Regnig torsdag mitt i november

Det har regnat mer eller mindre oavbrutet i 3 dagar nu... Solen skymtade fram i typ 20 minuter en dag i början på veckan. Ljust blir det knappt alls nu. Hur orkar man igenom november? Varje år är det samma visa - mörkt, blött, grått och trist. Ändå bara susar tiden förbi, hoppsan, där gick en vecka till! Inget blir dock gjort, just. Jobba, jobba, jobba, tvätta lite på helgerna och kanske till och med städa lite och sen ny vecka, mer jobb.

Förra veckan var jag på jobbet nästan 50 timmar, lägg på 7,5 timmar i pendeltid varje vecka och det innebär att jag var hemifrån nästan 60 timmar förra veckan. jag sov nästan 35 timmar under veckan och 20 timmar under helgen. Detta lämnar nära 55 timmar kvar. 1 timma varje morgon till sånt man gör innan jobbet - 50 timmar. 1 timma varje dag till att laga mat - 45 timmar. Helgen är kanske 30 timmar vaken tid, fredag kväll till söndag kväll.

Kvar blir 15 timmar, uppdelat på 4 dagar, knappt 4 timmar varje dag till att ... Läsa läxor med sonen (sonen är dock bara vaken 2 av dessa 4 timmar), försöka hålla hemmet i någorlunda ordning, hålla kontakt med vänner och försöka hitta nya, umgås med sambon *ler* och hålla liv i förhållandet. Tur att han pendlar med hem nästan varje dag.

Den här veckan blir det nog bara 45 timmar på jobbet *ler*

Jag undrar dock hur folk under 30 orkar gå ut och festa på helgerna? När fredagskvällen äntligen kommer är jag oftast så slut att jag somnar i soffan vid 21-tiden... Har jag tur slumrar jag bara till en liten stund och orkar faktiskt vara social en stund efter detta.

Ändå, trots allt detta gnäll, tycker jag om mitt nya liv... Nästan jämt. Ibland känner jag att jag försummar min son men det brukar snart gå över, han är ganska självständig som tur är. Ibland tycker jag att jag borde jobba mer, det är alltid mycket på jobbet. Det brukar dock oxå gå över ganska snart, man bör ju faktiskt ha ett liv utanför jobbet, även om det är svårt att hinna med att vara social.

Jobbigast är väl ändå bristen på sol och ljus... Mörkret tär liksom på en på något sätt. Jag längtar efter lite snö, bara liiite, det gör ändå allting mycket ljusare. Tyvärr säger alla att det inte brukar vara så mycket snö i den här änden av världen. Snart är i alla fall november slut och december brukar ju bara försvinna. Snart är det alltså januari, nytt år, 2010 *ler* Januari brukar alltid vara en nystart, jag brukar orka börja träna igen och hoppas kunna klämma in det också nästa år, jag känner att jag behöver det igen.

Har januari väl anlänt brukar det snart vara mars och så är det plötsligt maj och juni och sommaren är här *ler* Då hoppas vi kunna flytta från den här skitlägenheten till en som vi faktiskt tycker om. Sommaren är snart här! Glittret i havet, salta bad och sol i massor. Då är väl Göteborgstrakten rätt ställe att bo på?

Söndag, dagen efter

Riktig skitsöndag.

Gårdagen var underbar men det går ju upp och ner, som bekant. Idag är det ner, ner och ännu lite mer ner. Jag har ingen förklaring, jag är bara sur, trött och grinig. Inget känns bra, jag vill bara krypa in under en sten och stanna där tills ... Ja, inte vet jag, jag vill bara slippa från allt.

I går älskade jag mitt liv och det borde jag ju rent logiskt göra idag oxå, inget har ju förändrats.

Det är visst fars dag idag... Min far bor 25-26 mil bort och bryr sig just inte. Fanns just ingen anledning till att bry sig om det då, kände jag. Sonens far är ju borta sedan länge och är begravd nästan 30 mil bort. Sambons son ringde och "gratulerade" eller vad man nu gör på fars dag.

