Onsdag eftermiddag och jag är lite låg… Jag har typ inget att göra på jobbet och blir sittande i tankar och somliga tankar vill man inte umgås med. Jag försöker fokusera på annat men återkommer rätt ofta till dom där jag inte vill tänka på just för att det är jobbigt… Det mesta börjar ändå ordna upp sig nu, jag har fått lugn och ro under det gånga året, större delen av det i alla fall. Jag har inte stressat på jobbet och har sysselsatt mig med roliga saker på fritiden, så som körsång, dans, klättring, träning, sömnad, bakning och sex ;-) En del saker har jag gjort ensam, andra med väninnor och ytterligare andra med … nya bekanta ;-) Hur som helst så har jag haft det bra under större delen av året som gått, en del vägbulor har det förstås dykt upp men det har inte varit några katastrofer. Sonen och jag ska nu flytta igen och det har vållat mig en del huvudbry de senaste månaderna men nu ser det ändå ut som om det kommer att lösa sig på ett bra sätt, om än kanske lite okonventionellt, men det är ju lite mitt signum.
Det som är jobbigt just nu är en av de där nya bekantskaperna jag gjort under året… En ung man där intentionen från början var att vi skulle ses och ha sex. Bara det, inget annat. Och det fungerade väldigt bra, länge. Det är en väldigt begåvad ung man, på alla möjliga sätt, och vi är väldigt kompatibla rent sexuellt varför jag hela tiden återkommit eftersom jag har fått mersmak. Någonstans under resans gång har jag dock utvecklat känslor för denne unge man och det var verkligen inte meningen. Jag kan se vissa tecken till att han känner något han också… Det är nu drygt två månader sedan vi sågs, detta eftersom han konsekvent vägrar att träffa mig, ens för en promenad/kopp kaffe. Han mår psykiskt dåligt, och jag visste ju att han har en del psykiska besvär sedan tidigare och jag har själv mått dåligt psykiskt för några år sedan och har både goda vänner och släktingar med olika typer av psykiska besvär så jag har varit synnerligen förstående och försökt stötta så gott jag kunnat.
Ett tag hördes vi av varje dag men… Ja, när jag får hormonsvängningar blir jag lätt känslosam och jag får mina känsloutbrott ibland och jag har uttryckt för honom att han betyder väldigt mycket för mig och han uppskattar inte detta, varje gång jag haft ett dröjer det några dagar innan han hör av sig och nu hörs vi av ungefär två, kanske tre gånger i veckan, via messenger. Mitt senaste utbrott fick jag i torsdags. Jag messade honom i söndags men fick inget svar. Jag messade igen igår och då kom ett kortfattat svar, med en smiley… Lite av grejen är att det känns väldigt jobbigt att flytta ifrån honom… Vi bor förstås inte tillsammans, han bor två samhällen bort, ensam med sin katt. Vi har inte setts på två och en halv månad och inte haft sex på nästan tre månader men han finns där hela tiden, i mitt sinne och jag, … nu sitter jag och gråter igen och jag avskyr det men när jag börjar tänka på honom och det vi delat tidigare, och fortfarande delar fast numera bara digitalt, då kommer den där klumpen i bröstet som en räkning i brevlådan…
Häromsistens när jag kommenterade på FB att jag ska flytta fick jag snart ett meddelande där jag tydligt kunde se att han inte tyckte om tanken. Någon konversation senare kom det upp igen och jag tror att det skakade honom lite. Vi är så fel för varandra på många sätt och jag vet inte om jag tror på att det skulle kunna bli ett ”riktigt” förhållande mellan oss men, tanken på att aldrig på träffa honom igen skär i mig och får mig att gråta...
