Jag måste försöka förklara

hur jag känner idag. Det blir nog inte lätt, jag känner redan att jag troligtvis kommer börja svamla snart.

Jag är trött, orkeslös, har ont i kroppen lite här och där. Jag saknar min andra halva något helt otroligt och jag är sur, grinig och blir yr så fort jag reser mig. Jag är oändligt godissugen samtidigt som bara tanken på att äta sötsaker äcklar mig.

Vart kommer känslor från? Han får mig att må bra bara genom att vara i närheten och nu är han inte det, han är på andra sidan världen igen och vi kommer inte ses förrän på fredag. Gråten sitter i halsen och jag vill att han ska vara här och bara hålla om mig och få mig att må bra igen.

Livet som ensamstående mamma kräver att man har koll, kontroll på allt. Under alla de år som jag faktist var ensamstående mamma hade jag det, mitt kontrollbehov var mycket välutvecklat. En period var det nästan sjukligt men det gick över efter att någon petat och pillat och petat och pillat på det riktigt ordentligt, jag bröt ihop, helt enkelt. Efter det släppte det allra värsta av men ... När man är ensamstående mamma MÅSTE man ta allt ansvar själv, man måste fatta alla beslut och se till att pengarna räcker. Se till att man har mat, tak över huvudet och skor på fötterna. Själv.

Detta har jag klarat i snart 8 år, även om det nog har varit som det kan i perioder. Som jag minns det har jag i något tidigare inlägg här nämnt att jag ville ha någon att dela ansvaret med, någon som kan hålla upp taket när det börjar luta. Någon som jag kan luta mig mot när jag inte orkar riktigt. Ansvar är jobbigt. Kontroll är utmattande.

Nu har jag haft ett förhållande i drygt 2 månader, helt otroligt, det känns som längre... Hur som helst är jag inte ensamstående längre. Samtidigt är jag ju det fortfarande, vi bor ju inte tillsammans än. Hela situationen är skitjobbig. Jag måste packa och jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har inget jobb från och med 1 september, det har börjat stressa mig lite nu. Jag verkar ha släppt efter på kontrollen fast det kanske är lite tidigt, eftersom vi fortfarande faktist inte kan stötta varandra riktigt som jag vill.

Jag vet ju att vårt gemensamma liv kommer bli underbart och långt men ännu så länge har det inte riktigt börjat. Samtidigt så känner jag förändringen i kroppen. Jag behöver honom. Hela tiden. Alltid. Det är både underbart och skrämmande. Jag har ju klarat mig själv så länge, inte varit beroende av någon, även om jag måste erkänna att jag nog inte klarat mig utan min och sonens familjer. Känslan av att jag faktist BEHÖVER honom för att må bra är tveeggad, minst sagt.

Nej, nu ska jag tappa upp ett varmt bad, med salt och olja, och ligga där tills kroppen slutar göra ont och jag är skrumpen och vattnet kallnat. Då kanske jag orkar härda ut till slutet av veckan, när vi ses igen... Kanske