Nej, inget jag gjort idag, vilket i ärlighetens namn inte är mycket, har lett till någon större glädje. Tvättmaskinen har gått varm och det är väl mest för att vi inte skulle haft så mycket att ta på oss i veckan om jag INTE tvättat... Resten av tiden har jag kurat i soffan under en filt eller i sängen, under täcket.

Jag HATAR verkligen att jag blir såhär, äckligt känslosam och gråtmild. Jag har gråtit flera gånger idag, helt utan anledning. En släng av höstdepression? Hormoner? Inte vet jag, jag vet bara att jag inte tycker om det men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Nu är klockan iaf 21 och jag kan faktist gå och lägga mig snart, jag är fullständigt utmattad.

Skitsöndag!

Lördag, 7 november

Sen lördagkväll och livet är underbart *ler* Vi har haft en bra månad, även om det är mycket jobb så har allt funkat oväntat bra senaste tiden. Inget krångel från sonen, sambon och jag kommer lika bra överens fortfarande och allt flyter på. Livet är bra.

Pappa och hans fru hälsade på häromhelgen. De bodde på hotell nere i stan så det blev inte lika jobbigt som när mamma hälsade på *ler* De kom hit och fikade på fredagseftermiddagen och så träffades vi för middag på lördagskvällen. Efter middagen gick vi guidad tur på Lights in Alingsås. Vi fikade efteråt, på ett fik nere i centrum och så gick de till hotellet och vi gick hem. På morgonen åkte de hem, utan att träffa oss *ler*

Jag älskar givetvis både mamma och pappa och deras nya makar... Men jag känner ändå att en viss distans inte är av ondo. Pappa och jag har alltid haft denna, vi har väl ändå alltid vetat var vi har varandra. Mamma och jag har väl haft större behov av varandra... Det var jätteskönt när jag fortfarande bodde kvar i Småland, att veta att hon ställde upp på kort varsel. Jag hade inte ens något emot att hon dök in då och då för att "dricka kaffe" men hamnade i diskbaljan oxå.

I mitt förra inlägg beskrev jag mammas visit här hos oss. Man ser en tydlig skillnad på mina föräldrars besök *ler* Tur att de skiljde sig, de passar båda mycket bättre med den de är med nu. Hur som helst så känner jag mig mer vuxen med pappa... Där kom det där igen, mer vuxen... Jag är 34 år! Jag har varit vuxen i nästan 15 år *ler* Flyttade ju hemifrån när jag var 19.

Det är lördagkväll och livet är underbart *ler*

Torsdag, mitt i oktober...

Jag är trött... Riktigt jättetrött men ändå ... Hmmm, ja, jag vet inte riktig, jag är ändå piggare än jag varit på ett tag men samtidigt jobbigt utmattad. Svårt att förklara hur det känns. Livet börjar ju kännas normalt igen. Mitt liv har inte varit normalt sedan ... typ jul, eller så. Sedan juni/juli har jag kört på ren viljestyrka och det kanske är det jag får lida för nu *ler* Inte för att jag egentligen lider, jag trivs ju riktigt bra med livet, livet är underbart *LER* Men jag är trött...

Jag saknar verkligen mitt badkar. Det var min avkoppling innan jag flyttade. Ett riktigt varmt bad, med salt och olja, en god bok och en skvätt sprit. Nedsänkt i varmt, oljigt saltvatten tills jag blev alldeles skrynklig och vattnet kallnat. Då slappnar kroppen av ordentligt. I somras ersatte jag detta med klipporna och havet, riktigt saltvatten och glitter i krusningarna. Lisa för själen om inte för kroppen.

Nu saknar jag både mitt badkar och havet, som jag bara sett genom fönstret på mitt nya jobbs nya lokaler förra veckan. Det är alltför länge sedan vi tog oss tid att åka till havet och bara sitta och titta, eller promenera och titta. Allt tar sån tid, var tar tiden vägen? Veckorna rusar förbi och jag hinner inte reagera, måndag, fredag, måndag, fredag. Dagarna däremellan är mest som ett blurr, om nu det är ett ord *ler*

Jag tycker om mitt jobb, det gör jag verkligen, men en kväll i förra veckan drömde jag faktiskt mardrömmar om just jobbet. Kollegan var sjuk flera dagar förra veckan och det rasade in remisser och diktat. Massor att göra och varken tid, lust eller ork att faktiskt jobba över.

