Känsloutbrott

Jösses vad jag avskyr dom! För ungefär tre veckor sedan blev jag knuffad ur balans… Jag grät och oroade mig, hade ångest och grät lite till, jag gjorde det sämre genom att frångå min valda livsstil, LCHF, och lade alltså blodsockersvängningar ovanpå humörsvängningarna. Inte idealiskt, kan man lugnt säga. Efter många långa diskussioner med mannen, på messenger, som oroade mig och min allra bästa väninna så lyckades jag sluta oroa mig och återgå till att vara känslomässigt stabil (ja, allt är ju relativt men…) och att börja äta ordentligt igen och på så sätt ytterligare minimera risken för emotionella utbrott.

Diskussionerna med mannen i fråga har fortsatt, via messenger då han vägrar träffas. Jag har oändligt mycket tålamod för detta är en man jag vill ha kvar i mitt liv. Väninnan har förstås också blivit tvungen att älta detta igen, och igen. Jag har dock kunnat avhålla mig från känsloyttringar gällande detta.

Häromdagen, jag minns inte längre varför, ringde jag min son och var arg. En av mina arbetskamrater fick be mig att gå undan eftersom jag hördes ut till väntrummet. Jag kan inte, tycker inte att jag borde behöva, jaga och vakta min snart 17-årige son för att han ska göra det han ska. Han ska äta, han ska sova och han ska gå i skolan. Handbollen är nu slut för säsongen så han behöver inte ens passa det längre. Jag tycker inte att mina krav är orimliga. Ändå äter han inte, annat än typ bara kolhydrater, och han sover inte som han ska, ena veckan sover han nästan inte alls och veckan därpå sover han dygnet runt.

När jag då idag fick sms från skolan att han var ogiltigt frånvarande, tre timmar efter att han borde varit där, blev jag riktigt förbannad. Jag gick ända bort till fikarummet och så stängde jag dörren om mig och sen härjade jag på sonen säkert i tio minuter. Han säger att han förstår och jag hoppas verkligen det, fast det har han ju sagt förut förstås.

Jag kan i och för sig tänka mig att jag skakat hans värld lite de senaste dagarna eftersom vi typ bestämt oss för att flytta igen i sommar… Vi har flyttat så många gånger att jag tycker att jag är van men… Ny stad igen, inget gammalt välbekant. Jag tror dock att varken han eller jag kan tänka oss att stanna i Vimmerby någon längre period och klarar han faktiskt av att sluta ettan med godkända betyg måste han studera sitt andra och tredje år på annan ort och varför då inte flytta när det ändå finns fler jobb och mer puls där? Saknar storstan

Ja, en stund efter att jag var arg blev jag ledsen och besviken istället och jag fick verkligen fokusera för att stoppa tårarna. Telefonen ringde lägligt också så att jag kunde ta på mig professionella mig igen. Ibland undrar jag hur livet sett ut om jag tillbringat det med sonens pappa, men den möjligheten försvann förstås för 14,5 år sedan. Klart det har funnits gott om andra män men ingen har nog riktigt förstått mig och sonen och jag har blivit tvungen att klara mig själv.

Jag har haft pojkvän men inte kunnat ”luta mig” mot denne man för stöd, jag var sambo i sex år men inte fan kunde jag luta mig mot honom, det var ju han som lutade sig mot mig, jävligt hårt till och med. Men jag får väl skylla mig själv, dr Phil säger ”you teach people how to treat you” och jag var väl ett viljelöst mähä som åtog mig att göra allt… Jobba heltid när han sa upp sig från sitt lönearbete för att försöka få vårt företag att gå runt. Det gick inte förstås. Jag har hela tiden jobbat heltid medans han har jo, jobbat (för det mesta) men jag har aldrig riktigt vetat hur mycket han skulle dra in från månad till månad. Detta gjorde livet väldigt jobbigt… Man rättar ju mun efter matsäcken men om man inte vet hur stor matsäcken är eller ens om det kommer nån matsäck alls.

I samma ton körde jag förstås de små bonusbarnen till dagis varje morgon. Alla som haft två småflickor vet hur besvärliga dom kan vara på morgnarna och jag är så oändligt glad att jag inte behöver ta det längre. När jag hälsade på exet i fråga senast, i januari, uttryckte han faktiskt hur mycket mer besvärligt livet är utan mig. Ja, man saknar inte kon förrän båset är tomt tänkte jag samtidigt som förbannar mig själv för att jag var en ko. Jag borde avslutat det förhållandet efter mindre än ett år men jag stannade kvar i det i fem år innan jag till slut tog mitt förnuft till fånga och sedan tog det ytterligare ett år innan jag faktiskt hade ordnat allt så att jag verkligen kunde lämna honom. Det där sista året, när vi båda visste att det var slut, var det bästa året..