Igår morse ringde telefonen vid 04:45. Yrvaket stapplade jag iväg och svarade med grötig röst. I andra änden hör jag en ansträngd C:
-Nu är värkarna ungefär 5 minuter mellan.
-Jamen då kommer vi förbi, svarade jag och så sa vi hej då. Sambon stod bredvid och kliade sig i huvudet.
-Nu kommer bebisen, sa jag.
-Äntligen! svarade han och fumlade iväg för att leta upp sina byxor.

Vi klädde oss i all hast och smög iväg i den tidiga morgonen. När vi kom bort till C stod hon i köket och vaggade. Hon klockade värkarna på datorn.
-Det är lungt, sätt på lite kaffe och ta av er skorna. Man bråkar inte med en gravid kvinna som har värkar om man inte absolut måste så vi gjorde så.

Värkarna tilltog så sakteliga och snart stod vi utanför förlossningen och ringde på för att bli insläppta. Klockan 06:00 kom vi in i "vårt" förlossningsrum.

08:27 föddes Linnéa Louiza Hermansen. Tårarna rann utför min kind och jag storknade nästan av alla känslor som ville upp och ut. Sambon och jag tittade på varandra och log, C tittade på sin bebis, på VÅR bebis, och suckade nöjt. Som vi har väntat på detta lilla underverk, fast lilla, ja, hon vägde 4230 gram och var 53 centimeter lång så lilla är ju relativt...

På eftermiddagen fick lilla M träffa sin lillasyster första gången. Man riktigt såg kärleken flöda, ur ett litet barn till ett ännu mindre barn *ler* Lilla M klappade Linnéa på huvudet och sa:
-Min bebis!

Sambon och jag gick och lade oss strax efter 21, alla känslor och den tidiga morgonen hade verkligen sugit musten ur oss. Vi låg sked och med hans armar om mig och hans trötta andedräkt i nacken kände jag igen hur känslorna flödade och det stockade sig i halsen.

Det går inte att uttrycka alla dessa känslor i ord, så stora ord finns inte... Tacksamhet är en känsla och den kan jag identifiera och namnge *ler* Jag är OERHÖRT tacksam att jag fått möjligheten att vara med om det under ett barns födelse är och jag ser verkligen fram emot att få lära känna lilla Linnéa.