vara hos mig vid 17-tiden men klockan gick och han hörde inte av sig varför jag skickade ett mess vid 17 och undrade hur han låg till rent tidsmässigt. Han skulle bara duscha och sen var han på väg. Jag lyckades tajma maten så den var klar precis innan han kom och vi åt ryggbiff med broccoli och gräddsås. Gott. Sen hade jag helt enväldigt bokat biljetter till En man son heter Ove så vi gick på bio, igen. Trevlig film.

Väl hemma igen blev det snart läggdags och äntligen hade vi sex igen, likaså morgonen efter. Han var precis som förr och vi satt i soffan framför TV:n större delen av dagen. En kort promenad i bitande kyla mitt på dagen då vi också köpte grillade revben som vi sedan åt till lunch innan han gav sig iväg hemåt. Han lyckades glömma sina nycklar hos mig så han återkom snart, om än bara för att hämta nycklarna och få en puss till. På kvällen blev jag rastlös och rotade runt hemma och hittade lite tyger i en gammal koffert. Jag sydde en kort kjol i svart kritstrecksrandigt stretchtyg och så började en klänning ta form i hjärnan… Jag försökte verkligen att lägga mig tidigt men inte kunde jag sova. Man ska inte vara ledig från jobbet, det är ju det jag säger, lika bra att jobba alltid för då är livet som vanligt hela tiden. Jaja, torsdag kväll hade jag först tänkt träna men nej, jag åkte hem med den där klänningen i tanken. Det blev just inget gjort alls, förutom att jag stannade till hos nyckelmannen på vägen hem och fick gjort tre nycklar till, något jag tänkt göra i flera månader. Därefter blev jag liggande i soffan, helt utmattad. Han ringde och efter ett långt samtal om ditten och datten bestämdes att han skulle komma till mig över helgen, eftersom det inte finns nåt att göra i Aneby… Inte för att det finns så mycket mer att göra i Vimmerby men så länge vi träffas spelar platsen mindre roll.

Fredag kväll och jag lagar mat igen, väldigt vältajmat även denna gång. Fläskkotlett med brysselkål och gräddsås. Brysselkål är oväntat gott varje gång. Efter maten sjönk vi bara djupare ner i soffan, båda fredagströtta. Återigen tyckte jag att han drog sig undan en aning och kvällen, natten och morgonen förflöt utan särskilt mycket närkontakt, förutom hålla handen och ligga på armen. På lördag förmiddagen ville jag … ha närkontakt men då ville han komma iväg, till Västervik, för en utflykt. Så vi åkte till Västervik och gick runt i kylan. Vi åt lunch med utsikt över fiskehamnen vilket nog är fantastiskt på sommaren men inte fullt lika underbart på vintern. Ganska ok mat dock. Vi åkte hemåt och svängde förbi och köpte reven för att senare äta dessa till middag, han höll med om att de är fantastiskt goda. Så under en filt i soffan resten av eftermiddagen och kvällen. Kaffe, revben och hålla handen. Till slut blev jag så trött att jag gick och lade mig, tanken var ju att han skulle komma efter ganska snart men det gjorde han inte varför jag faktiskt vaknade och gick upp och kröp ihop i soffan med honom tills filmen han såg var slut. Därefter gick vi och lade oss tillsammans, dock ingen närkontakt förrän på morgonen då jag bara inte kunde låta bli honom längre.

Halvvägs in i första koppen kaffe ringer sonen och vill bli hämtad… Lättare sagt än gjort förstås eftersom han var i Göteborg. Vi hade kommit överens om att jag skulle hämta honom vid 16 vilket innebar att jag skulle behöva åka runt halv ett/ett. Han hävdade bestämt att de redan var klara och kunde jag inte åka nu med en gång? Jo, klart jag kunde det så det var ju bara att klä på sig och åka. Det blev ju lite knort men jag hoppas att Han förstod, Han sa att det var ju bra, då kommer jag ju hem igen i rimlig tid och det hade han ju rätt i, vi var hemma igen vid kvart i sex. Tur och retur Göteborg över dan är aldrig särskilt roligt men denna gång gick det ändå väldigt bra. Vägen var bra hela vägen, ingen nederbörd och inte överdrivet mycket trafik. Dessutom går nya bilen väldigt bra…

Så nu är det måndag och jag är trött, jag skyller på den långa bilresan igår men det kan förstås även bero på den vanliga sömnbristen. Förhoppningsvis kan jag sova gott inatt…