I helgen var mamma och hennes man här och hälsade på. Väldigt trevligt men samtidigt ganska jobbigt. Min mamma tenderar att ta över när hon dyker upp, hon är som någon slags naturkraft man inte kan stå emot. Hon hade maten, och kaffet, klart när vi kom hem från jobbet i fredags. Underbart! Men samtidigt var både sambon och jag helt slut efter veckan så kvällen blev lite ansträngd. Lördagen fortsatte på samma spår, frukosten var klar när vi klev upp och hon plockade undan efter den oxå. Sedan bar det iväg till Göteborg, de ville ju se Saluhallen.

När vi kommit genom 80 % av den upptäckte hon att de varit där redan *ler* Ja, sedan ville faktiskt jag shoppa så vi gick till Nordstan. Jag köpte en stekpanna... Jag skulle ju ha vinterstövlar och söta små skjortor och kanske en ny kjol och varför inte en liten kofta och en scarf till? Nej, det blev en stekpanna. Visst behövde vi verkligen en ny stekpanna men det blev ju inte den shoppingtur jag tänkt mig.

Mamma lagade middag och på kvällen gick vi en promenad. Lights in Alingsås var trevligt men mindre spektakulärt än jag förväntat mig. Efter promenaden blev det fotboll (BLÄ!) och sprit (gin&tonic - gott!) i soffan. Det var riktigt trevligt faktiskt, fast jag verkligen inte gillar fotboll.

På söndagsmorgonen var det samma visa, mamma gjorde frukost. Denna gången "glömde" hon plocka undan *ler* Ja, hur som helst åkte dom hem efter frukosten och jag måste erkänna att det faktiskt var riktigt skönt... Jag upptäckte att mammas närvaro gjorde mig mindre vuxen. Jag känner mig mera vuxen nu än jag gjorde innan jag flyttade. Jag är ändå 34,5 år och har känt mig vuxen sedan innan jag fick barn, för drygt 10 år sedan, men konstigt nog känner jag mig mer vuxen nu...

En helt vanlig vardagskväll...

I går kväll var jag trött… Somnade nästan i soffan vid 20:30-tiden. Jag lyckades dock hålla mig vaken men tänkte gå och lägga mig vid 21. Tyvärr var jag inte riktigt snabb nog utan klockan hann bli 21 och då upptäckte jag att det var House på tv. Jag ÄLSKAR House *ler* Så jag stannade givetvis uppe för att se det. Sambon tycker också om House så vi såg på det tillsammans och satt nära varandra och myste. Vi gick och lade oss direkt när det var slut.

Jag var som sagt trött och det var han också. Vi pratade en stund och sa sedan god natt och skulle sova. Jag fick någon slags klådanfall och kliade lite här och lite där och så lite till både här och där och så började det någon annanstans. Jag vet ju att när det väl börjat kan man just inte göra annat än att sluta klia. Fortsätter jag kliar det tills lut överallt och jag kliar hål nånstans. Inte bra. Så, jag vände över på magen och tänkte att då kan jag inte fortsätta. Givetvis började det då klia mitt mellan skulderbladen *ler* Sambon vände sig om i sängen precis då så jag bad honom klia lite, precis där, där man inte själv kommer åt, mitt mellan skulderbladen.

Det gjorde han så gärna och när han hörde mig grymta belåtet fortsatte han röra vid mig, smekte mig rygg precis så som jag gillar. Försiktigt, fjäderlätt och underbart *ler* Jag ryser och utstöter ofrivilliga ljud, så som vid samlag *ler* Han fortsatte smeka mig över ryggen och snart spred han sig ut över armarna och ner över benen. Jag bara låg där och njöt i fulla drag. Jag njöt verkligen av beröringen, kroppen slappnade av och hjärnan stängde av sig. Jag kunde på något sätt känna kärleken strömma in i mig, genom hans händer, jag kände mig vacker och kroppen reagerade.

Ni kan själva räkna ut hur det slutade *ler*

02:00, lördag natt...

och jag kan inte sova! Eller, jag har somnat, flera gånger, men vaknat med ett ryck. Mycket irriterande, jag är ju faktist trött och vill sova. Eftersom jag numera faktist inte sover ensam och jag somnade på hans arm väckte jag honom oxå och nu är vi båda vakna.

Så, vad är det då som rycker mig ur sömnen? Efter bara någon/några minuter... Livet är ju underbart. Jag bor äntligen med mannen jag älskar, jag har ett jobb jag verkligen trivs med och sonen verkar ha funnit sig en plats i skolan och i livet i största allmänhet. Ändå känner jag något slags oro...

Den här lördagen har varit riktigt bra. Vi sov länge, underbart länge. Inga lekande barn utanför som väckte oss alldeles för tidigt som de brukar göra på helgerna och inga barn hos oss som väckte oss heller, följden blev att vi alla sov till 10:30 idag. Strax efter att jag klivit upp kom en kompis till sonen och knackade på och någon timma senare gick barnen hem till honom.

Sambon och jag har alltså varit själva i princip hela dagen. Det är ju något vi inte är bortskämda med *ler* Ja, vi passade på att gosa lite extra men faktist så har vi pysslat hemma hela dagen. Vi köpte skrivbord och kontorsstolar i går och de har han satt ihop. Själv har jag försökt strukturera upp våra köksskåp, rensa ur sådant som vi redan märkt att vi inte kommer använda och plocka om så att det är lättare att komma åt. Givetvis har jag tvättat oxå och pysslat lite allmänt.

Det absolut enda påhela dagen som inte varit riktigt bra var väl att sonen inte gillade tandkrämen vi köpt åt honom. Han lät detta bli känt och krävde att vi skulle köpa en annan tandkräm. Ja, så fort den där tuben är slut köper vi en ny...

Sambon och sonen är väl det som inte fungerar till 100%. Allt annat flyter på helt underbart. Ni som läst min blogg tidigare vet att sonen är 10 nu. Hans pappa dog när sonen var 2 år och 3 månader gammal och sedan dess har det varit han och jag, med ett kortare undantag 2003. Då hade jag ett förhållande som snart kraschade. Detta minns inte sonen. Allt han vet är han och jag.

Som de flesta mammor har jag säkert skämt bort honom lite *ler* Hans mor- och farföräldrar (mest farföräldrar) har spätt på detta. Jag har försökt lära honom att stå på sig och tala om vad han vill, försöka bli en individ, inte en sådan som grupptrycket kväver senare. Jag vet givetvis inte än om jag lyckats men han brukar tala om när han inte gillar något, ganska tydligt.

Det har varit en jobbig vår och sommar, för oss allihop. Det känns ändå som om vi faktist landat nu. Livet fungerar igen och vi står inte och stampar på samma ställe längre. Kanske... kanske störs jag mer än jag trott av relationen mellan sonen och sambon... Häromdagen var det en månad sedan vi flyttade in. Personligen tycker jag att det känns som om det var MYCKET längre sedan.

Tiden bara flyger ju iväg, det är måndag och måndag och måndag igen, de andra veckodagarna bara försvinner. Jobba, laga mat, tvätta, sova. Och så om igen, och igen. Ibland känns det som om jag försummar sonen och det är inte en känsla en mor vill ha. Det är inte ofta men det händer. Jag... Tiden räcker inte till allt man vill. Jag älskar mitt jobb, jag älskar sambon, jag älskar sonen. Hur prioriterar man? Jag har ändå alltid prioriterat mig själv först. Mår inte jag bra mår inte sonen bra. När vi nu är 3 har jag sagt mig själv att jag ska fortsätta prioritera mig själv först, sedan förhållandet, sonen och sedan jobbet.

Det kanske är så att jag försummat mig själv...? Jag har varit trött och sliten ganska länge och i veckan som gick var jag sjuk, jobbade bara fredag. Den värsta förkylningen på flera år. Jobbigt. Hostan sitter kvar och den är superjobbig när jag inte tar udden av den med hostmedicinen chefen skrev ut åt mig.

Ett annat problem sambon gjorde mig uppmärksam på för en mycket liten stund sedan är att jag har svårt för att prata när det blir jobbigt. Min ventil har varit, och är, den här bloggen. Jag måste nog lära mig att TALA om mina känslor snarare än att skriva om dom. Men, här kan jag skriva och skriva och skriva och nästan resonera mig fram till vilka känslor jag egentligen har. Kan man göra det verbalt? Känslor är knepigt.

Det jag absolut vet är att jag älskar dom båda, sambon och sonen. Sonen kommer ju alltid att finnas där men kommer sambon göra det? Oroar jag mig för att han kommer lämna mig när han upptäcker hur vardagstrist livet är med oss...? När jag inte längre orkar raka benen och när den vilda förälskelsen avtagit... Jag är ju ovan vid förhållanden, det är RIKTIGT länge sedan jag behövt ta hänsyn till någon annan och diskutera beslut.

Det har fungerat än så länge och jag hoppas ju verkligen att jag inte gör bort mig och ... Tanken på att bli ensam igen skrämmer mig, oändligt mycket. Jag vet ju att jag klarar mig själv, det är inte det, det är ... Tanken på att jag skulle behöva leva mitt liv utan just HONOM, jag klarar knappt av den, hela magen känns som en stor klump och tårarna börjar nästan rinna bara av tanken.

Nu är klockan 02:43 och jag ska försöka sova igen...

Onsdag, 16 september 2009.

Körigt på jobbet idag… Min kollega och en av sköterskorna är sjuka och jag har massor att göra… Inte så många diktat men mycket annat, remisser som ska skannas och bokas, pärm efter pärm med papper som ska gås igenom och en MASSA papper som ska skannas in i journalerna. Ovanpå allt detta får jag svara i telefon idag, vilket jag inte är van vid, det brukar sköterskorna göra men eftersom en av dom är sjuk idag måste jag hjälpa till. Jag har upptäckt att jag vant mig av med att bli störd av telefonen hela tiden, jag kommer av mig och tappar tråden, det är jag absolut inte van vid. På mitt förra jobb ringde telefonen ofta och då gjorde det inget.

Jag är ju ganska ny fortfarande *ler* Jobbade första dagen den 27 augusti… Att jag kommer av mig kan ju möjligtvis bero på att jag inte riktigt kan svara på frågorna i telefonen… Känns ovant, det också.

Annars har jag landat bra i mitt nya liv, tycker jag… Jag fick jobb mycket snabbare än jag trodde var möjligt och jag har inte kört vilse på länge. Det funkar att pendla, även om jag fortfarande är lite ovan vid alla köer. Sonen har funnit sig väl till rätta i skolan och har hittat en kompis i klassen. Han säger att det funkar med den nya klassen och skolan och att alla är snälla. Jag väcker honom på morgonen innan jag åker och så kliver han upp och fixar frukost själv. Jag har ännu inte hört att han kommit försent till skolan så jag måste ju anta att det funkar.

Själv häpnar jag fortfarande över mängden tvätt… Att en enda extra person i ett hushåll kan göra sån skillnad… Berget bara växer och jag tvättar och tvättar och tvättar men det verkar inte hjälpa. Kanske beror det på att jag inte hinner tvätta lika mycket på helgerna som jag gjorde tidigare… Sambon vill göra saker på helgerna och visst, det vill ju jag också men hushållssysslorna får stå tillbaka. I helgen som gick var jag sjuk så då blev just inget gjort hemma. Sambon tvättade och städade bilen, det behövdes verkligen men tvätten… och städningen…? Tur i alla fall att vi har diskmaskin *ler*

I helgen som kommer blir det inte nåt gjort heller, vi ska till Småland på släktträff. Oklart ännu om vi åker på fredag kväll eller lördag morgon, i vilket fall som helst blir det lite körigt och långt att köra/åka. Jag ser just inte fram emot själva resan, en 10-åring och en 7-åring på en 27 mil lång bilfärd… Hmmm… Ja, man kan ju hoppas att de somnar.

Nu är klockan snart 21 och jag är gräsänka… I 2 hela dagar, och nätter, ska sambon vara borta på jobb. Känns väldigt konstigt… Sova ensam i den stora sängen, ingen som pussar mig på pannan innan han går hemifrån på morgonen… Det känns konstigt att det känns som jobbigt, jag var ju ändå singel i nästan 8 år…